Att Vara Eller Inte Vara Gula Blend, Det Är Inte Ens En Fråga:

En fnittrig och ofokuserad intervju med Gula Blend


Profets Chefsideolog Filip Lindström är Gula Blend, i samtal med bandet Gula Blend, som också är Gula Blend men inte riktigt är ett band. Rama Lama Records är också Gula Blend, och även de är med i samtalet, som tar plats på socialdemokratins viloplats i Stockholm strax efter att Gula Blend mer eller mindre invigt ett av Hufvudstadens viktigaste vattenhål för givande musik – Nomad Swedish Food & Bar. Läs vidare för att ta reda på vem Gula Blend egentligen är, vad Tame Impala-syndromet innebär och framför allt vad som håller på att ske med den svenska indiemusikens högborg. Viel Spaß!

Gula Blend

Min mormor rökte Gula Blend. Det gör inte Gula Blend, de röker röda LM. Gula Blend är ett band som inte är ett band men beter sig som ett band, låter som ett band och i allra högsta grad ser ut som ett band.
        Fyra individer står nämligen på innegårdsscenen på Nomad Swedish Food & Bar en ljuv afton i juni och spelar diverse instrument i en någorlunda uniformerad riktning, såsom band har för vana att göra. Publiken på plats denna kväll är smärtsamt hipp, och icke-bandet Gula Blend ser ut som modeller ur en hypotetisk Södermalmskatalog. De härstammar dock icke från Söders höjder, utan från Jönköpings omnejd, en odefinierad plats de sedan flera år tillbaka har lämnat till förmån för andra orter. Ikväll har de samlats i Hufvudstaden, denna kvartett, för att genomföra den första spelningen på Nomad sedan pandemiuppehållet. Poetiskt och passande nog var det Gula Blend som även bjöd den sista spelningen på Nomad innan pandemiupphållet. Cirkeln är, som det brukar sägas, sluten.

Aftonen den 9 juni på Nomad Swedish Food & Bar

Slut tar också kvällen på Nomad, då de nuförtiden lite mer generösa restriktionerna ännu inte tillåter samkväm i barmiljö efter klockan slagit 22:30. Detta ledsna faktum bjuder oss ut på Stockholms gator och torg, närmare bestämt Vasagatan och Norra Bantorget.
        I skuggan av Hjalmar Brantings lätt obehagliga, men rätt respektingjutande, staty placerar sig ungefär hälften av den überballa publikskaran från Gula Blend-giget, samt Gula Blend själva och lilla jag. Skivbolagsdirektörerna Sixten Engqvist och Axel Franzén (i en tidigare Profet-intervju kända kollektivt som »Axten Franzéngqvist«) från indie-etiketten Rama Lama Records närvarar också under intervjun för att hålla reda på sina fyra skyddslingar. Sommarvinden viner varm genom kantiga pottfrisyrer, och folkölet forsar likt vattnet i Norra Bantorgets ymniga fontän. Aluminiumburkarna knäpps på löpande band, och goda tider has av samtliga deltagande. Vi adopterar en förvirrad australiensare, som visar sig vara en mycket påfrestande människa – helt enligt parkumgängets traditioner och gyllene regler. Någonstans djupt i mitt hjärta hoppas och tror jag att vi skulle gjort Hjalmar Branting ytterst stolt.

Så, kära läsare, ni undrar säkerligen över hur och varför Gula Blend här beskrivs som ett »icke-band«, och det gör väl jag också till en början. En tillstymmelse till förklaring ligger i det följande: Med ett finger fixerat i luften ringar våra fyra heroer med sin underhållande flervarvsironi in en nästan överspelad aspekt av tidsandan, redan när de presenterar sina individuella jag.
        »Oscar Johansson heter jag, och jag identifierar mig som Gula Blend« säger den förste bandmedlemmen, som under spelningen för det mesta smattrade basgitarr, men som tydligen i själva fallet är Gula Blends saxofonist.
        »Jesper Petterson heter jag, och jag är Gula Blend« säger den näste, en herre vars polisonger skulle ge självaste Jocke Åhlund grovt mindervärdeskomplex. Polisongbäraren i fråga utövade överlag gitarrspel på Nomad, men dundrade även trummor under ett par nummer.
        »Lukas Feurst heter jag, F-E-U-R-S-T, och jag är Gula Blend. Jag har alltid varit Gula Blend« säger tredje man till rakning, en bedårande spoling med befogad skådespelaraura som i gigets hetta girade flinkt mellan gitarren och basens två ytterligheter.
        »Måns Peterson heter jag, och jag ÄR Gula Blend« framhäver den fjärde och sista rekryten, som (för att bruka en extremt intern Stockholmsreferens) skulle kunna krönas till konung av Indigo eller valfritt universitetsrejv, i sin skrikiga skjorta och smakfullt stilrena hårekipering.

Gula Blend?

Vi ställs alltså här, kära läsare, inför fyra personer som alla deltar i det som på konsertaffischer och skivkonvolut tycks presenteras som ett band, ett band vid namn Gula Blend. Vari ligger då den utlovade ironin, kan man undra. If you have to ask, you’ll never know, skulle jag kunna proklamera – vilket jag tänker undvika av ren och skär ödmjukhet. Istället för att undanhålla sanningens ironi kommer jag med andra ord strax göra mitt bästa för att redogöra för den monumentalt pricksäkra trendkänslighet som Gula Blend-medlemmarna använder sig av när de alla tar på sig det egentliga Gula Blend-varandet.

»Vi är flamsiga – vi är ju idioter!«

- Gula Blend, citerade längre ner i intervjun

Det jag tolkar in i kvartettens gladlynta åsikter om vem som egentligen är Gula Blend, är en munter känga mot den gråskala mellan ett band och en soloartist som kan få arbetsnamnet »Tame Impala-syndromet«. Tame Impala-syndromet har drabbat hela musik-universum, och medfört en försvåring för kvasivetenskaplig definition av upphovsman i musikaliska sammanhang. För att tala klarspråk: Eftersom den australienska flumgruppen Tame Impalas frontman Kevin Parker inte bara frontar Tame Impala utan även utgör hela Tame Impala, har fan och hans moster fått för sig att starta soloprojekt som i folkmun benämns som band.
        Det hela är ytterst förvirrande, och ofta väldigt onödigt, men faktumet går inte att undfly – alla från Vacation Forever-Zacharias Zachrisson och Y La Bambas frontfigur Luz Elena Mendoza till Boys-Nora Karlsson och Years and Years-Olly Alexander vill, precis som Kevin Parker, vara ett band men ändå driva en solosegling. Gula Blend-männens skojfriska öppningskommentarer råder enligt mig bot på Tame Impala-syndromet, men nu har jag förstört botgöringen genom att redogöra för ironins betydelse. Förklarad ironi är tyvärr som ett däck tömt på luft, skämtet blir platt och obrukbart. Dock anser jag att förklaringen belyser Gula Blends relation till sin omvärld, vare sig de ser det så själva eller inte.
        »Jag fick en känsla under spelningen ikväll« säger jag till Gula Blend i skymningen och gatlyktornas kombinerade sken, »att alla i publiken var Gula Blend.«
        »Det tycker jag folk ska få tro också« utbrister Lukas fryntligt.
        »Hur gör ni för att förmedla denna känsla på bästa sätt?« undrar jag.
        De hektiskt spridda svaren som kommer från gruppen lyder något i stil med »att slå hårdare på trummorna« och »att riva av råa gitarrsolon«, alltså är det ingen som direkt svarar på frågan. Ändock lever uppfattningen kvar, om att dessa herrar gärna önskar att delge och inbjuda till en gemenskap kring den musik de spelar. Att vara Gula Blend är att vara, varandet i sig. Var, och hur, var och en väljer att vara Gula Blend, i sig en vara, är upp till var och en – vem fan nu var och en må vara. Att vara eller inte vara Gula Blend, det är inte ens en fråga.

Gula Blend?

Nu när vi har etablerat vem Gula Blend är (alltså vem som helst) kan det vara dags att titta på vad Gula Blend är, eller snarare vad Gula Blend gör. I en recension av debutalbumet »Inte idag« menar Gaffa-skribenten Jonas Appelqvist att Gula Blend spelar »fnittrig och ofokuserad rockmusik«.
        »En ganska korrekt beskrivning utifrån det här sammanhanget« menar Måns Petersson, och syftar då troligtvis främst till vår pågående intervju men möjligtvis även till den konsert Gula Blend precis avslutat.
        Att intervjua Gula Blend innebär mycket riktigt att föra konversation med fyra fnittriga och lätt ofokuserade rockmusiker, men där Appelqvist tycks använda begreppet pejorativt ser jag hur dessa egenskaper ligger till Gula Blends fördel. Vem (förutom kanske Ulf Lundell i sin mest uppåt-tjackade sjuttiotalsfas och Jonas Appelqvist med sin ytterst gaffafierade föreställning om betydelse i musik) har sagt att rockmusik inte kan vara rolig, att den inte kan föda ett fnitter utan att kategoriseras som uttalat humoristisk och därmed falla i något slags Tenacious D-dike?

»Varför ska allt vara så seriöst hela tiden?«

- Gula Blend, citerade en bit ner i texten

Fnitter är ju bland det bästa som finns, något som existerar i ett förstadium till det faktiska flamset. Även rockmusik kan infinna sig bland livets allra godaste, och ibland är livet en gnutta ofokuserat. Slår vi då samman skojfriskhet med bristande fokus och rock, då får vi Gula Blend – något som alla uppenbarligen kan ta, och vara, del av. Om vi dessutom tar en titt på andra svenska, just nu hippa, band såsom Riga Tiger, Katthem och Gula Gången kan vi se att det (precis som Tame Impala-syndromet) ligger i tiden att ha glimten i ögat i alla lägen. Det kan vara dags för Gaffa att greppa att musik bör förmedla glädje, och att det är glädjande att fnittra. Att Gula Blend nominerades till priset för Årets Nykomling på årets upplaga av Manifestgalan kan argumentera för fnittrets förtjänster. Den enormt hippa publikskaran på Nomad sköter resten av argumentationen.
        »Det är väl härligt att fnittra och ha lite kul, när allt är som det är« säger Jesper Pettersson harmoniskt, och tillägger den avväpnande och retoriska frågan: »Varför ska allt vara så seriöst hela tiden?«

Konversationen styrs vidare in på huruvida Gula Blends musik skulle kunna definieras som punk eller inte, och det tycks i gruppen råda konsensus kring att punk är något politiskt. Jag frågar därför om Gula Blend har några politiska ambitioner över huvud taget, varpå Oscar Johansson svarar:
        »Jag tycker en massa saker, men jag vet inte om det kan räknas som ambitioner i det här sammanhanget.«
        »Om jag får lov, som Gula Blend, att tala för Gula Blend« säger Jesper, »så skulle jag vilja säga att våra politiska ambitioner ibland kan stråla igenom, på ett fnittrigt och ofokuserat sätt.«
        »Gula Blend, för mig, bör få te sig såsom vi är på riktigt« säger Lukas Feurst, aningen senare under den väldigt långa kvällen. »Det är därför vi kan verka flamsiga enligt Gaffa, för jag tycker att det ska kännas som om vi repar och att vi mellan låtarna bara är oss själva. Om det blir flamsigt spelar det ingen roll. Det ska kännas som när vi umgås, och vi är flamsiga – vi är ju idioter.«

Rama Lama-representanten Axel Franzéns beskrivning av Gula Blend (bandet som han och Sixten Engqvist signade till sitt bolag efter en insikt om att svenskspråkig musik faktiskt är gångbar) stämmer helt överens med Lukas ambition och Jonas Appelqvists recension:
        »Första gången vi träffade Gula Blend märktes det väldigt tydligt att de är nära ungdomsvänner, i det att de har en jargong som pågår hela tiden. Vi hade svårt att avgöra om Gula Blend bråkade med varandra på riktigt, eller om det var just en jargong. Gula Blend är helt enkelt en ständigt pågående sketch.«
        »Vi hittade Gula Blend genom några få släppta låtar på Spotify, främst EP:n ’Live Hos Sickan Med Erik’, och tyckte att det kändes som ett band som skapar god stämning« berättar Sixten Engqvist med en varmt sentimental ton i rösten.
        »När vi startade Rama Lama« säger Axel Franzén, »var vi generellt sett emot musik på svenska. Vi tyckte det var rätt töntigt.«
        Inte bara sjunger Gula Blend på ett annat språk än den engelska som alltså varit standard och kutym på Rama Lama Records släpp sedan starten – de spelar också en betydligt skevare och hårdare typ av musik än vad Rama Lama (ansiktet inåt för svensk indie) vanligtvis ger ut. Det känns som om indiemusikens högborg så smått börjar genomgå en förändring. Vad kan egentligen ha legat bakom detta nya vägval?
        »Vi gillade helt enkelt Gula Blend för mycket« skrattar Sixten, och sätter därmed fingret på just varför vi alla är Gula Blend. Det går till syvende och sist inte riktigt att undvika Gula Blend, och då kan man lika gärna vara Gula Blend.
        Avslutningsvis försöker jag mig på en rökningsmetafor, för att passa in i den fnittriga och ofokuserade andan:
        »Hur ser framtiden ut för Gula Blend, är ni nära filtret eller har ni bara precis tänt på?«
        Efter kort diskussion inom bandet, om metaforens bristande kvalitet, svarar slutligen Oscar med dessa slutgiltiga ord, som får förutse Gula Blends kommande äventyr:
        »Vi är ganska långt in på ciggen, men sedan är det ju bara att tända en ny!«

13 Juni 2021