Nästan trettio år med James McMurtry

Profets Roger Karlsson bevittnar för första gången i sitt liv en konsert med James McMurtry, efter att lyssnat på den amerikanske pratsångaren i nästan trettio år. Läs en noggrann utvärdering av McMurtrys spelning i Malmö, baserat på en nästintill tre decennier lång relation till hans musik.

Från ett slumpmässigt LP-fynd i skivbacken märkt med M i Skivfönstrets butik på Drottninggatan i slutet av 80-talet till den första live-spelningen en onsdagskväll i en skivbutik/café på Skomakaregatan i Malmö. Däremellan har James McMurtrys skivor dykt upp med allt längre mellanrum, men fortfarande med god kvalitet.
        Han är bara fyra år äldre (född 1962) än mig, ändå tycks han ha så mycket mer att berätta om livet än jag. Men så har James McMurtry att brås på, mamma Jo Scott har skrivit fem böcker och pappa Larry skrev förlagan till »Lonesome Dove« och har vunnit en Oscar för manuset till »Brokeback Mountain«.
        Senaste plattan »Complicated games« släpptes 2015, och denna Europaturné är väl en senkommen promotionturné. Det är en rejäl turné han kör, innan spelningen på Folk & Rock kom han närmast från två spelningar i Oslo. Men de brittiska öarna har besökts och många spelningar är bokade i Tyskland men i Sverige är detta den enda spelningen.

När uppvärmningsakten – Dave Harding – kliver upp på scenen klockan 20.00 så är den lilla lokalen välfylld av framför allt äldre män i min egen ålder, det känns som att maxnivån på 150 personer är uppnådd gott och väl. Harding gör inget större avtryck då jag inte alls är bekant med hans musik. Några artiga applåder från publiken och efter en halvtimme lämnar han scenen. Det dröjer ytterligare en halvtimme innan kvällens main attraction stiger upp på scen framför en ivrigt väntande publik.
        Öppningsnumret blir »Bayou Tortous«, första spåret på plattan »Just Us kids« (2008), en låt jag knappt känner igen. En fundering infaller, varför han väljer att starta med en så pass okänd låt, men just detta blir något av ett tema under kvällen. Flera gånger pratar McMurtry med viss skämtsam bitterhet om avsaknaden av stora hits i sin katalog.
        Han följer upp med »Red dress«, en riktigt bra låt som också får ett varmare mottagande bland publiken.

»Då skrev han ett antal direkt Bush-kritiska låtar, ’We Can’t Make It Here’ och ’Cheney’s Toy’. Den sistnämnda har nu fått en tänkbar ny titel, en alternativ uppföljare. Flera fans ska under Europaturnén bett att han ska spela ’Bannon’s Toy’.«

Önskningar om politiska sånger av James McMurtry

Som väntat blir det många låtar från senaste skivan, framför allt gillar jag »How’m I Gonna Find You Now« som har en distinkt bluegrass-känsla (även utan banjo) och som påminner väldigt mycket om titelspåret till tv-serien »Justified«. Live-versionerna av »Ain’t Got a Place« och den akustiska »She Loves Me« (nog kvällens bästa) funkar bättre än på skivan, men jag saknar »South Dakota«.
        Bland de äldre låtarna funkar framför allt »For all I Know (Fraulein O)« och givetvis »Choctaw Bingo« – en av få låtar som har en viss »hit-status«. Låten »Painting By Numbers« var singeln som släpptes från debutplattan 1989, den peakade på plats 33, troligtvis på någon country-lista. »Fuller Brush Man« från plattan »Where’D You Hide The Body«, som introduceras som »the record that no one heard...«, men jag hörde den skivan och gillade flera av spåren, dock är inte detta spår något av de bättre.
        Han avslutar med två låtar som definitivt finns med bland mina favoriter, »No More Buffalo« och »Too Long In The Wasteland«. Men bägge dessa låtar känns tyvärr väldigt trötta, nästintill slarvigt framförda.
        Efter 90 minuter lämnar de scenen, men publiken lyckas klappa in McMurtry för ett extranummer. Det blir »Lights of Cheyenne«, en McMurtry-komposition som inte platsat på någon studioplatta. Men det blir ändå en bra avslutning, med McMurtry kompad endast av sin egna akustiska gitarr.

Under kvällen kompas han av sin vanliga live-trio, Heartless Bastards (trummor, bas, gitarr- dragspel), de är samspelta men utan att vara några instrumentala superhjältar, framför allt skramlar det om Tim Holts gitarr lite väl mycket, men hans dragspel funkar.
        James McMurtry är ingen skönsjungande sångare, precis som han alltid gjort så pratsjunger han sig igenom det flesta låtarna, men det är så starka texter så det har jag överseende med.
        Även om McMurtry inte är någon aktiv protestsångare så har skrivit några starkt politiska pamfletter, framför allt under tiden som George W. Bush var president. Då skrev han ett antal direkt Bush-kritiska låtar, »We Can’t Make It Here« och »Cheney’s Toy«. Den sistnämnda har nu fått en tänkbar ny titel, en alternativ uppföljare. Flera fans ska under Europaturnén bett att han ska spela »Bannon’s Toy«. När McMurtry nämde detta på sin Facebook-sida fick han många glada tillrop men också kritiker som tyckte att han skulle hålla sig till musiken och lämna politiken utanför. Ingen av dessa två sånger framfördes i Malmö, ingen efterfrågade heller dem.
        Jag saknar givetvis några låtar, framför allt min personliga favorit »Angeline« och »Talkin’ At The Texaco« (som inspirerade Stephen King att skriva »Under the dome«, en okej bok men en usel tv-serie). Bägge finns med på den där LP:n »Too Long In The Wasteland«, den plattan som jag hittade på Skivfönstret 1989.

Det är ändå en hyfsad setlist han framför, jag är nöjd när jag lämnar lokalen för att söka mig vidare bort till bästa puben på Balthazargatan, för att avsluta kvällen med en öl på BrewDog Bar Malmö.
        Hade det inte varit för att McMurtry bokat in sin enda Sverige-spelning i just Malmö så hade det nog dröjt ytterligare några år innan jag kommit ner till stan. Som grädde på moset fick jag träffa två gamla ölbekanta från BrewDog Bar Sthlm – Mick & Affram, plus några nya ölkamrater som visade mig runt Möllevången.
        Jag har inför denna spelning sökt kontakt med management för att få ställa några frågor till James McMurtry, men jag har tyvärr inte fått någon respons.
        Nästa gång som James McMurtry kommer till Europa hoppas jag att han gör fler spelningar i Sverige, minst en i Stockholm. Han får samköra det med en Svensk craftbeer- importör, för jag vet att han jobbar extra som beersalesman.

20 Februari 2017