För Nära Solen

En intervju med Harpun


Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar representanter från det pre-apokalyptiska krautkollektivet Harpun, det bästa i Stockholm av sin sort, om den nykläckta EP:n »Neanderthal«. Varje spår diskuteras systematiskt, och kollektivets förkärlek för förhistorisk förstörelse utreds. Mycket nöje!

Då krautkollektivet Harpun fredagen 5 juli gav ut sin andra samling melodier, och firade detta på det nyöppnade Snotty Seaside (som tydligen lyckats husera 25 spelningar på en och en halv månad) nästlade jag mig in till att få presentera bandet upp på scen. I sann Profet-anda förberedde jag mig knappt någonting innan jag skulle hålla mitt lilla tal, och minns därför knappt vad jag sa. Någonting bra måste det ändå ha varit som kom ur min mun, för Snottys publik verkade nöjda, och aftonen fick med ens sin början.
        Anledningen till att jag så gärna ville introducera Harpun är att jag har älskat dem sedan första gången jag såg dem, och försökt ha dem i min närhet så mycket jag bara kunnat sedan dess. Kraften ifrån ett gäng med varierande (men oftast stort) antal medlemmar på scen, i full färd att köra över sin publik med sylvass kraut, det är något som jag anser att Stockholm får se alldeles för lite utav. Att Harpun dessutom tillför en för genren ovanlig lyrik hjälper också till som krydda, vilket märks på den nya EP:n »Neanderthal« vars titel- och- öppningsspår fick sitt namn från kollektivets ekvilibristiske batterist Jesper Nyrelius. Mille Hökengren, en av tre gitarrister, och vokalisten Jakob »Jabba« Bjelkeborn berättar om hur låten och dess titel kom till.
        »Det hela började med att Jesper döpte om bandets gruppchatt till Neanderthal(outlived) för att han nyss hade sett en sjuk Youtube-dokumentär om Neandertalare och blivit oerhört berörd. Långt senare kom dagen vi skrev låtarna. Vi jammade över en basgång och mantrat kom som på beställning; ’one two three four one two three four’. Vi visste där och då att det här var titelspåret och att det skulle handla om våra forna utdöda vänner.«

»Skrev ni alltså alla låtar på en dag?« frågar jag, lätt förvånad över en sådan metod.
        »Ja, alla förutom ’Lovesong:Ratking’« får jag som svar från Mille och Jabba. »När vi kände att det var dags för att göra andra EP:n bestämde vi två datum på raken; ett för att skriva allt och det andra för att spela in det. Det positiva med det formatet är att det inte finns mycket tid för funderingar utan alla idéer utforskas och slutförs inom loppet av nån timme för att vi vet att vi har en deadline.«
        Jag får höra att kollektivet hade tänkt göra »Lovesong:Ratking« (som släpptes som singel) till två separata spår, men att tiden var knapp inför en spelning på Nomad Swedish Food and Bar förra året. På grund av denna tidsbrist slogs de olika delarna samman, och bildade något nytt.

Egentligen beskriver sammanförandet av skilda beståndsdelar Harpun som helhet mycket väl. Som en större, rätt lös grupp skiljer de sig från ett regelrätt band, då medlemmar kan alternera och så även framförandet av musiken till viss del. I sin förklaring kring EP-spåret »Fuck Mountain« lyckas Jabba sätta en nål genom filosofin som omsluter Harpun:
        »Något som vi söker som kollektiv är att försöka blanda influenser gränslöst för att se vad som kommer ut på andra ändan i förhoppning om att vi snuddar vid något nytt. Mille hade ett riff där han hade just en sån idé; hur skulle det låta om Voivod gjorde reggae? Innan vi skrev text kom vi på namnet. Vi konstruerade låten så att det skulle bli en tydlig övergång när pilgrimsfärden var över och våra lyssnare äntligen var framme vid ’Fuck Mountain’.
        »Vad menas med titeln 'Fuck Mountain' och hur känner ni att ni hanterade premissen punk kontra reggae?« undrar jag, eftersom jag inte till fullo förstår hur låten har titulerats. I efterhand inser jag dock att Voivod inte spelar punk utan metal, men känner ändå att frågans formulering är befogad.
        »Det är mer ett bildspråk än något som kan förklaras i en mening« svarar Mille och Jabba. »Det finns en tydlig handling om en plats för utstötta som har sin pilgrimsfärd i flera mil eller år. Att uppnå något större än sig själv eller bli något större än vad du är. Vilket är något som kan vara positivt men även direkt farligt med att vilja mer eller inte vara nöjd. När resan väl är över kommer vi med ett break som välkomnar er till ’Fuck Mountain’. Just punk och reggae har varit en rätt vanlig kombo genom åren. Poängen är inte riktigt att blanda otippade grejer bara för att, utan att låta alla ens influenser strömmas utan ramar (så som genre) för ärligast och personligast uttryck.«

Jag känner instinktivt att skapandet av ett kollektiv i sig är en strävan efter något större än den egna individen. Kollektivismens kärna är en riktning som en ensam människa inte kan ta, och i musikaliska sammanhang erbjuder kollektivet både en språngbräda och en mur att gömma sig bakom. Harpun imponerar på bara några sekunder genom sin mängd medlemmar, speciellt live då allt slår emot dig på en gång, men deras kollektiva tankesmedja tar dem också längre på pilgrimsfärden än de hade lyckats resa ensamma. Har man en gång varit en del av något sådant kan jag förstå att det är svårt att nöja sig.
        Genomgången av spåren på »Neanderthal«, uppföljaren till 2017 års »Wonderland«, fortsätter och jag börjar sakta men säkert se ett visst mönster i tematiken. Angående näst sista låten, »Jura«, säger Mille och Jabba följande:
        »Vi kände att vi ville ha med en instrumental låt på detta släpp. När vi improviserade och bollade från varandra, så växte låten större och större, speciellt med Gabbes melodi i B-delen. Det lät som någon episk skräcködlemusik, som Jura-tidens stora fanfar.«

Den omnämnde Gabbe i ovanstående citat är Gabriel Stoltz, ytterligare en av kollektivets gitarrister, och »B-delen« är musikerlingo för delen som kommer efter A. Också det avslutande stycket på Harpuns andra giv blickar tillbaka, och min spaning om EP:ns koncept kristalliseras.
        »’Elegy' är ett avslut på EP:n och på ’Jura’. En klagosång för reptilernas utdöde konung.«

När jag till slut upptäckt den förvisso rätt lättupptäckta röda tråden frågar jag Mille och Jabba om vad som nystat upp den.
        »Varifrån kommer egentligen er fascination vid det som är utdött eller bortglömt?«
        »Det är egentligen en kontemporär influens från tiden vi lever i« svarar de. »Någonstans för att felsöka hur vi kommit dit vi är idag, så vill vi se tillbaka på resans gång. Musiken blir en spegling av alla intryck som vi som kollektiv har samlat ihop i vårt DNA för att sen blanda ihop i en stor kittel. Både musikaliskt och våra personligheter. Eftersom vi skrev allt i en sittning så blev det naturligt att låtarna blev färgade på samma sätt och den här gången blev det mer pompöst. En forntida expedition. ’Wonderland’ blev som våran ’G - som i gemenskap’. Desperat, hungrig efter livet som ungdom och att upptäcka sig själv och sin roll i världen. Så det är olika sidor av samma mynt. Ena om individen och den andra livet, det stora.«
        Åter visas skillnaden mellan band och kollektiv. Om jag inte minns fel så har Harpun inte tidigare kallat sig själva för ett kollektiv, men nu i och med »Neanderthal« har viljan för större åstadkommelser infunnit sig, och benämningen av sällskapet har alltså förändrats. När omfånget blir större kan också blicken riktas framåt lika väl som bakåt.
        »Vad i er musik passar så väl med ett sådant budskap?« frågar jag.
        »Eftersom vårt sound är rätt flytande (även om det är en slags rock i grunden) så har vi valt att kalla den ’Pre-apokalyptisk Rock’ enklast för att det är precis den tid vi lever i just nu. Allt är vilda västern, helt upp och ner i världen och en dag kommer slutet. Temat är genomgående att flyga för nära solen och att med hybris möta sin skapare.«

8 Juli 2019