Jazzen är farlig, musiken är vid liv

Elena Wolay ligger bakom multiprojektet Jazz Är Farligt som innefattar en klubb, ett fanzine och en endagsfestival på Liseberg. Elenas motivation och ständiga driv är en stor källa till inspiration för Profet och bör vara det för resten av Sveriges musikliv likaså. I grund och botten vill hon hålla musiken hon älskar vid liv, en ytterst beundransvärd målsättning för ett lika intressant projekt.

Jag når Elena Wolay över telefon en lördagseftermiddag, i syftet att prata om turkisk psykrock för en kommande artikel om ämnet. Vi glider dock snabbt in på annat, något som är svårt att undvika eftersom Elena har så pass mycket i görningen värt att fråga om. Kvällen innan har hon svarvat på Kino i Göteborg och är därför kvar i staden där hon har största delen av sin skivsamling. Måndag till fredag bor hon i Malmö där hon arbetar som producent på kulturscenen Inkonst, men samlingen har hon delat upp mellan Göteborg och Stockholm. Uppdelningen kräver att Elena Wolay lägger upp sina många DJ-spelningar lång tid i förväg.
        - Jag planerar spelningar i november redan nu. Hur jag kommer dit, hur jag gör med skivorna, hur många spelningar jag ska göra, hur trött jag kanske kan bli så jag inte maxar på och kör så många spelningar.

Har du bra framförhållning generellt, när det gäller Jazz Är Farligt också?
- Ja, jag försöker planera ett fanzine-release i november nu, vilket jag funderar på att flytta på. Och nu är det bara juni. Jag har blivit bättre på att fördela min tid nu när jag mer och mer måste kompromissa och jobba med andra människor och deras scheman. Jazz Är Farligt är en klubb med ibland återkommande musiker, så ibland vet jag ett halvår i förväg när de ska turnera. Jag tycker att framförhållning är beroende på hela vårt jazz-noise-ekosystem, beroende på hur bra och hur aktiva alla andra är. Jag är en del av något större, inte bara med DJ:s utan även musiker, affischerare, producenter på Liseberg [där Jazz Är Farligt anordnar festival] och nu jobbar jag på Inkonst också.

För mig som utomstående kan det i sanning verka som om Elena Wolay har otroligt många bollar i luften. På henne själv låter det dock som att hon dragit ner på antalet bollar, eller i alla fall sett till att bli bättre på att jonglera. I jämförelse med hur hennes schema tidigare sett ut är det påståendet helt korrekt.
        - Jag minns att jag hade bokat in tre DJ-gig på en dag och samma helg hade jag fanzine- release. Jag fick panikångest och började gråta för att jag visste att jag inte skulle få ihop allting, för fanzine-releasen var inte i den staden jag skulle ha de här tre spelningarna. Den var i Stockholm och jag var i Göteborg. Som du hör är det ologiskt att inte vara jätteduktig på att planera sin tid och förutse hur mycket kraft saker och ting kommer suga ur en.
        Jag påpekar så gott jag kan över telefon att det är bra att Elena tar hand om sig mer än förr och slås i hemlighet av beundran över hur ett så aktivt kulturliv kan styras upp till synes perfekt. Elena Wolay gör precis det som jag själv och många andra försöker, om inte mer, och hon gör det uppenbarligen med bravur. Som svar kommer en angelägen insikt om hur människor som arbetar med och kring musik lever sina liv.

        - Det som hänt alla andra som är aktiva inom musiken, på gräsrotsnivå, är att de bränt ut Det är viktigt att prata om, med tanke på att du pratar om hur jag planerar min tid för att jag kanske har mycket att göra. Andra ser på det som att jag glider runt. Att jag får mycket automatiskt, det har jag också fått påhopp om. För att jag fyller normen kanske, att jag är kvinna och jag är mörkhyad men det är ju tvärtom. Det är aldrig någon som pratar om tiden, det är något som alla brottas med. Jag tror att folk är rädda för att prata om tiden, man ska fixa det, man ska inte prata om det.

Förutom det som innefattas av Jazz Är Farligt och Inkonst skriver även Elena för musikmagasinet Lira och sitter i Kulturrådets grupp för Fonogramstöd, ett ord som för övrigt klingar helt fantastiskt. Själv har hon aldrig sökt ekonomiskt kulturstöd för sina konserter, delvis för att hon trott att hon aldrig skulle få något, delvis för att hon tidigare inte vetat hur stödet söks. När jag först hörde talas om Elena, i ett avsnitt av Tommie Jönssons podcast DJ 50 Spänn dedikerat turkisk psykrock, studerade hon till radiojournalist, något som hon arbetade som på Sveriges Radio förra året och fortfarande gör. Ämnet som oftast av allt kommer på tal är dock musiken och DJ:andet. I förgrunden ligger en fascination av vilken slags musik som folk uppskattar, och vilken som generellt ogillas. Genrer som ofta dyker upp under Elenas spelningar och i Jazz Är Farligt-sammanhang – frijazz och soul till punk – kan ha många negativa tankar riktade mot sig.
        - Jag är intresserad utav att gå in djupare på varför folk inte gillar något. Det har alltid varit min kamp att tränga in något i någons hjärna på bästa möjliga sätt. Det kan vara allt ifrån att spela en viss låt innan eller efter den låt som jag verkligen vill att folk ska ta in. Man hittar en bra uppbyggnad på det man spelar. Det finns en professor i musikvetenskap, som jag hade som lärare, som sa är att det kan handla om bakgrund, uppväxt, ekonomi och var man växt upp. Det kanske inte är givet att en överklassunge lyssnar på Ebba Grön, men vill den göra revolt gör den det.
        Det är alltså svårt att veta vilken bakgrund ens publik har och det gör det hela krångligt för en DJ att anpassa musiken som spelas efter dem som lyssnar. Det är med andra ord svårt att gissa sig fram för att göra det enkelt för publiken och frågan är om man ens vill göra det. Elenas DJ-mentor Andy Votel lärde henne hur skivor som inte är techno, utan allt från frijazz till världsmusik, ska spelas. Tillsammans delar de en ambitiös syn på spelandet av skivor, då de försöker göra något alla andra inte gör. Elena beskriver det som en slags aktivism, något som upplyser människor som egentligen inte vet vad de vill lyssna på.
Väljer du ut din musik utifrån vilket ställe du ska spela på?
- Det är svårt att säga men jag tror inte jag gör det alls. Det är en bra taktik att vara jättefri i det man plockar ut. Jag spelar det jag vill och jag har blivit duktigare på att bara skita i de ställena som får mig att kompromissa. När jag tänker efter så spelar jag ju inte på de ställena längre.

Då Elena Wolay arbetade på Sveriges Radio hamnade hon i en konversation som jag anser bäst beskriver hennes filosofi kring arbetet med musik. Det är en syn på musiken och livet runtomkring den som är värd att anamma.

En kollega påpekade att Elena hade allt för många järn i elden, undrandes hur hon orkade med allt.
        - Jag sa att jag mådde jättebra. ”Men du gör ju alldeles för mycket!” sa hon och jag svarade att det är för att ingen annan gör det. Då blev hon jättetyst. Jag gör ju det här för att hålla musiken levande, den musik jag gillar. Det är väl kanske kärnan i det.
        Kärnan till allt är ju mycket riktigt att vårda det man älskar så gott det går. Det är ett tankesätt som Elena måste ha naturligt i sig, för hon säger orden som om de är de självklaraste i världen. Och det bör de vara, inser jag senare, när jag landat efter vårt telefonsamtal och fyllts av en brinnande lust att ta mig an nya projekt. Orden får mig att vilja starta något nytt, fortsätta något gammalt, röra mig utanför min bekvämlighetszon och tillbaka in igen, frammana känslor som legat i vila allt för länge och vrida allt jag tidigare gjort till något jag aldrig kunnat tänka mig. Jag vill göra alltihop för att hålla musiken jag älskar vid liv, precis som Elena Wolay och Jazz Är Farligt gör.