10 Timmar i Malmö

En konceptuell intervju med Jaded Satire


För att upptäcka Malmö tar Profets Chefsideolog Filip Lindström hjälp av den dynamiska duon Jaded Satire, i en intervju med en enkel premiss. Även om vägen till en början är utstakad visar sig målet till slut bli ett helt annat.

Jag vet inte om det är moln eller rök som dunklar himlen över Malmö när jag faller utifrån tågstationen strax efter sju på morgonen. Jag ska inte med buss 7 till Svågertorp, inte heller nummer 4 mot Bunkelflostrand, jag ska möta upp houseduon Jaded Satire på Systrar och Bröder, dit jag ska ta mig på egen hand. Det slår mig hur extremt lite jag vet om Malmö, och det är med skam som jag tar till mig den insikten. Det är på gränsen till nonchalant av mig att nedstiga från huvudstaden och förnämt fnissa åt ortsnamn som »Svågertorp« och »Bunkelflostrand«, för att sedan finna mig totalt strandsatt i min egen idioti. Jag är säker på att det existerar någon form av passande talesätt för att beskriva någon som skrattar åt något han senare behöver, men om det finns ett sådant är jag för huvudstadligt tjockskallad för att känna till det.
        Jag börjar promenera över bron vid station, för jag minns någonstans längst bak i min tjocka skalle att jag gillar att promenera i främmande städer för att få kunna balansera mellan rädsla och frihet genom att aldrig vara helt säker på var jag befinner mig. Utöver en jäktad herre i full Adidas-mundering är jag ensam på Malmös gator.
        Innan min ödesdigra uttrillning från stationsbyggnaden har jag aldrig satt min fot på dessa gator. Jaded Satire, bestående av Dexter Cliff och Martin Halt, ska under tio timmar visa mig runt staden medan vi utför en utdragen intervju. Innan den tionde timmen är slagen kommer jag sitta på ett tåg, åter på väg mot Stockholm.
        Ensam som jag är känner jag ändå av något i luften, ty det är dagen före valet. Om det är en stundande kamp eller en rådande depression, det kan jag inte avgöra, och det kan inte heller tjommen i Adidas-sviden när han spatserar förbi mig en andra gång, nu åt motsatt håll.
        Väl framme vid Triangeln ser jag äntligen min första hipster, en påg med sotarmössa och stort skägg som cyklar målmedvetet med en allt för stor och tom lastlåda på sitt fordon. Jag ser här även en man med en hund som är väldigt lik Robert Broberg (mannen alltså, inte hunden) när jag ihärdigt fortsätter min promenad.

»På alla fester vi var satt vi alltid kvar längst«

- Dexter Cliff

Jaded Satire kom till min uppmärksamhet efter min intervju med den karismatiske Martin Inghardt, en text som fick namnet »Kort Inre Kris/Stark Sås« . Vad är då kopplingen mellan dessa herrar, förutom att de alla bor och verkar i Malmö? Jo, Jaded Satire har tillverkat ett stycke kvalitativ remix av »3697«, ett alster av Inghardts musikgrupp Canary Islands. Omtolkningen gjorde duon enbart efter att ha hört Martin Inghardts falsettflängiga sångspår, varpå de skapade ett örfilshängigt elctrobeat som jag genast nappade på.
        På cafét Systrar & Bröder spelas smöriga hissjazzcovers av »Californication« och icke-veganen kan förtära senapsill från frukostbuffén. Själv får jag en ljuvlig improviserad veganmacka med soltorkad tomat, oliver och snillrikt bakad squash. Utanför börjar regnet precis piska ner, och jag kan med tungan rätt i mun säga att jag mått sämre än vad jag gör just nu, i min stillsamma väntan på Jaded Satire. Plötsligt skiner solen genom fönstret och jag ser för tredje gången idag mannen i Adidas-ställ. Den här gången skär han upp frallor och tar sig en bit sill.
        Jag läser med milsdjupa rynkor i min späda panna, stora nog att odla rädisor i, en valspecial av en populär gratistidning som delas ut i gröna R2D2-formade bås runtom i landet. Då jag befinner mig i Malmö för första gången i mitt liv beklämmer det mig att läsa att Moderaterna här har öppnat upp för samarbete med Sverigedemokraterna, något som för bara ett par år sedan var otänkbart för samtliga inblandade parter.
        Jaded Satire glider in på Systrar och Bröder, som nu efter ett par timmar har blivit välfyllt av gladlynta Malmöiter. Dexter, som egentligen heter Andreas men kallas Andy av Martin Halt, har på sig sina karaktäristiskt stora solglasögon och en himmelsblå keps. Martin bär en skjorta med tryckta tropiska fiskar, en hoodie och en huvudbonad där ordet »Jersey« står skrivet. Om Martin har någon relation till den amerikanska staten New Jersey framgår inte, och det frågas heller inte vidare om.

Vi talar om valet, om hur uppfattningen av enskilda stadsdelar, som Rosengård där Martin bor, förvrids i de nationella debatterna. Jag drar upp Stockholms Rinkeby som liknande exempel på en plats där somliga anser att polisbevakningen bör utökas, en plats som få innerstadsboende egentligen känner till på riktigt. Jag har en vän i Rinkeby som jag besökte för en lunch nyligen, och jag blev fullkomligt överrumplad av den avslappnade känsla som regerade Rinkeby Torg. Människor i alla åldrar umgicks fritt på torget, och jag kan inte minnas en stund där fred och frihet har varit i mitt sinne mer än då. Ändå ser utomstående krafter, som inte satt sig in i hur läget ser ut, att det krävs en drastisk förändring.
        Vi ger oss ut på en vandring, där jag har Martin och Andy som guider. Jag är hungrig på Malmö, och jag har två utomordentliga vägledare som vill se till at få mig mätt, och därefter ge mig mersmak. Operan passeras, där Martin arbetar som trombonist i orkestern, och vi beger oss genom en av Malmös otaliga parker, hela vägen tillbaka till Triangeln där jag bevittnade min första hipster. Där finns nedgången till tågrälsen som kan ta en till Köpenhamn, en intressant del av Malmös karaktär. Malmö är som ett ord, en entitet som existerar i relation till vad det inte är, men samtidigt i definitiv bemärkelse av vad det verkligen är. Ordet sätts i kontext, och får därigenom en mening, ett syfte och en udd.
        Dexter och Martin älskar Malmö. Det syns och hörs på lång väg när de stolt berättar om hur band i Malmö ordnar egna spelningar i brist på annat, om hur de gick på KB i sin ungdom och om hur ett etablerat amerikanskt baguetteföretag öppnade vid Möllevångstorget men var tvungna att stänga igen efter ett år. Mitt på torget står en staty som symboliserar en annan del av stadens själ, nämligen hur industrin bärs på medborgarnas bara axlar. Jag liknar Möllan vid Asterix och Obelix galliska by som alltid stod emot romarnas påtryckningar, när vi går vidare via den berlinska »knarkrondellen« till det omtalade Far I Hatten.
        Den tivoliliknande uteserveringen bjuder oss att sitta ned och med ljuv öl i munnarna inleda intervjun. Jaded Satire talar gott om sina vänner i Canary Islands, som genom intervjun »Kort Inre Kris/Stark Sås« egentligen är anledningen till att jag nu befinner mig i Malmö. Canary Islands, och självklart min oöverträffade längtan efter att äntligen få äta den beryktade malmöitiska falafeln.

Industrin på folkets axlar

Dexter medverkade på trumpet under inspelningen av Canary Islands nu P3-snurrade skiva »CANARY ISLANDS III« men när det blev dags för remix av »3697« öppnade han och Martin bara sångspåret de fått, för att inte ta reda på hur låten egentligen lät och därmed kunna bilda sig en egen uppfattning av den. Någon i bekantskapskretsen ska ha sagt att, när remixen var färdig, stundtals lät som något Familjen spelat in.
        - Du är faktiskt lite lik Familjen-Johan, säger jag till Dexter medan vi sippar vår dryck i den malmöitiska sensommarens ljumma vind.
        Dexter rodnar en smula men lyser ändå upp. Martin utstöter ljud som tyder på att han blivit hjärtligt underhållen av liknelsen mellan hans kära vän och en annan skånsk producent.
        Det är den avslappnade vänskapen som tycks vara nyckeln till Jaded Satire. Dexter och Martin verkar helt enkelt trivas allt för bra ihop för att inte göra musik tillsammans. Utöver den elektroniska musik de snickrar ihop under namnet Jaded Satire är de även aktiva i hip-hopbandet From Dust.
        Märkligt nog var det inte blåsinstrumenten som Jaded Satires båda medlemmar spelar som förde dem samman. Dexter och Martin fann varandra på villovägar.
        - På alla fester vi var satt vi alltid kvar längst, säger Dexter.
        - Ni var tvungna att börja prata med varandra, ler jag, märkbart påverkad av den bärnstensfärgade drycken efter min relativt långa tågfärd och efterföljande promenad genom Malmö.
        - Det vi hade gemensamt är att vi alltid har lyssnat på och varit intresserade av all musik, säger Martin.
        - Vi kan sitta och lyssna på allt från klassisk musik till dödsmetall, delger Dexter.
        - Man har sina perioder för allt, säger Martin. Många förenas över att ogilla samma grejer, det tycker jag är otroligt irriterande.
        Jaded Satires breda musiksmak och vida accepterande spelar väl med Profets ideologi om allmän mångfald, med andra ord frånvaro av nisch. Jag har alltid velat att Profet ska uppmärksamma mycket musik, och aldrig självdö i ett stagnerat, insnöat tillstånd. Dexter Cliff och Martin Halt förstår sig på premissen utan att den allt för grundligt behöver förklaras.
        - Med alla influenser ni har och all musik som ni hittar varandra över, hur valde ni just den elektroniska till Jaded Satire?
        - Andy har ju hemmastudio, så det var naturligt att börja göra något tillsammans. Sedan växte allt bara fram, säger Martin. Även om vi lyssnat på elektronisk musik bägge två innan, var det sådant vi gemensamt drogs emot när vi började lyssna på musik tillsammans. Det var en upptäckt vi gjorde ihop.
        - Och det var inget vi hade gjort innan var för sig, lägger Dexter till.

De båda medlemmarna är extremt entusiastiska när de värmt upp pratlådan om musik som generellt ämne, och jag märker hur de växer av att ha varandra (och delvis) mig som bollplank. Det fullkomligt tindrar i deras fyra ögon när de fartfyllt flänger mellan olika genrer och vilka slags relationer de haft till dem. Såsom de trivs i varandras sällskap och smak trivs även jag, och jag börjar misstänka att jag nästan inte kunnat ha bättre vägvisare runt Malmö. Staden är den tredje komponenten i Jaded Satires sammansmälta kemi, och jag njuter av att se duons ryggar raka på sig när de på vår fortsatta färd mot Norra Grängesbergsgatan pekar ut betydelsefulla platser och personliga sevärdheter. Vid vårt mål hålls en endagsfestival i demokratins ära, som anordnas av Plan B längs hela nämnda gata. Strax innan festivalområdets början får jag till slut min falafel, inköpt på det till synes oansenliga Falafel Baghdad. Som stockholmare är jag van vid dyr, vidrig och tråkig falafel, och har hela mitt medvetna liv fått höra om hur ohemult grönt gräset är på andra sidan, i Malmö.
        Jag har självklart inte fått höra fel. För ynka 35 kronor får jag en extra stor falafelrulle, där huvudrollen är färsk, mjuk och varm, och där tillbehören är uppfinningsrika bortom alla mina tidigare erfarenheter. Jag tänker snabbt på den falafel jag brukar köpa på Kungsgatan i Stockholm, och förstår att jag aldrig kommer kunna äta de torftiga förköpsbollarna någonsin igen. Det kommer inte gå efter den här magnifika matupplevelsen på Falafel Baghdad i Malmö.
        Norra Grängesbergsgatan har pekats ut som en källa för kriminalitet och problem, i likhet med Rosengård utanför staden och Rinkeby i Stockholm. De som pekar dessa fingrar vet sällan hur verkligheten ser ut, och Jaded Satire berättar sanningen om att vi befinner oss i ett väldigt kreativt område fyllt av kulturföreningar och replokaler. Band spelar under festivalen i de öppna biltvättarna, lokal öl säljs av en trivsam amerikan och den fredsamma känslan jag minns från Rinkeby infinner sig även här. Plan B har haft som mål att rädda Norra Grängesbergsgatan. Jag frågar vilka mål Jaded Satire har för sin musik, och om det även finns någon överlappande vision som skiljer sig från detta hypotetiska mål.
        - Vi båda har heltidsjobb, så vi behöver inte kämpa för vårt uppehälle och vi behöver inte kriga för att nå ut, säger Dexter som arbetar som musik- och- bildlärare i Malmö när han inte vrider beats med Martin.
        - En vital del är att vi också har jobb där vi får uttryck för våra konstnärliga sidor. Många som startar band kanske jobbar på varvet och måste få uttrycka sig, spånar Martin.
        Dexter understryker detta, och lämnar plats mitt i sin mening för Martins konklusion.
        - Vi uttrycker oss redan i vårt dagliga arbete…
        - …och då är fördelen att vi inte sitter i sjön rent själsligt. Vi har ju ändå hela tiden en tanke på nästa steg, som till exempel nu när vi har börjat DJ:a ihop också. Om du frågar om skillnaden mellan vision och mål så ser jag vision som något man har, som man vill utveckla framåt. Folk är väldigt besatta med mål, men jag tycker det kan vara kontraproduktivt. Ett mål anspelar på att komma någonstans och vara klar, men sådant som att göra musik blir man aldrig klar med. Det är därför man gör det, för man är aldrig i närheten av att vara klar. En vision fortsätter vara lika långt fram i tiden hela tiden fast den utvecklas med att man själv utvecklas.
        - Vår vision är att göra det vi tycker om att göra. Just nu är det den här musiken vi gör, säger Dexter.
        - Och sedan hoppar vi på alla tillfällen att utveckla det, avslutar Martin.

Martin Halt, Profets Chefsideolog Filip Lindström och Dexter Cliff utanför Bagdhad Falafel

Likt hur Jaded Satires tätslutande vänskap har fött deras gemensamma musikaliska äventyrslust resonerar också deras kreativa trygghet i en lugnande syn på duons skapande. Det vardagliga utlopp som de båda beståndsdelarna företar sig förintar desperationen som andra kreatörer kan känna kring sina verk, och det gör också Jaded Satire till en fri grogrund för Dexter och Martins minsta infall. Jag kan med Profet känna mig i akut, desperat, frenetiskt behov av att lyckas, att nå fram till ett mål som inte existerar någon annan stans än i en avlägsen kammare i mitt hjärta. Min vision om att frälsa den ädla Popjournalistiken är inte densamma som mitt mål om enhälligt världsherravälde, men det kan gå så att den ena spelar ut den andra eller vice versa.
        Jag, Dexter och Martin lämnar den underbara Norra Grängesbergsgatan och går tillbaka mot tågstationen. Mina 10 timmar i Malmö är över. På vägen pekas den omtalade Tambourine Studios ut, där inte bara Cardigans utan även Canary Islands har spelat in musik, och en malmöitisk potent espresso insups strax innan vår dag tillsammans avslutas med en flaska franskt naturvin på en av Jaded Satires favoritbarer, den pittoreska Julie.
        Den starka espresson hjälper mig inte på tåget när jag vinkat adjö till Martin och Dexter, och jag somnar strax innan jag ska stiga av i Stockholm. Morgonen därpå, när valdagen just dragit igång, vaknar jag upp mellan Östersund och Åre. Ingen har väckt mig under de nio timmar jag legat i djup tågdvala, och jag trillar åter igen av ett tåg tidigt på morgonen i en stad jag aldrig satt min fot i. Åres majestätiska grantäckta berg tornar upp sig över min omskakade hjässa, och smaken av rullen från Falafel Baghdad är fortfarande kvar i min mun.
        Jag lyckas rösta i ett nyöppnat bibliotek och köper en biljett till Sundsvall, varifrån jag hoppas kunna ta mig till huvudstaden igen. Två timmar passerar i Åres sol, sedan kommer tåget till min räddning.
        När jag förtär lunch på Sundsvalls kombinerade bussvänthall och gatukök Burger Time, där jag äter en falafelburgare som först mikrats och sedan friterats, tänker jag innerligt på hur en stads själ påverkar dess invånare. Malmö, där jag för blott ett dygn sedan satt och drack öl med Jaded Satire, är så påtagligt för Martin Halt och Dexter Cliff och dess värme överöste även mig. Det var inte bara den överlägsna falafeln, de tivolidoftande uteserveringarna, de berlinaktiga knarkrondellerna eller mannen i Adidas-ställ som fick mig att älska Malmö lika mycket som Jaded Satire, även om de alla var bidragande faktorer. Det som tilldrog mig mest var känslan av att vara välkommen.

Jag lämnar er med följande frågor:
1. Vad är egentligen en vång?
2. Om alla i Göteborg heter Glenn, varför heter då alla i Malmö Martin?
3. Varför mikrar man sin falafel i Sundsvall?

23 September 2018