Roger Karlsson om John Hiatts »The Eclipse Sessions«

En Solförmörkande Skivanalys


Profets Roger Karlsson ser rakt in i solförmörkelsen i och med sin lyssning på John Hiatts »The Eclipse Sessions«, och han sätter även ihop tre unika spellistor som kan guida er, kära läsare, igenom Hiatts långa blueskarriär.

John Hiatt har under året turnerat med sitt gamla kompband The Goners, för att hedra 30-årsjubileet av deras första samarbete på skivan »Slow Turning« (1988). Turnén tog dem bland annat till Danmark och Finland, men vad jag sett inte till Sverige. Jag hade mer än gärna sett den sättningen spela tillsammans igen. Inte så mycket för att den plattan är min stora favorit i hans digra skivsamling (22 stycken fullängdare sedan debuten med »Hangin’ around the Observatory« 1974) utan snarare att gitarristen i The Goners heter Sonny Landreth. Skivan innehåller flera klassiska Hiatt-låtar, men ingen som har den där direkta Landreth-klangen.
        När jag under sommaren uppfattade att Hiatt var på väg in i studion för att spela in sin 23e skiva så fick jag vissa förhoppningar om att han skulle ta med sig Landreth/Goners in i studion. Denna förhoppning tillfredsställdes inte fullständigt.
        »The Eclipse Sessions« spelades in under några dagar i en liten studio hemma hos producenten Kevin McKendree, utanför Nashville, Tennessee, USA. Förutom att producera, hålla med studio och mixa så rycker han även in som musiker (elgitarr, orgel och piano), även sonen Yates förstärker på akustisk slidegitarr (och som ljudtekniker). Men de musiker som Hiatt tog med sig utifrån var Kenneth Blevins på trummor och Patrick O’Hearn på bas, ett tremannaband förstärkt med två studiomusiker. Just Blevins är ju en av medlemmarna från The Goners och medverkade under turnén. Dock skiner Landreth helt med sin frånvaro.

När jag läste om detta upplägg så gick mina tankar till en av Hiatts tidigare plattor »Crossing Muddy Waters«, som lite mer avskalat instrumentalistiskt och musikaliskt, mer down to earth. När jag senare hörde den första singeln »Cry to me« så förstärktes det intrycket. En renodlad countrylåt, men ändå med den typiska Hiatt-känslan. Den låten agerar också öppningsspår på denna skiva.
        När jag läste vad andra skrev om plattan så var det dock skivan »Bring The Family« som omnämndes allt som oftast, vilket lät väldigt lovande då den skivan är en av mina favoriter, dessutom min inkörsport till Hiatt-världen.
        I samband med att skivan släpptes den 10 oktober så skrevs det om att den var den avslutande tredjedelen i en trilogi, föregångarna är just Bring och Crossing, två skivor som jag inte egentligen ser några egentliga kopplingar mellan.
        När jag lyssnar igenom skivan första gången hittar jag inte heller några sådana signaler. Plattan känns väldigt spretig, utan någon riktig röd tråd. Visst finns här den omisskännliga doften av John Hiatts mästerligt vassa prosa och låtsnickeri, men de elva låtarna kan med lätthet fördelas ut över flera olika genrer.
        Två låtar förstår jag mig inte alls på. En gör mig direkt besvärande okomfortabel, »Outrunning my soul« är en mix av allt dåligt som jag någonsin hört från Hiatt tidigare, blaskig text med hissmusik. »Poor imitation of God« (också en singel) har en härlig musikalisk bluegrass-känsla, men texten är anskrämligt trist och repetitivt tjatig, textmässigt fattig. Kan det finnas ett starkt ironiskt budskap i texten som jag ännu inte helt uppfattar? Något om hans mer eller mindre misslyckande som man och make?

Visst finns här också bra låtar, tredje spåret »Aces Up Your Sleeve« har en härlig basgång och fastnar snabbt hos mig. Hur tolkar jag låttexten i »Over the Hill«? Åldersnoja eller också lättsam självkritik? »Hide Your Tears« är mörkare i anslagstonen, men samtidigt också väldigt vacker. I avslutningsspåret »Robber’s Highway« finns en ton som påminner om den på 80-talsklassikern »Bring The Family«, men påminner ändå mer om låten »Old Days« (från skivan »Same Old Man«), en väldigt trivsam låt.
        Mitt favoritspår är dock en ljuvligt saktmodiga gungstolsgungande »The Odds of loving you«, även om den bluesdoftande slidegitarren aldrig når upp i samma känsla som mästarna Ry Cooder och Sonny Landreth så ger den ändå en underbar countryblues-ton till denna låt. Den hamnar dock inte allt för högt upp på min topplista över Hiatt-låtar.
        »The Eclipse Sessions« spelades in under solförmörkelsen som inträffade i augusti 2017, därav skivans titel. Visst finns det kvalitéer i materialet, som dessutom kan bli än mer uppskattat efter fler genomlyssningar. Mitt största problem ligger i spretigheten.

Jag har med glädje följd John Hiatts karriär sedan jag rekommenderades »Bring The Family«. Jag har sett honom live en gång, på Palladium i Stockholm, troligtvis med The Goners som kompband. Allt har inte varit underbart men mycket har varit extremt bra.
        Är John Hiatt anno 2018 särskilt nyskapande? Nej, det kan jag knappast säga. Det mesta känns igen från hans tidigare produktion. Lite smågubbig countryrock som knappast tilltalar den yngre generationen, inte genererar någon ny gyllene Hiatt-era. Jag är, än så länge, ett troget fan som mer än gärna lyssnar på John Hiatt, både nytt och gammalt.
        För den som ändå är nyfiken på att utforska John Hiatts musikaliska resa så finns en hel drös av mer eller mindre bra samlingsalbum. Förutom de studioplattor som nämnts i denna recension så skulle jag rekommendera »The Tiki Bar Is Open« (med Sonny Landreths slide påtagligt närvarande) och »Stolen Moments« som innehåller min absoluta favoritlåt med John Hiatt »Seven Little Indians«.

Jag har satt ihop några kortare spellistor på Spotify, ROGERS Absoluta Hiatt (mina 11 favoriter), ROGERS Udda Hiatt (mindre kända låtar, plus en väldigt udda cover-version) och sen en samling av artister som spelat in mer eller mindre kända Hiatt-låtar, ROGERS Cover Hiatt. Bland annat en riktigt bra duett med Jill Johnsson och Björn Skifs!

11 November 2018