Sjostakovitj i Kristinestad
Profets resereporter om finsk dragspelsmusik
Veikko Ahvenainen är den finländska musiker som spelat in mest musik någonsin. På ett föreningshus i Kristinestad stöter journalisten Jacob Hallerström in i den 93-åriga dragspelaren som dykt upp både här och var i Finlands 1900-talshistoria. Profets trogne resereporter skriver med andra ord för första gången om musik för Profet!
När det blåser i Vasa blåser det på allvar. Framför allt när västliga vindar drar in från Kvarken trycks de genom esplanaderna och över Salutorget med en våldsam kraft. Någonting med stadens läge vid vattnet och stadsplaneringen ger upphov till perfekt vind.
I en sådan vind väntade jag på Herman vid Sandögatan. Herman är programledare på Radio Vasa/Vaasa – Österbottens inofficiella huvudstads tvåspråkiga radiostation. Herman och resten av radions stall delar redaktionsbyggnad med tidningen jag jobbade på den här hösten. Från Vasa körde vi söderut mot Kristinestad.
Kristinestad är en liten ort i södra Österbotten. Där finns en kyrka, en fotbollsplan, en karaokebar och ett föreningshus. När norra Österbotten, där städer som Jakobstad och Karleby ligger, upplevde blomstring med växande industrier hamnade småstäder som Kristinestad i skymundan. Det syns tydligt att det idag är en något eftersatt bygd – många tomma hus längs vägen och dystra småstäder. Kristinestad är Finlands enda medlem i den internationella klubben Cittaslow, ett nätverk för mindre kommuner runtom i världen vars uttryckliga syfte är att verka för »småstäders goda liv«.
Det började skymma över viken som Kristinestad ligger vid när jag och Herman klev in i föreningshuset Dux:s lokaler. Den här oktoberkvällen uppträdde 93-åriga dragspelsvirtuosen Veikko Ahvenainen. Ahvenainen är vad som på finska kallas för en dragspelskonstnär med ett långt och mångbottnat musikaliskt liv bakom sig.
Han föddes 1929 och växte upp i en familj som bodde i ett rum på fem kvadratmeter. Som barn samlade han skrot och koppartråd för att kunna köpa sitt första dragspel som kostade 500 finska mark. Sina tidigaste framträdanden var som turnerande cirkusmusiker i tonåren och senare i karriären spelade han med några av Finlands största tangoorkestrerar. Mest känd är han kanske för att ha fört dragspelet in i musikens finrum. Ahvenainen blev med åren, likt en konsertpianist, en sorts konsertackordionist. Han nöjde sig inte med de finländska valserna utan översatte klassisk musik till dragspel och turnerade världens konserthus.
Jag och Herman var med råge yngst i konsertlokalen den här kvällen. På scenen plockades dragspelen fram och blänkte i strålkastarljuset. 93-åringen kämpade lite med att spänna på sig sitt tunga instrument men drog igång spektaklet med ett sprittande leende. Vemodiga valser varvades med Sibeliusstycken och förutom musiken var en av konsertens betydande beståndsdelar Ahvenainens långa monologer som jag fick halvt översatta från finska av Herman.
I ett av dessa mellansnack berättade han om sin vänskap med den finska officeren Alpo Marttinen – en av de mest dekorerade finländska militärerna från Andra världskriget. De möttes i USA där Marttinen levde i exil efter att ha flytt Finland vid krigsslutet då en rad finländska officerare riskerade att fängslas av segrarmakten Sovjetunionen och Ahvenainen bodde i perioder hos Marttinen i Virginia under sina turnéer i USA. Förutom sina konserter runtom i världen behandlade Ahvenainen sin stora passion för maratonlöpning. Vid 93-års ålder har han hunnit springa 31 fullängdsmaraton varav New York Marathon tretton gånger.
I pausen – då det bjöds på kaffe och kaka i salongen – kom Ahvenainen av högst oklara anledningar fram och ville prata med mig. På en svensk-engelsk-finsk-blandning och med Hermans tolkningshjälp diskuterade vi musik och jag frågade om hans turnéer i Sovjetunionen. I 25 år spelade han varje sommar i Sovjet och var en av de första finländska musikerna att ge konserter bakom järnridån.
När Ahvenainen bodde i Helsingfors på 1950-talet kunde man få in radio från Tallinn på andra sidan både finska viken och järnridån. Förvånande nog hade han en dag hört sina egna inspelningar på en estnisk radiostation och ringde då helt ledigt upp stationen och ordnade sina första spelningar i estniska SSR. Pekandes på ett av dragspelen han använt under konserten berättade han att han fick det i gåva av den sovjetiska staten och spelade sedan en liten bit ur Sjostakovitjs andra svit för Varitéorkester.
På en fortsatt oklar språkblandning, men utan att jag behöver någon tolkningshjälp, radade han metodiskt upp alla ukrainska städer han spelat i – Kyiv, Odesa, Charkiv, Tjernihiv, Cherson, Mariupol och så vidare. Han log sedan stort med sitt åldrade ansikte och sa lite nedtonat; »du vet i Finland säger vi ’saatana perkele’. Nu säger vi ’saatana perkele Putin!«.