Ida Bang & The Blue Tears - »Good to me«

Tankar om blues


Profets Roger Karlsson lyssnar på Ida Bang & The Blue Tears nya album »Good To Me« och drar paralleller till B.B. King och Bonnie Raitt.

Jag kom i kontakt med Ida Bang första gången hösten 2016, i anslutning till mitt första jobb för Profet, inför Big Mama Blues Club på Fashing, då hon tillsammans med bandet The Blue tears släppte sin första fullängdare »Possibilities«.
        Under sommaren 2018 dök första smakprovet upp på titelspåret från den nu släppta plattan »Good To Me«. Den korta teaser-video från inspelningsstudion gav mig ett väldigt positivt första intryck, jag gjorde omgående tummen upp för de tydliga King-referenserna i John Bernströms gitarrspel.

När jag senare på året såg och hörde dem framföra samma låt live på Akkurats lilla scen uppfattade jag dock inte samma intensiva igenkänning.
        När jag nu lyssnar igenom låten »Good to me« tar det någon genomlyssning innan jag hittar det igen, i det tvådelade gitarrsolot i sluten av låten.
        Blåssektionen är ju ett nytt inslag i bandets ljudbild, och det är något jag gillar även om jag inte direkt saknade det på förra plattan. Den sektionen består av Daniel Angebrand (trumpet, flygelhorn och arrangemang) och Tore Berglund (saxofon, flöjt). Dessutom medverkar Jonas Westberg, Jesper Lundh & Ronny Norberg.
        Skivan innehåller (bara) åtta låtar, och precis som på förra plattan så får det ändå plats en härlig mix av olika stilar. Blues är givetvis grunden men här finns även inslag av Americana, Bluegrass och New Orleans.

Det jag först reagerar på i plattans öppningsspår, »Forgive me«, är Ida Bangs hest spruckna falsett, som påminner (positivt) en hel del om Janis Joplin. En läcker lugn låt att starta en skiva med, som fastnar.
        En artist som Ida Bang gärna nämner som en musikalisk förebild är Bonnie Raitt och i låten »Shelter me« är den proveniensen påtaglig. Här finns givetvis den omisskännliga slidegitarren, uppbyggnaden av låten doftar Raitt, på ett för mig mycket positivt sätt.
        För att återkomma till plattans titelspår och kopplingen till B.B. King (även han en stor gitarrhjälte), så påminner låten en del om en period av hans musikaliska era där han levde och verkade i Kalifornien, lite lättsam amerikansk västkustblues. Jag hade givetvis helst hört mer av den så tydliga King-slingan från Bernströms gitarr, nu ligger ett mer stationärt gitarrkomp genom hela låten.

Skivans vackraste ballad är onekligen »Everlasting friend«, i dubbel bemärkelse då texten handlar om vänskap och att våga hjälpa sina medmänniskor.
        Som jag skrev tidigare så innehåller skivan en mix av flera olika bluesstilar, uppblandat med Americana och på sista låten »Don’t you worry« dyker NOLA-temat upp, komplett med cowbell, funkigt gung och tungt blås.
        Ida Bang och John Bernström har hämtat inspiration genom en studieresa till Austin, Texas, USA, där de bland annat umgicks och jammade med delar av stadens musikaliska grädda, tunga namn som Jimmy Vaughan och Lou Ann Barton nämns som båda har en koppling till en av mina favoritgitarrister, Stevie Ray Vaughan (Jimmys lillebror). Just denna inspiration avspeglas väl inte direkt i låtmaterialet, annat än att det genomgående är av hög kvalitet.

12 Februari 2019