Nyboms Höstföljetong, Del I:

Att lyssna med hörlurar i


Profetskribenten Karl Nybom möter hösten, med denna första del i en följetong med samma syfte, och Profets Chefsideolog Filip Lindström illustrerar känslan av ensamhet i ett förändrande klimat. Det hela tonsätts av upprepandet av upprepningen.

»Världen är för stor för att rymmas i tjocka romaner.«

- Anton Tjechov
(åtminstone enligt en föreläsare jag glömt namnet på)

Den främsta anledningen till att jag vanligtvis inte lyssnar på musik med hörlurar i är att jag aldrig behöver några. Jag läser nästan alltid på tåg, tunnelbana, buss och gata så jag lyssnar i kollektivet aldrig på någonting. Är jag hemma har jag stereon och datorn. På det viset kan jag spela musik för Poe så att vi inte är lika ledsna då Min Amour och Bella inte är här längre. Han kan dock bli lite fundersam och ibland börja skrika åt mig om jag spelar nåt på stereon. Vanligtvis är det ju datorn som gör ljud… Men nu, när Poe sitter och sover under Yucatan så har jag hörlurarna i. Inte för att inte störa honom, han är van, utan därför att jag blir mer och mer fast vid att få musiken blåst rakt in i mitt huvud.
        Efter fredagen den 9e då Min Amour åkte till Frankrike och onsdagen den 14e då Bella dog, så snodde jag nämligen Min Amours hörlurar för att om och om och om och om och lite om och om igen lyssna på »Piece of my heart« med Janis Joplin medans jag färdades någonstans. Det var något i den som fick mig att kontinuerligt skruva upp volymen och förvandla Stockholm till mitt personliga dansgolv. Detta är inte en lökig metafor; Joplin har, förvånande nog för mig själv, fått mig att flertal gånger dansa i olika stadier av rörelse längs Stockholms gator. Dansandet har sedan fortsatt med Veronica som smugit sig in lurarna för att, i vanlig ordning, bli majoriteten av vad som väljs ut ur Spotifylistan. I och med detta var det kört. Hörlurarnas kontroll blev total. Inget får längre tränga igenom Maggiomuren som rutat in mitt liv. Det betyder att samma lista repeteras, volymen evigt är maxad och att jag går längs Kungsgatan och allt jag hör är »AaaaaaAaAAayahuasca«. Det ringer i öronen efter det att jag plockar ur lurarna men det är det som krävs för att tysta allt. Alla de otaliga, oräkneliga, oändliga fucking taxibilarna försvinner och blir en svart ström som ljudlöst söker stureplansspatserare när jag går hem från jazz-syltan. Plötsligt är det så lätt att tysta ned kvart i tre-kakofonikaoset genom att höja ljudet.
        Här ute i den så kallade Norra Djurgårdsstaden är det inte lika högljutt men det är lika bra att spela lika högt som på Kungsgatan. Nåt litet ljud kan alltid smita igenom... Jag sätter på »5 minuter« med Veronica och köar två låtar. Kön, »5 minuter« med Maggio och »When the party's over« med Billie Eilish, är satt så att jag hinner röka upp innan den är slut. Sen ska samma upprepade lista upprepas. Allt måste upprepande tystas.
        Om jag kunnat skulle jag spela det på max genom stereon, eller ännu bättre samla hela husets, hela kvarterets högtalare, sätta Poe i säkerhet och bokstavligen blåsa av taket på lägenheten med Guns N' Roses. Tvinga på Stockholm det skinn som vanligtvis enbart syns efter att det filtrerats genom mina hornhinnor. Se huvudena, kropparna som sticker ut genom fönster och går ut på balkonger medan jag ovanför de fallande stenarna trycker öronen mot högtalarna för att få höra igen. Det skulle dock inte tysta något. Istället skulle det skapa mer ljud; poliser, lampor, folk som vaknar, telefoner som ringer, ambulanser, bebisar som skriker; allt under den tid som jag byter till Veronica för att spela något som tillägnas Stockholmsnatten jag stört.

Om jag nu, mirakulöst nog, fortfarande skulle ha haft kvar min hörsel skulle jag efter ett tag ha tvingats höra alla dessa världens ljud, och resten av världen skulle påverka mig för att den hörde mina. Musiken skulle störas och till slut tas ifrån mig av allt det den påverkade. Världen skulle manipulera den känsla jag försöker skapa, det skinn som omärkbart nu, i detta ögonblick innan jag ska gå och skriva denna text, målar om Slåttervallsgatan efter min och Veronicas värld.
        I Min Amours hörlurar blir jag ensam på samma sätt som när jag läser. Jag förminskar temporärt världen och får förbli en betraktare som kan välja hur jag ska se världen runtom mig. Jag kan förlita mig på bilderna som orden och musiken ger. Allt som skapas måste skapas genom mig och jag måste skapa efter det jag ser. Mannen som går och röker nere på gatan med sin hund blir en roll för mig att skriva om jag vill. Jag kan ensam leta efter någon han kan vara ibland Maggios textrader, ensam får jag välja bland världens uttryck. Ensam på samma sätt som de, om de nu finns, som läser detta men inte vet vem jag är. De, eller du, har en idé som ingen annan just nu har och den totalt ensamma bilden är det som föder all texts och alla världars mening. Din egna bild av mig och min text och dess röst är det som gör det möjligt för mig att existera då du har all makt över den. Det finns en säkerhet, en total makt i din ensamma bild som fortsätts fyllas i utav dig. Och då du fyller den med betydelse tar du från resten av världen och skapar ett tomrum utav alla våra andras utraderade bilder, och vari våra bilder kan existera. Betydelsen, vilka vi och världen är, blir ett tomrum som du redan fyllt.
        Detta tomrum återfinner jag nu när världens tystats. När världens öppnas då ljudet stängts av, då tomrummet uppstår och världen blir mindre. Du är ensam makthavare av denna text och jag över hur vibrationerna från mina hörlurar anpassar varat hos varje människa i Stockholm…
        Så om någon ska ut och gå i Stockholm, men velande står framför spegel och väljer ut kläder skulle jag rekommendera att du klär efter trafikbrus och regn. De ska nämligen, åtminstone för en stund, spela den förtjusande Veronica Maggio.

25 September 2019