Bokbordsdagen

En Högrevad Text av Karl Nybom


Profets Karl Nybom utvärderar grundligt de visuella aspekterna, kvaliteterna och bristen på kvalitet i en snabbmatsmeny i en Stockholmsförort i gungning. Frustration och viss elitism utlovas i denna minimalistiska text om högrevsburgare och hur de marknadsförs till massorna.

»The difference between chess and cheese«

- Bengt Adlers

Av någon anledning stack bokstäverna i Rotebro centrum ut mer än vanligt... Det slog mig då jag beställt och betalt att det var de röda bokstäverna i högrevsmenyn som börjat. De hade pressat sig ut ur menytavlan men oavsett hur mycket jag stirrade på dem kunde jag inte se att de var mindre platta än innan. Istället var det som om de omärkbart hade växt till sig och skurit sig ur den bild de utgjorde tillsammans med hamburgaren till vänster. Radavståndets vita tomhet föll bort, som för att låta raderna skapa ett massivt rektangulärt rött block. Fascinerad flyttade jag fokus och kisade med ögonen för att förgäves se om jag kunde tvinga ihop alla dessa utstickare till det block och den bild de låtsades vara. Raderna sträckte sig efter varandra men oavsett hur oläsbart mitt kisande tvingade dem att bli så stod det ju ändå där någonting. Där fanns betydelse i massor som vägrade orden att bli en intetsägande del av de övriga bilderna. Trots att de var tryckta tillsammans så var orden inte bilder, inte tryckta platta symboler, utan invaderande verktyg för skapandet av bilder som bara jag skulle se. Alla ord och deras sammanhållande texter skar sig så fruktansvärt mot menyn de utgjorde att jag började känna mig illa till mods. Hur kunde grillen tillåta en så ful meny? Vem hade tryckt upp bilder med alla dessa ord som inte hörde hemma där, och vem hade tillåtit denna hemska assymetri? Till slut slet jag blicken från högrevsmenyn. Bakom disken var mina beställda hamburgare inte färdiga än och mina ögon drogs än en gång uppåt mot vad jag fann vara en estetisk massaker. Där väntade nämligen det värsta av allt, hamburgarna som inte var gjorda på högrev.

Menyskaparen hade nämligen tillåtit dem att ta dubbelt så mycket plats genom att avbilda dem två gånger. Först, överst, som ett platt och fridfullt fotografi som villigt la sig inför mina ögons fötter. Lugnt visade den upp sin passivitet som blev mer och mer irriterande då en glimtade den underliggande avbildningen i ögonvrån. Där stack den bokstavliga avbildningen ut och skrek miljoner andra betydelser och associationer på mig; signifikatets alla skillnader som tvångsföddes av mig själv för att tillåta ordet att existera; vi vände oss, halvt osynliga för den andre, in i varandras canvasdukar i oändlighet. Bokstävernas och ordens kaos hade ingenting att göra med den ovanstående kuvade formen av sig själv. De var inte bilder och hade ingenting där att göra. De tillhörde inte bara grillens, kundernas, förbipasserarnas och min värld utan hade sin egen otämjbara dolda dimension som skapat, och blivit skapad av, dem själva. Jag kunde inte se den och därför inte förstå varför denna värld blivit så proppfull att den nu börjat trycka ut bokstavsdörrarna genom dess skyltväggar. Hade vi tystat ner grillen och den mänskliga världen kunde vi nog ha hört semikolonsgångjärnen knakandes brytas upp från dess väggar...
        Mitt i uppbrottet var min mat klar och jag bröt upp ur den orörlighet som kommit från det osynliga trycket från menytavlan. Jag valde två läskburkar efter design för att slippa se efter om orden Trocadero och Champis stack ut ur plåten. Efter tack och ha det kunde jag vända ryggen åt menyn och fick komma ut i ett mulet lugn. Jag lät intrycket av bosktavsfria blommor, vägar, väggar, gator, grannar, lyktstolpar och människor underkuva sig mitt eget sinne. Det var människornas och därav min värld jag såg och dess subjektiva stenmurar stod fasta. Jag höll undan blicken från stationskyltar och tågtidtabeller och lyckades hålla kvar känslan av lugn genom järnvägstunneln och upp för trapporna vid Rotebro Östra. Våldsamt rycktes den där bort av en valaffisch. Hamburgarpåsen hängde i handen då jag försökte obemärkt passera skylten och orden som stirrade på mig. En lugn, leende herre såg mot en vit och ljusblå bakgrund ut över Rotebro. Då jag läste hans vallöften tyckte jag känna hur sorgen över honom som satt sin tillit till denna skylt tog över mig. Hans fotografiska avbildning skulle aldrig förstå att sitt försök till att uppvisa vänlighet och säkerhet hade stulits av just de ord som skulle förmedla hans trygga intentioner. I vitt stack bokstäverna ut igen. Ett enda ord rev ner mänsklighetens murar och tryckte sig in som ett hånande hot. Hotet om att gångjärnen snart skulle brista och att trycket i ordens värld skulle få bokstäverna att svämma över in i den tryckta värld vi trodde oss härskare över. När jag sänkt blicken och hungrigt passerat skylten kunde jag inte sluta tänka på den stackars skyltdesignern som nu hånades av sitt eget verk. Hen som hånades för att ha trott sig kunna trycka tillbaka ordens tryck, genom att tro sig ha tryckt ordet tryggt.

3 September 2018