Stockholmaren Som Gick På Bluffen

En kärnfull analys av Chefsideologens fatala Göteborgsbesök, skriven av fågelholksentusiasten Kalle »Indie« Larsson


Den högljudde Göteborgskritikern Kalle »Indie« Larsson hugger blint mot Chefsideolog Filip Lindström och dennes resa till den västkustska metropolen. Till Larssons vilda påhopp mot Göteborg bidrar Chefsideologen storsint med bildmaterial.

Först och främst: det är sant att jag gillar fågelholkar. Jag har satt upp sju stycken runt stugan, varav sex stycken i söderläge.
        Det är också sant att Göteborg bjuder på god vegansk mat, även om Chefsidologen tycks överdrivet entusiastisk. Herregud, det är mat. Du skiter ut den snart.
        Sant är också att Profets Kim Jong-Un - Chefsideolog Filip Lindström - när han i sitt Doktor Glas-liknande epos »Från GBG till TOMM¥ €A$H: En studieresa« om sitt Göteborgsbesök hyllar Höga Nord och baktalar Yaki begår ett lika allvarligt som vanligt misstag.
        Yaki-Da må vara en av de platser i Göteborg undertecknad svurit att aldrig besöka (tillsammans, självfallet, med vämjeliga Way Out West), men även Höga Nord och dess av Filip Lindström så omhuldade skivbutik/café-mys ger mig kalla kårar. Varför? För att djävulen alltid sitter i detaljerna, och för att Höga Nord är nedlusat av detaljer. Vart jag än tittar i den puttinuttiga lokalen ser jag kulturmän i svåra poser, slött tummandes och bläddrandes bland gamla dammiga vinyler som ingen jävel någonsin skulle orka lyssna på. På en disk ligger smörgåsar och småkakor till förbannelse. Nere i hörnet, vid valvet, står en go tjomme (tänk Von Brömssen i »Känn ingen sorg«) som bara »hade vägarna förbi« och nu är djupt involverad i »ett gött tjöt« med någon ur personalen om det autentiska i att Bryan Adams ska spela för 5000 gubbar på Partille Arena.
        For the record: den där tjommen är inhyrd av ett bemanningsföretag och får 75 spänn i timmen för att stå där och surra på något bortglömt Majorna-mål där vokalerna dras ut i oändlighet, som vore de tänderna på en gammal varvsarbetare.
        Ty faktum är ju att Höga Nord just nu genomgår samma kulturella klassresa som en gång Bar Kino; från att ha verkat i popdunklet, i kretsar av invigda koftor med rödvinskomplex - i en källare där Ulattis indie-nestor Matti Ollikainen kunde sitta helt mänsklig och sippa på ett glas chablis - är man plötsligt omnämnd i diverse City Guides och DN.

Höga Nord är alltså en kraft att räkna med i Göteborgs musikliv och alls inget bohemiskt, genuint sällskap. Om max fem år är de där Woah Dad! befinner sig just nu; d.v.s. hårt kämpandes med att bibehålla ryktet och sitt varumärke som något sånär obefläckat av marknadskrafterna.
        Hur många gånger nu har vi läst om Kinos helvegetariska meny? Hur många gånger nu har vi läst om det genuina Höga Nord Rekords (med K, inte C), deras café, deras småskalighet, deras osvikliga känsla för vitt och fräscht?
        Nej, Filip Lindström, du Stockholms motsvarighet till Fidel Castro Den Store Genomföraren, gå inte på västkustmyten. Per Gessles skiva »Mazarin« från 2003 är mer genuin än våra kombinerade skivaffärer/cafeer (vare sig de heter Höga Nord eller Bengans Fik). Vill du ta striden så hjälp istället Truckstop Alaska ute på Hisingen, som nu punktmarkeras av snutjävlarna och töms på etyl. Gör vad som helst, bränn Feskekörka, gå på Yaki alla dagar i veckan, skriv saligt om Way Out West och allt det unika i det konceptet, kom till Gråbo och titta på fågelholkar, men gå inte på den eviga Göteborgsmyten som spelas upp igen och igen och igen, den om goa gubbarna grus som startar en liten firma i all enkelhet med världsherravälde och kulturskymning som mål.
        Jag säger som Martin Elisson i Hästpojken, bandet som HYMN/Höga Nord-bekantingen Daniel Andersson enligt en berömd intervju inte behöver hylla längre:
        Hur mycket orkar man med?

14 Maj 2018