Profet Sport: Spurs mot Gunners

Anton Graffman Larsson om ett ödesdigert derby


För Profet Sports räkning intervjuar Profets Chefsideolog Filip Lindström Arsenalsupportern Anton Graffman Larsson, realismpopbandet Riga Tigers projektledare, om matchen mellan Tottenham Hotspur och The Gunners 2 mars.

Igår mötte de makalösa Tottenham Hotspur ärkerivalerna Arsenal, i det som kan kallas norra hemisfärens mest laddade derby. Trogna Profet Sport-läsare kan minnas hur Spurssupportern Niklas Lind, till vardags vissångare och stundtals batterist, tänkte tillbaka till White Hart Lane 2011 , där han bevittnade Tottenhams sanslösa återhämtning mot Gunners (Lind refererade aningen felaktigt till laget som »Gooners«, vilket i själva verket är vad Arsenals fans kallas). Gårdagens match bjöd på liknande utdelning, om än inte lika legendarisk. De storartade Spurs låg under med ett oförtjänt mål som den mänskliga avbytarbänken Aaron Ramsey lyckades sno åt sig efter 16 minuter. Ställningen hölls intakt i ytterligare 58 varv för minutvisaren, tills den bengaliska elden Harry Kane kvitterade på en straffspark. Att Arsenal till slut missade en straff i elfte timmen säkrade Tottenhams tredjeplats i ligatabellen än mer.
        Kane har förutom några enstaka utlån till andra klubbar varit trogen Spurs sedan unga år, och visar därigenom exempel på något som känns ovanligt i dagens fotbollsvärld. När fotboll blir mer och mer av en sport för karriärister och opportunister håller Harry Kane fast vid klubben som uppfostrade och närde honom långt innan han tog sig upp till A-lagsnivå. I mina ögon gör det honom till lika mycket av en supporter som en spelare, och det ökar trovärdigheten i hans tillhörighet till Spurs. Harry Kane är inte en legosoldat som kämpar för högstbjudande, Harry Kane kämpar för Tottenham Hotspur.

»Relationen har helt klart eskalerat med åren«

- Anton Graffman Larsson

Profetvännen Anton Graffman Larsson, projektledare för Riga Tiger, håller på Arsenal i vått och torrt. Som sångare i Sveriges främsta realismpopband bör han tänka mer realistiskt (och gå över till Spurs) men åsikter är som bekant ofta krångliga att förändra. Då jag vill förstå hur en människa frivilligt går med på att bli en Gooner ställer jag ett par frågor till Anton, först och främst om hur hans relation till Arsenal faktiskt ser ut.
        »Jag skulle nog kalla mig själv för en dedikerad supporter« svarar han. »Generellt ser jag mig som en psykiskt och känslomässigt stabil person men min relation till Arsenal är ett utlopp för irrationalitet och passion. Klubben tar upp en stor del av mitt liv helt enkelt.«
        Frågan är hur en så ung, lovande individ som Anton Graffman Larsson från början förts så långt bakom ljuset att han föredrar kanoner över tuppar. Jag skulle inte vilja gå så långt som att vi ska sluta vara vänner, men jag håller inte med om hans åsikt och är beredd att döda honom för den. Ändock låter jag honom förklara hur hans förhållande till Arsenal inleddes.
        »I slutet av 90-talet fick jag pressfoton från Highbury – närbilder på Viera och Bergkamp – från en avlägsen vän till familjen« säger han. »Jag satte upp dem på väggen och nånstans där måste det ha börjat. Min egen ’fotbollskarriär’ tog dock upp stor del av min tid och träningar och matcher brukade krocka med Premier League. När jag började fokusera mer på musiken under gymnasiet fick jag också mer tid till Arsenal. Nu har jag inte missat en match på 6-7 år. Relationen har helt klart eskalerat med åren.«
        Javisst, kära läsare, jag tycker det är lika sorgligt som ni, att en så vacker själ ska behöva gå igenom något så hemskt. Ändå fascineras jag av besatthet i stort, och det kvittar därför vilket lag Anton håller på. I synnerhet är jag intresserad av hur vi båda två fäst oss vid fotbollstrupper som vi inte har någon geografisk, genetisk eller arvsrelaterad anledning till att tycka om. Fast Antons kärlek till Arsenal varit en realitet sedan innan millennieskiftet och mitt tycke för Spurs bara sträcker sig ett par månader tillbaka har vi fallit för samma fenomen. Vi har bestämt oss för en åsikt, och följer den nästan blint. Som kulturentusiaster har vi dock annat än fotboll att tänka på, och jag frågar därför Anton om divergensen mellan intresset för musiken och sporten.
        »Största skillnaden är nog att musiken till 99.9 % är förenad med glädje – jag älskar att spela, skriva och jobba med mina bästa vänner med musiken« säger han. »Arsenal är snarare 50/50 mellan eufori och förtvivlan. Samtidigt är det ganska ensamt. Jag har svårt att se matcher med andra, framförallt på de Arsenalpubar som finns både i Göteborg och Stockholm. Jag behöver fokus, tystnad och utrymme för känslomässiga utspel under matcherna och det är ingenting jag önskar utsätta andra människor för. Den största likheten är att det slukar så mycket av min tid. Men det är det värt. Tror jag.«

Anton Graffman Larsson (högst upp i mitten), Profets Chefsideolog Filip Lindström (längst ner i mitten) och familjen Kardashian. Bilden är inte ett montage.

Äktenskapet mellan glädje och smärta kan mycket väl vara klistret som håller ihop en fotbollssupporters hjärta. Friktionen som blir till av den lika möjligheten till framgång såväl som nederlag kan trimma blodomloppet likt en flakmoppe i Påvelund. Musik må vara smörjmedlet för min själ, men musik kan aldrig upprätta samma spänning som en fotbollsmatch med Tottenham Hotspur. Kontrollen ligger långt ifrån mina händer och jag slussas lealöst med i händelser som jag inte har en chans att förändra.
        Antons förhållande till Arsenal ligger precis på gränsen mellan smärta och njutning, så pass sviktande att han med säkerhet inte kan säga huruvida engagemanget är lönsamt eller ej. Utifrån sett kan jag säga att fotbollskärleken är lika värd Antons tid som musiken, för allt som föder sådana känslor förtjänar vad som än går att avvara.
        Sist, och minst, ber jag Anton Graffman Larsson beskriva sina känslor kring derbyt mellan Spurs och Gunners, matchen som håller kvar Arsenal på Premier Leagues femte placering.
        »Jag har fått bearbeta matchen i några timmar nu, men besvikelse är nog fortfarande det mest beskrivande ordet« svarar han. »Vi förtjänade en vinst, inte minst med tanke på att kvitteringen kom efter en missad offside. Att sedan bränna en straff i 90e… Nä, fyfan, det är inga bra känslor. Själva derbyt är ju alltid extremt känsloladdat men vid sidan av rivaliteten stod mycket på spel i jakten på CL-platserna. Vi förtjänade och behövde en vinst. Om jag inte minns fel var vår senaste bortavinst mot något av ’storlagen’ (om man nu ska beblanda Sp*rs med sådana epitet) mot City 2015. Det är ganska länge sedan nu. Då var det en stor taktisk seger av en redan uträknad Wenger: Vi parkerade bussen och satsade på kontringar. Det kändes som att Emery försökte med samma taktik idag. Jag är fortsatt hoppfull inför CL-spel nästa säsong, men att det är våra förhoppningar säger en del om klubbens position i dagsläget. Det smärtar att acceptera, men Arsenal har tappat sitt försprång gentemot Tottenham och det visade åtminstone resultatet igår.«

Ett stort sinne krävs för att yttra de ord som Anton Graffman Larsson ger ifrån sig till Profet Sport. För det förtjänar han att till och med stolta Spursfans ska lyssna på Riga Tigers senaste singel »Sluta vara vänner«, som nyligen gavs ut av Profetvännerna Youth Recordings.

3 Mars 2019