Långt Före Allt

En Intervju med Hedda Hatar


Profets Chefsideolog Filip Lindström försöker få Lundabandet Hedda Hatar att flytta till Stockholm för att hitta sitt nya sound, i en intervju utförd långt innan världen vändes upp- och- ner. Ta reda på vad ett ungt band med ett redan släppt debutalbum innanför västen har att brottas med, och läs högst övertygande argument för storstadens överlägsenhet, allt i en och samma artikel. Mycket nöje!

Hedda Hatar

Mitt i rådande moralpanik släppte nyligen Lundakvartetten Hedda Hatar en musikvideo till ett stycke från den ett år gamla, självbetitlade albumdebuten. Av en på något sätt lycklig slump landade videon till »En Tripp Till Vårdcentralen« – inspelad i december – precis rätt i den tid då vårdcentralerna överbelastas och sjukdomsrädslan har nått sin kulmen.
        Ett par månader innan »En Tripp Till Vårdcentralen«-videon ser dagens ljus träffar jag Hedda Hatar på Luzette i Stockholm, i fridfulla oktober, långt innan världen förändrades till hur den ser ut idag. Kvartetten – bestående av sångerskan Aimée L. Hansén, gitarristen Julia Harlenbäck Frithiof, basisten Ingrid Lundquist och batteristen Julia Jarl – har kvällen dessförinnan rivit av en spelning med sin utsvängda-brallor-och-fransjacka-rock på det för genren ypperligt passande etablissemanget Geronimo’s FGT. I Hufvudstaden har Hedda Hatar tidigare spelat på lika passande Bar Brooklyn, och det smått imponerande Sommarkrysset. I den totalt Corona-fria tillvaro vi befinner oss i, lyckligt ovetande om framtidens påverkan på våra älskade livescener, diskuterar vi huruvida kvartettens spelningar i hemstaden Lund utförts på lika eklektiskt listade scener som i Stockholm.

»Vi har inte jättemånga musikscener i Lund« säger Aimée. »Det finns typ Mejeriet, men de har så blandade genrer så det går inte att räkna med att det alltid kommer vara någonting bra där, om man vill gå ut och se något.«
        »Det finns inte riktigt några ställen i Lund där det alltid är bra konserter, utan man åker till Malmö om man vill se något kul. Det kommer aldrig till Lund« håller Ingrid med, och lägger till en bitter sanning: »Det finns ingen i Lund som ger lokala band möjligheten att spela.«
        »Inte på riktigt bra ställen i alla fall« säger Aimée.
        »Finns det många lokala band?« undrar jag.
        »Ja, det finns många unga som spelar, i och med musikgymnasiet Spyken, där vi också gick« säger Julia Harlenbäck Frithiof, som hädanefter kommer refereras till som Gitarr-Julia för att ni, kära läsare, inte ska blanda ihop henne med Julia Jarl, hädanefter benämnd som Batterist-Julia.

Det var på Spyken de fyra sammanfogades, och Hedda Hatar bildades. På den lackade cafébänken i Stockholm, långt ifrån Spyken, knäpper jag med fingrarna och ställer en fråga.
        »Gick det så där snabbt att komma överens om att spela den musik ni gör, eller tog det tid att komma fram till?«
        »Vi började med att spela covers, och alla har ganska lika musiksmak« svarar Ingrid, som verkar vara den mest talföre i gruppen. »Alla gillar gammal 70-talsrock.«
        Jag finner mig själv, mitt i samtalet, fortfarande fast i beskrivningen av Lund som musikstad. Mitt ovetande om bristen på kultur i en av Sveriges största studentstäder har fram tills nu gjort mig gott, och jag kan därför inte hjälpa att gå tillbaka till ämnet.
        »Det låter ju aningen deppigt i Lund« säger jag med en omedvetet överlägsen storstadston i rösten. »Varför är ni kvar där?«
        »Det är inte deppigt« säger Ingrid med ett försvarande skratt.
        »Nu utgår jag ju bara ifrån vad ni har sagt!« kontrar jag rättfärdigt.
        »Lund är en extremt mysig stad och vi trivs där jättebra« säger Aimée. »Det är bara tråkigt att det inte finns en bättre musikscen.«
        »Men det finns ju många entusiaster som vill ta tillbaka det som fanns förut« säger Gitarr-Julia och väcker mitt intresse kring detta mystiska »förut«.
        »Under 80- och- 90-talen var musiklivet extremt aktivt i Lund, och Mejeriet var en helt annan grej« berättar Ingrid. »Dit kom band från hela världen, och lokala band fick också chansen att spela. Nu har det bara dött. Det finns fritidsgårdar, och sedan finns det gubb-Mejeriet, dit det är dyrt att gå.«

Hedda Hatar sätter åter grannstaden Malmö på piedestal, för dess mångfacetterade kulturliv, men jag påpekar att de malmöiter som jag i Stockholm mött i intervjusammanhang ofta har klagat på utbudet i Malmö. På samma vis klagar vi stockholmare över att Hufvudstaden äro död, att kulturen försummas och att musik inte får höras. Vi blickar ner mot kontinenten, dreglandes över Berlins dignande potpurri av vibrant konstnärlig verksamhet. Förblindade av en bitsk avundsjuka gör vi inget för att förbättra situationen där vi är, utan vi suktar istället bortåt. I skenet av det alltid så mycket grönare gräset på den andra sidan ställer jag min nästa fråga till Hedda Hatar.
        »Har ni skänkt någon tanke alls till att flytta från Lund?«
        »Vi snackade om det igår« säger Ingrid, utan att få det att framgå huruvida det var en flytt just till Stockholm som övervägdes.
        Diskussionen om flytt slås ner ödmjukt för stunden, då alla fyra medlemmar i Hedda Hatar sedan studenten från Spyken för två år sedan har haft bandet som främsta fokus och därmed av ekonomiska skäl inte ens kunnat överväga en förflyttning. Det är inte alltid så glamoröst att spela rock som ni tror, kära läsare, och ett sådant engagemang till musiken som Hedda Hatar när kostar till en början betydligt mycket mer än vad det ger. Musiken är en uppoffring och en välsignelse i ett, och för en nitisk trupp som Hedda Hatar – som dessutom levererar kvalitativt sentimentalsväng – kan all immateriell investering mycket väl löna sig en dag. Min tanke med frågan om flytt kretsar i grund just kring investering, i det att Hedda Hatar möjligtvis skulle nå en än större publik om de bodde och rörde sig i en större och livligare stad än Lund.

Hedda Hatar

Jag ursäktar mig för att gå och hämta påtår, och ber Hedda Hatar tala in något i bandspelaren som senare får bli en överraskning för mig. När jag i skrivande stund lyssnar på vad som spelades in under tiden jag var borta möts jag av det följande:
        Hedda Hatar börjar spekulera om vad de ska säga, då jag inte lämnat dem med någon tydlig fråga utan gett dem fria tyglar. Gitarr-Julia föreslår en förklaring av bandnamnet, vilket Batterist-Julia avspisar genom att beskriva hur intervjufrågor om just bandnamn är de värsta. Ingen förklaring ges till bandnamnet, och Hedda Hatar verkar inte ens vilja prata om det inbördes utan lämnar ämnet till självdöd.
        Av någon anledning diskuterar därefter kvartetten det anrika Stockholmscafét Vetekatten, en inrättning som tycks slå dem med häpnad på grund av skyltfönstret prytt av en katt gjord av vete. Aimée, som besökt det stockholmska landmärket, benämner caféts doft som »en farmor på vårdcentral« till bandkamraternas förskräckelse.
        Precis innan jag återvänder går Vetekatten-konversationen över i ett samtal om upplevelserna från gårdagskvällens inblick i Stockholms nattliv. Med samma motståndstagande toner i rösterna som vårdcentralslukten på det klassiska konditoriet väckte språkar Hedda Hatar om minnen från Max, där närvaron av en säkerhetsvakt smått chockerat dem. I slutändan infinner sig en tyst samförståelse om att en flytt till Stockholm kanske inte är aktuellt för tillfället.
        Jag kommer tillbaka med mitt påfyllda kaffe och ställer såklart den värsta möjliga frågan, den om hur bandnamnet kom till – helt ovetandes att kvartetten tagit upp ämnet i min frånvaro, men stoppar mig själv precis när orden lämnat min mun. Jag respekterar mig själv för mycket som popjournalist för att ställa en sådan fråga, och jag respekterar Hedda Hatar som band för mycket för att de ska behöva svara på den.
        Istället vänder jag min fadäs och frågar något mer öppet, mer tolkningsbart, mer intressant:
        »Hur ser framtiden ut för Hedda Hatar, nu efter diverse Sommarkryss och liknande?«
        »Vi har spelat väldigt mycket i sommar« säger Ingrid, »och nu ska vi försöka skriva nytt. Det är lite läskigt med andra albumet, det är svårt att komma igång.«

Att som 20 år gammal rockbasist kunna gräma sig över kvalen inför skapandet av skiva nummer två måste ändå räknas som något slags lyxproblem, känner jag efter Ingrids utlåtande. Idag släpper få artister sina debutalbum innan de har rätt ålder för inträde på Systembolaget, och jag hoppas innerligt att en viss självsäkerhet kan infinna sig hos Hedda Hatar ur den insikten, nu när uppföljaren är i görningen.
        En rätt lättsam osäkerhet florerar kring bordet när gruppen talar om vilken riktning nästa skiva ska ta, vilket ju i och för sig är den klassiska reaktionen inför ett sådant åtagande. Man har kommit fram till att det kan komma att bli ett konceptalbum, men vad konceptet blir är ännu oklart. Som inspiration rekommenderar jag Hedda Hatar att titta på Mighty Boosh-avsnittet »The Priest and The Beast«, där funkmunkarna Rudy Disarzio och Spider Dijon ger sig ut i öknen för att hitta »det nya soundet«.
        »Vi har faktiskt funderat på att resa tillsammans, men kanske inte till en öken« säger Aimée. »På så sätt skulle vi kunna hitta inspiration någon annanstans än i Lund.«
        Så kommer vi fram till det slutgiltiga fastslåendet av intervjuns grundbult, kära läsare, nämligen att det skulle göra Hedda Hatar gott att komma ifrån Lund. Till och med Aimée Hansén själv säger det. Vem vet, kanske är det just i Stockholms karga öken som det nya soundet kan visa sig?

30 Mars 2020