Så länge jag bestämmer vad som är indie kan indien aldrig dö.

Av Kalle »Indie« Larsson


Indien är inte död, indien kan aldrig dö, den kan bara förändras och explodera på nya sätt i nya hjärtan, den kan ta andra vägar och börja tugga i baktakt eller helt fräckt låna av arenapopen, den kan kopiera tusen kommersiella idéer utan att själv bli utsåld, den kan döpa om sig till eklektisk nypop med smak av Sverige eller uppgå i en småländsk före detta brit-pundare, den kan hamna på fel slags bakgator och bli slagen blodig, men den kan aldrig besegras.

Filip Lindström, chefsideolog och Profets Håkan Juholt, säger att indien är död, samtidigt som jag inte får en spänn för den här texten. 
        Vad fan snackar han om? 
        Jag får lust att spela »En dyr affär« för honom tills han får psykos. Inte minst bara för att han ska få höra något annat än sin egen infantila stockholmska.
        Vad indien gör: Överbryggar klyftan mellan stad och land. Överbryggar klyftan mellan himmel och helvete. Överröstar Po Tidholms nasala, lite släpande röstläge när han tomt stirrar ut över en nedlagd by i oklanderligt nyputsade skor.
        Vad indien aldrig kan göra: den kan aldrig vara högervriden, den kan aldrig sparka neråt (eftersom den alltid är på botten), den kan aldrig upphöra att se igenom det här sjuka samhället. 
        Jag döpte mig själv till Kalle Indie Larsson [på Facebook reds. anm] när jag gick på Geijerskolan 2010-2011. Det självpåtagna öknamnet grundade sig i ett flertal år av intensiv kulturell appropriering i form av maniskt reggaelyssnande. Efter fyra-fem år och en försenad pubertet var jag så less på reggae att jag ville döda Haile Selassie men det gick inte p.g.a att 1. Han är Gud och 2. Ryssarna hade dödat honom redan på 70-talet. 
        En alternativ ingång till indien: 2009 hamnade jag hos en kurator som senare blev flyktingaktivist, han hade förtjusande små hornbågade glasögon. Kontakta honom via mig om ni lever i kris, han kommer ordinera äldre svensk pop, typ Hellman, och göra spontana utfall i luften mot borgarsvinen. 
        Till alla millennials som läser detta: Indien är som Justin Bieber minus pengarna och musiken, behåll bara knarket. 
        Vi satt där, jag och Kuratorn, och lyssnade på hysterisk indie, rena rama pistolindien. Detta var samtidigt som Anna Järvinen släppte sin hittills enda bra låt »Kan du gå« och Bruno K Öijers samlade dikter gavs ut i pocket så jag började direkt odla krulligt hår och leva på enbart äpplen och gick runt och mumlade »Jag fröööös, jag hade inget att leva föööör«. I samma veva åkte jag till Kongo-Brazzaville, och såg en sådan monumental fattigdom, men också livsglädje, att reggaen sedan var död för mig, för vem orkar onedrop år efter år och vad säger den skiten om någonting egentligen?

Kalle »Indie« Larsson och Chefsideolog Filip Lindström

Efter den perioden snodde en valarbetare av gamla skolan inlogget till min FB och ändrade mitt namn till Kalle Pretto Larsson. Själv sprang jag runt och filmade på folkhögskolan - ni märker snart att ingenting hänger ihop och att jag ljuger - en depressiv film där vålnader körde omkring städvagnar och frågade efter kakor. Hade Ängies »Smoke Weed Eat Pussy« funnits då hade den fungerat utmärkt som soundtrack, det och en pipett LSD till kaffet. En kille som hette Magnus drack rödvin till frukost varje dag och var brinnande veganaktivist, sen började han plötsligt svetsa och köra lastbil i Norrland. 
        Jag vet inte vilken av sysslorna ovan som är mest indie. 
        Kalle Indie Larsson. Kalle Pretto Larsson.  
        Jag vill lyssna på »Seaside« av Kooks och se solen gå upp över trädtopparna. Jag vill fjärma mig från den genomindustraliserade och effektiva storstaden med alla sina skenbara bekvämligheter. 
        Jag bodde fyra år på Kapellplatsen utan att lära mig öppettiderna på Grillen. I tre år var väggen mellan mitt kök och mitt dass rutten. Ibland kom fastighetsgubben dit och mumlade att allt var som det skulle. Sen satt jag där i mögelångorna och lyssnade på »Från där jag ropar«. 
        Det var jag och Helena som gjorde den första längre intervjun med Avantgardet. Är de fortfarande indie efter att Björn Olsson hoppade av bandet? 
        Diskutera i små grupper, eller hellre: Fråga Jeppe Börjesson på TV4, han som älskar allting. 
        Vad indien gör: Den klamrar sig fast vid ditt utanförskap som en mjuk svulst och växer i symbios med att Miljöpartiets opinionssiffror rasar ner i havet. 
        Sen bodde jag två år vid Stigbergstorget, hjärtat av Babylon, det var fruktansvärt. Alla människor var karbonkopior av en karbonkopia av någon som har tappat det men som ändå måste ha En Perfekt Fjällräven.  
        Alla röstade vänster och handlade höger. 
        Det viktigaste var att skägget satt bra. 
        Nu har jag bott snart ett år i en byhåla på pendlingsavstånd till den brinnande, stinkande sörjan som är Göteborg med alla sina skälmska geografiska referenspunkter som ingen bryr sig om, och alla töntiga spårvagnar, dessa elektrifierade sovjetiska artefakter som åker omkring håglöst och lågmält aggressivt på jakt efter färsk skallbas. Staden som sjunker snabbt, allt snabbare, inte ner i gyttjan utan i sin egen megalomana självbild. En arbetarstad med Leninkomplex där nazister alltid är välkomna att marschera i lagom raka led. 
        Det är småfåglar och rävar överallt [i byhålan reds. anm] och det gör mig trygg. Jag lyssnar mycket på supermodern indie, typ Nordpolen, när jag går i skogen bakom stugan. 
        Jag har dejtat en tjej i Stockholm som var besatt av Nordpolen. Det gör henne normal i mina ögon. 
        Framtidsutsikter för indien: Ljusa. Skimrande. 
        Vad släpps idag som är indie? Jag är ingen Jan Gradvall eller Daniel Andersson men Konflikträdda, Rafael Konstaeren och Luftslottet klassar in. De två sistnämnda grupperna har aldrig släppt någonting och Konflikträdda gör bara ett gig/år, på en obskyr festival med femtio besökande utanför Södertälje.  
        Luftslottet har enligt säkra uppgifter inte repat på tre år. 
        Det är indie.   
        När jag skriver den här texten sitter jag på ett kedjefik och min andning låter snarkande, jag vet inte om det beror på min eskalerande övervikt eller tristessen i att inget marxistiskt övertagande av produktionsmedlen ännu står att finna i det här gudsförgätna ishjärtat till land.  
        Om en enda person orkar läsa den här skiten ska jag bjuda M Birro, f.d Indie numera fullskalig rättshaverist, på svartklubb. Han ska få berätta om sitt Lövgärdet, och jag om mitt.    
        Vad indien är: Aktuell, Aggressiv, Anförande.
        Vilka som behöver mer indie snabbt: Sydstaterna i USA, Ann Heberlein, Skatteverket, hon i rullstol på torget som köper folköl och svarar på enkäter. 
        Saker jag ångrar: att jag sågade Solen (de kan inte hjälpa det). Att jag inte knackade på hos Ulf Lundell när jag ändå var utanför. Nu sitter han där på Instagram med gipsat ben och förvirrad look och behöver bara kärlek, en kvinna, ett rör sprit, ett sammanhang.

Är du övertygad nu, Filip Lindström? Märker du att jag hotar dig?

6 April 2018