Profet Sport: Att Heja, Eller Inte Heja


Profets Chefsideolog Filip Lindström bearbetar Tottenhams förlust i Champions League-finalen, en match som Chefsideologen faktiskt hoppades att Spurs skulle förlora. Vad är definitionen av att heja på något, och hur är det möjligt att alltid vara trogen ett lag? Förlora inte chansen att läsa om förlust, i Profet Sport.

På insidan av en tunnelbanedörr sitter ett klistermärke som basunerar ut »ALLTID TROGEN«. Bokstäverna går i grönt och vitt, och trots att laget som stoltserar dessa ränder förlorade sitt senaste derby mot en gul-svart motpart gissar jag på att individen som applicerade klisterlappen fortfarande är trogen sin tro.
        Dagen innan detta svenska derby förlorade Tottenham Hotspur en Champions League-final mot Liverpool, en match med sämsta möjliga start. Efter tjugofem ynka sekunder drog underhundarna på sig en ödesdiger straffspark, som satte tonen för resten av bataljen. Först nu har jag kunnat landa, och kan skriva om händelsen.
        Så, hur påverkar nederlaget vår lojalitet? Som diskuterat i föregående del av Profet Sport, som skrevs inför Champions League-avslutningen, hoppades jag att Tottenham faktiskt skulle förlora. En del av charmen med Spurs är uppförsbacken, som aldrig når en utplaning. Mina ord kan låta tomma, eftersom jag helt enkelt valt att börja heja på Tottenham för ett drygt halvår sedan, men varför förtjänar inte någon som precis gett sig in i hängivenheten att uppskatta motgångarna lika väl som en gammal räv? Långvariga supportrar kanske inte erkänner att de njuter av nederlaget, men jag vill tro att det är halva lockelsen: Att det kan gå dåligt, men ibland inte gör det.
        Min lust för förlust föder ytterligare en fråga, nämligen den om huruvida jag hejar på ett lag om jag önskar dem motgång. »Att heja« i traditionell mening lär väl innebära att önska framgång? Stödjer jag Spurs, eller inte, genom att vilja bevara deras position som den kämpande tuppen, det vilda kortet?
        Hade kanske de trogna Tottenham-supportrarna gått förlorade i stolt bekvämlighet om Liverpool inte slagit dem med två kassar mot noll på Wanda Metropolitano i Madrid? Tyngden av att vara Europas, och kanske därmed även världens, bästa klubblag i fotboll hade förintat Tottenhams ställning, kastat om värderingar och blåst upp luftslott.
        Hejar vi på ett lag, eller en gemenskap? Jag vill säga att vi går med i en kultur, och materialiserar våra önskningar i ett lag. Därmed hejar vi lika mycket på varandra som vi hejar på laget i fråga, för de som nås av vårt direkta stöd är de runtomkring oss, inte laget i sig. Samlade Spurs-fans på en sportbar i Sverige rörde väl knappt Harry Kane i ryggen under finalens gång, men jag kan svära på att de svenska supportrarna kände sig delaktiga i något viktigt. Deltagande i något stort, större än dem själva. Medverkande i kampen, medresenärer mot ett gemensamt mål. Haken i fotboll är dock att målet alltid förnyas, vilket är den tjusning som många av oss säkert söker. Bekvämligheten i en kamp utan slut ger gemenskapen en kontinuerlig styrketår, som berusar våra sinnen och förhöjer vår tillvaro. Även om många inte vill erkänna det, så finns mycket av Tottenhams styrka i förlusten.

Tidigare delar av Profet Sport:

»Profet Sport: Surt Sa Räven - Tottenham skadeskjuter Leicester «
»Profet Sport 2: Niklas Lind om Tottenham Hotspur«
»Profet Sport 3: Spurs mot Gunners - Anton Graffman Larsson om ett ödesdigert derby«
»Profet Sport 4: Alltid Motgång - Felix Wickman om Tottenham Hotspur«
»Profet Sport 5: Förväntan och Besvikelse«

10 Juni 2019