Nyboms Höstföljetong, Del II:

Att sitta på loftgångsräcket är ett guilty pleasure


Profetskribenten Karl Nybom fortsätter sin Höstföljetong på Profet, i en fortsättning från den inledande texten »Att lyssna med hörlurar i«. Profets Chefsideolog Filip Lindström bidrar åter med bildmaterial, då vi än en gång får besöka den bekanta Jazzsyltan, men främst det gäckande räcket i loftgången.

»I wanna end me«

- Billie Eilish

»Men så hade han heller aldrig varit självmordsbenägen på allvar, det måste han medge«

- 'Snö', Orhan Pamuk

I taxin som gör en U-sväng nere på Bobergsgatan spelades Guns och chauffören var trevlig nog att ha gett mig oinskränkt makt över volymknappen. Jag får i mig hörlurarna så fort dörren stängs och tar dansandes hissen medan jag ljudlöst skriksjunger Maggio. Hissdörrarna, rösten som läser upp våningsplanen, de få bilarna på gatan; inget hörs över »Dom sa« som spelas på högsta möjliga volym.
        Att blåsa sönder mina öron med hörlurarnas trumpeter har blivit ett måste de senaste två veckorna som varit fyllda med en tomhet murad med uttråkning jämte ångest, koffein blandat med alkohol, och otyglad rastlöshet växlat med total lamslagenhet. Spotifylistan som fyller hörlurarna är byggd för att vara lika monoton som det som den kämpar för att hålla undan, men allt detta vet ni ju redan. Lyckligtvis kan jag, tack vare L-M, trots alla glas jag inte borde tömt, röka. Jag har rökt alldeles för mycket. Sen Min Amour flytta och Bella dog så har jag rökt med trälådemun i uttråkning och saknad.
        Oavsett så kommer jag efter hissfärden hem och lägger yucatan över Poe som väser åt mig. Under hela tiden spelas Veronica. Spotifykön anpassas så att jag kan lyssna på Billie Eilish medan jag röker. Spellistan lyckas, dock fuckas upp och Maggio sätts på igen. Inte för att det är ett problem... Röken räcker längre än väntat och »When the partys over« hinnes sättas på innan den har blåst bort. När jag ser ut över Norra Djurgårdsstaden dränker jag den som vanligt med mitt mimande för att lägenheterna ska passa in i mitt Billie Eilishskapade universum. Jag vet egentligen inte varför jag ibland har problem med att acceptera mitt Billie Eilish-lyssnande... eller jag vet ju men jag förstår ibland inte varför problemet är ett problem.
        Då jag en torsdag hängde med L-M och Romantikern – på Jazzsyltan varifrån jag nu återvänder - talade vi guilty pleasures; något som jag aldrig kunnat fattat innan. Det är klart att jag på förfrågan kunnat spela Leaded Fuels »231 Miles«, eller vad fan nu låten heter, för att visa upp tidigare älskade exempel av svensk rövkass sleaze men det är inte en guilty pleasure. Världens Veronica började som en guilty pleasure men förvandlades fort från detta. Två veckor, max, tror jag att det tog. Så när vi satt i baren och talade så sa jag »Billie Eilish but only cause she's 17«. I denna stund sjunger hon och jag »I could lie say I like it like that, like it like that« i mina hörlurar.

När jag nu efter hissfärden lyssnat klart på Veronica, och Billie börjar på listan så förstår jag henne fullständigt. Eller förstår och förstår, jag kan ta hennes låtar och använda dem för mig själv. Jag hänger mig ut ur i loftgångsfönstret 6 våningar upp och röker stirrandes på gatstenarna för att låta allt det jag inte orkar tänka på få rinna mot min panna, ut genom porerna och hoppa mot sin död.
        Att Billie Eilish är 17 år, till skillnad från mina 25, gör henne till ett guilty pleasure för att det inte är jag som ska leka suicidal till hennes låtar. En sönderbortskämd, överprivilegierad och så fruktansvärt vit att en egentligen är rosa, 25 årig man. Hon är ju en trubblad tonåring, någon som nu bryter sig in i vuxenlivet för att revoltera mot allt det innebär. Nån som ska tillhöra dem som fortfarande kan skriva Billie Eilish med spritpenna på fake-Conversens vita plastsulor och lämna sina föräldrar sittandes vid matbordet med utbrottet »men ni förstår mig inte som hon gör!« Det ska jag ju redan ha gjort. Och talar jag Billie Eilish med mina föräldrar håller vi bara med varandra om att hon är bra...
        Men på loftgångsräcket, mitt i min meningslösa skit, som i andras ögon kan antingen vara vardag, sorgligt men inte så jävla farligt eller fullkomligt oviktigt för att en har eller har haft värre problem, så förstår jag Billie. All ångest kan jag dela med henne, all frustration som nu brunnit så länge att den brunnit ut och förkolnat bröstkorgen. Jag vill att hon plötsligt ska dyka upp utanför huset så att jag får bjuda upp henne på en joint. Eller gen-Zs kanske är mer lagda åt pillerknaprandet... Jag vill kunna snacka om meningslösheten med samma ärlighet som en vilsen tonåring. Då, åtminstone i mitt minne av det, alla problem är de gruvligaste då inga referensramar finns och känslorna fick vara ärligare. Då jag inte behövde peka ut att det egentligen inte är så jävla synd om mig och då inget av det så kallade vuxenlivet hade kommit in och lyckligtvis tvingat mig att se världen som mer relativ. Troligtvis skulle ju dock Billie ha mer koll på vuxenlivet än mig... men kanske är det just i den schismen som vi kan mötas.
        Jag vill hoppas att vi kunde mötas där. I splittran mellan något och ingenting. Mellan vuxen och barn, trans, man och kvinna, lycklig och olycklig, okänt och jämförbart. Mellan sjungande superartist och medioker meningsskrivare kan vi passa medan vi ser ut över Lill-Jansskogen. Det är ju bara två människor det handlar om.

För djupt inne, djupt, djupt inne i det sinne som såg ner på gatstenarna fanns också den ojämförande tonåring som tänkte tanken om att släppa taget om glasfönstren. Att dricka upp fallet för att ta slut på sig själv. Att livet är fullkomligt meningslöst då du satts in i och satt dig i det. Den som försöker få lyda Billie och få sin önskan att slå in. Den som förstår och lyder det Billie upprepar och upprepat om och om igen dessa dagar; »I wanna end me«.
        Jag släppte ju uppenbarligen inte taget då jag är en (själv)älskande självupptagen servitör som tycker lite för mycket om livet och vill tjäna andra för uppmärksamhet som lön men det är nu andra gången det var lekaktigt lockande. Inte är jag tillräckligt ledsen precis som jag inte är tillräckligt ung för att fullt få hänge mig åt det som vibrerar i mitt huvud. Så visst känner jag mig skyldig av att suga ut så mycket njutning av mitt loftgångsräcke.
        Och vad fan vet jag... Billie kanske aldrig tänkt på att ta livet av sig. Inte fan vet jag om hon känt sig fullkomligt och fint itudelad av ett beslut som brutit världen itu. Inte heller har jag någon jävla aning om hon stirrat ut från ett balkongfönster och känt att varje molekyl i hennes kropp, då det var för länge sedan hon gick mellan trollskogars tystnande trädkronor, tillhör betonghusen som växer sig fler och fler och skapar Stockholm. Om hon känt att kroppen ändå är, i den evigt återkommande Veronicas ord, gjord av sten och måste återförenas med sina egna.

Nyboms Höstföljetong, del I: »Att lyssna med hörlurar i«

7 Oktober 2019