Profet Sport: Niklas Lind om Tottenham Hotspur

Profetvännen Niklas Lind, aktuell med singeln »Dansen«, deltar i Profets splitternya koncept Profet Sport. Han blir därmed först ut som intervjuoffer i den nya sportsatsningen, här utfrågad av Profets Chefsideolog Filip Lindström om sin relation till fotbollsgiganterna Tottenham Hotspur.

Ingen levande människa kan ha missat att den underbara truppen bakom det anrika namnet Tottenham Hotspur lekte sig igenom sin senaste match mot den samling virriga höns som kallas Borussia Dortmund. Den gudabenådade sydkoreanen Son Heung-Min satte ribban genom en nästintill telepatisk kommunikation med den belgiske inläggsgivaren Jan Vertonghen, vars utsökt vackra doja landade rakt på Heung-Mins dito och skickade Spurs direkt till ledande position. Dortmund hade lika stor anledning att bäva inför mötet som Tottenham-supportrarna hade att luta sig tillbaka i avslappning, eftersom Son Heung-Min allena har en imponerande statistik mot det tyska laget, med åtta räknade nätnallar på sammanlagt tio matcher. Vi lär med största säkerhet få se sydkoreanens hårdhänta målgest även när Dortmund gör sitt nästa halvdana försök till att slå Tottenham, tisdag 5 mars på hemmaplan.
        Fanatism för sport och för kultur kan skilja sig åt i mångt och mycket, medan fascinationen givetvis kan ha sina gemensamma nämnare. De främsta skiljetecknen är väl hur kärleken visas, där just fotbollsälskare har en större tendens för bengaler, hemmasnickrad merch och knytnävsslagsmål än kulturentusiaster. Inte sedan det kalla kriget mellan syntare och rockers har särskilt många knogar kastats över skild musiksmak, i jämförelse med de organiserade påpucklingsfesterna som existerar kring fotbollen.

Förutom gällande generella världsmästerskap, och min barndoms mycket korta intresseaffär med Djurgårdens Idrottsförening, har sport för mig alltid stått i skuggan av musik och konst. Jag har njutit mer av den individuella smakens makt än det gemensamma målets tjusning, det som stöttandet av ett lag innebär. Att jag nu tagit mig an Tottenham Hotspur sedan blott en månad tillbaka tjänar därför som ett socialt experiment, utfört mestadels på och av mig själv. Jag ville veta hur min popjournalistiska metabolism skulle förändras av ett plötsligt supporterskap, om jag kunde brinna lika starkt för ett slumpmässigt valt engelskt fotbollslag som för populärkultur. Den största skillnaden mellan fotboll och musik är nämligen att du väljer vilket lag du håller på, medan du aldrig väljer vilken melodi som drabbar dig. Fotbollskärleken är påhittad till en början, tills den rotas inom dig och har närmre tillgång till ditt känslocentra än mycket annat.
        Niklas Lind, mångfacetterad musiker och god Profetvän, intervjuades i Profets gryning bland annat om sin solokarriär som modern croonervissångare och sina snart 20 år som frontman i svängbandet The Beeters. På den bandbild som geniet Jan Lööf tecknat av nämnda grupp är Niklas avbildad längst fram, porträttlik med ett massivt grin rakt i plytet. På hans blåklädda axlar står två ord skrivna i versaler: »TOTTENHAM HOTSPUR«.

Jag blir exalterad av tröjans lilla ledtråd, och frågar Niklas om hur hans relation till Spurs kom till.
        »Jag började heja på dem som liten under Hoddle och Waddle-perioden« skriver han som svar. »Coolaste laget med den bästa fotbollen i England då. Dessutom från London.«
        Glenn Hoddle och Chris Waddle var två framstående delar av Tottenhams trupp under åttiotalet, och lyckades till och med få en hitlåt med den smäktande »Diamond Lights« 1987, signerat med bandnamnet Glenn & Chris. Ni förstår, kära läsare, det här var på den tiden då fotbollsspelare kunde extraknäcka som popstjärnor, och komma undan med Mel Gibson-hockeyfrillor.

Jag antar att Niklas med uttalandet om att Spurs var »dessutom från London« refererar till att allt som under åttio- och- nittiotalen kom ifrån den engelska huvudstaden ansågs vara dödligt häftigt. Speciellt för någon som växte upp under den idylliska Hoddle och Waddle-perioden måste Tottenham Hotspur ha framstått som ännu ballare än vad de gör för en nyförälskad kretin som jag idag.
        Så, vad kan ha hänt med Niklas Linds intresse för Spurs sedan Glenn och Chris snärjde in honom med sitt diamantljus och sitt samspel, på och av planen?
        »Jag kan väl beskriva mit fan-skap mer som ett ljummet distansförhållande, ett rätt konstant småljummet men stabilt kärleksförhållande, med plötsligt uppblossande passionerade perioder« skriver han, och minns en specifik sådan period: »Såg den klassiska upphämtningen på White Hart Lane mot Gooners 2011. Vi låg under med 1-3 i paus. Matchen slutade 3-3, Van der Vaart gjorde två mål.«
        Niklas talar självklart om den legendariska matchen mellan Spurs och gräsbitarna Arsenal för åtta år sedan, där holländaren Rafael van der Vaart lyckades vända en säker förlust till en triumfatorisk kvittering. Då Rafael börjar närma sig 40 har han nu hamnat i en dansk klubb med svåruttalat namn, där han säkert trivs hyfsat bra men troligtvis drömmer tillbaka till storhetstiden i Tottenham. Allting är coolare i London, det vet nog även Rafael van der Vaart.
        Sist men inte minst vill jag veta vad Niklas Lind har att säga om gemenskapen kring Tottenham Hotspur, denna sammanhållning som jag hux flux har valt att ansluta mig till.
        »Har en del kompisar som också är Spursfans« skriver han, kort och koncist. »Egentligen den enda gemenskapen jag har.«
        Niklas svar hänger kvar i mina nervtrådar, gäckande som en hägring. Det ligger något mystiskt över samskapet kring Tottenham Hotspur, och jag tror att det är det som lockat mig mer än själva sporten som laget utövar. Huruvida det nu blir så att Spursexperimentet kommer handla om att undersöka tillhörandekänslor skapade av fotboll eller om min egen undermedvetna längtan efter något nytt, det återstår att se, men experimentet i fråga är vad Profet Sport oavkortat kommer hänges åt. Go Spurs!

Niklas Lind kommer delta som gäst i ProfeTalkshow på Scalateatern 12 mars. Tottenhams nästa match går på lördag 23 februari, mot de chanslösa Burnley.

17 Februari 2019