FUCK OFF!

En tre år gammal essä om Fat White Family, av Mattias Rörström


Mattias Rörström, en av hjärnorna bakom det klädsamt kaxiga skivbolaget Happiest Place Records, hade en gång ett fanzine vid namn Grå Våg. Där publicerades en hjärtlig text om Fat White Family, ett av dåtidens mest omtalade band. Idag publicerar Profet åter denna essä, med en nyskriven uppföljning av Rörström.

DENNA TEXT TRYCKTES I ORIGINALVERSION I GRÅ VÅG #1 - 2017

På en väldigt kort tid har Fat White Family visat världen (eller iallafall världen som har orken att faktiskt bry sig) att de är den äkta varan. Andres Lokko har till och med gått så långt att kalla dem för »Bandet som tonsätter jordens tråkiga undergång« och jämfört dem med »Orkestern som fortsatte spela medan [Titanic] sjönk…«. Jag själv skulle vilja gå ett steg längre och kalla dem »Profeterna för vår tids undergång«.
        Även om de bara släppt två skivor och endast varit ett band sedan början av årtiondet, har de redan påverkat många människor med deras konstnärliga filosofi om att allting är tillåtet, varenda ämne och handling. Vare sig det handlar om pedofili, en tolkning av Ike & Tina Turners våldsamma förhållande eller en kärleksförklaring mellan Adolf Hitler och Joseph Goebbels ska allting vara tillåtet att skriva om. Vi pratar ändå om ett band vars sångare smetat in sig i sin egen skit under en spelning. Det är för mig därför tragiskt att det inte känns som att fler människor i min närhet (det vill säga Växjö, Småland) vet vilka de här människorna är eller deras befriande budskap.
        Fat White Familys historia är lika icke-konservativ som deras musik. Vad jag själv förstått ska diverse medlemmar ha spelat med varandra tidigare i mindre band som inte ledde någon vart. Gitarristen/låtskrivaren Saul Adamczewski och bandets första basist Joseph Pancucci spelade bland annat i indierockbandet The Metros (ett band som hade en kort tid av framgång, men som mest lät som en »Arctic Monkeys-möter-The Kooks«-kopia. De finns att hitta på Spotify, även om det inte är något jag rekommenderar). Fat White Family skulle inte komma att bli förrän deras sångare Lias Saoudi kom tillbaka till London efter en längre tid i Kina, där han hade arbetat som en engelskalärare för barn i mellanstadiet. I en intervju med Dirty Laundry TV berättade Saoudi att anledningarna till detta vara att det inte fanns några jobb i London tillgängliga och att det inte behövdes en lärarlicens för att lära ut i Kina, kunde du prata engelska var det bara att köra. Att han sedan tydligen skulle lärt en hög med 10-åringar att all världens potatis kom från en liten ö utanför England som hette Potato Island behöver vi inte gå in på nu, men kan förklara flytten hem iallafall.

»Vi är Sveriges nya bästa label. Fånga oss i text innan vi exploderar. Mot en öl pratar vi om allt«

- Mattias Rörström, taget från Amanda Båmstedts intervju med Happiest Place Records

Väl hemma i Brixton började Saoudi spela tillsammans med Saul och runt duon bildades bandet Meat Divine & The Fat White Family, senare förkortat till endast Fat White Family. De skrev en mängd låtar och började samtidigt repa i en lokal pub precis nedanför deras gemensamma lägenhet, som samtidigt tjänade som ett tillfälle för bandet att spela inför folk. Bandet skaffade sig snabbt ett rykte som en vild liveakt och 2012 släpptes den första singeln »Heaven On Earth / Auto Neutron«. Det skulle ta enda tills 2013 innan bandet publicerade ny musik, den här gången i form av debutskivan, »Champagne Holocaust«. Skivan är fylld av vad som skulle kunna uppfattas som provocerande innehåll, med låtar som »Cream Of The Young« (»I'm pleading for you baby / your fifteen year old tongue«) och »Bomb Disneyland« (»All your kids are dead kids / All your kids are dead kids«). Två tydliga exempel på Lias Saoudis glasklara filosofi om att allting är tillåtet, och FUCK OFF till alla som har någonting emot det.
        Bara skivomslaget skvallrar om att skivan kommer att vara svårlyssnad för den alldagliga moralpolisen. Det föreställer en humanoid gris med en kuk hängandes ner till knäskålarna och ett Manson-kors i pannan, hållandes i en skära och hammare i vardera hand. I en enda bild har de fångat majoriteten av den mest provocerande symboliken för en självutnämnd »moralens väktare«: sex, kommunism, religiös kult, mord och våld. På många sätt är omslaget och skivan satir på sig självt. Det är »over-the-top« och bandet vet själva om det. Omslaget, precis som musiken i sig, är som ett medvetet långfinger till allt och alla som kan ta illa upp. Och nog tog folk illa upp. Samma år hade bandet skapat sig ett rykte redan innan skivan släpptes, då de dagen Margaret Thatcher dog skrev en lapp med texten »THE WITCH IS DEAD« och hängde upp den på dörren till deras replokal/pub, där den helt enkelt fick hänga. Lappen fick nationell uppmärksamhet och bandet fick en helsida i The Guardian för sitt initiativ. 


        Under samma period fann nya droger sin väg in i bandet (huvudsakligen heroin) och med dem bildades det nya spänningar i bandet. Det började så sakta spridas rykten kring bandet om inbördes bråk mellan Saul och resten av bandet, vilket bara eldades på av att Joseph Pancuccis och trummisen Dan Lyons hoppade av bandet år 2015. Man kan samtidigt höra hur den avslappnade Fuck You-känslan som »Champagne Holocaust« hade haft plötsligt började försvinna och byttes istället ut mot en kallare och striktare ton. Denna känsla skulle tillslut komma att manifestera sig i Fat White Familys andra skiva, »Songs For Our Mothers«, som släpptes nu i år. Om vi studerar skivorna för vad de är (politisk musik) så är den första skivan ett tydligt socialistiskt ställningstagande, den tar kampen mot allt och alla med ett provocerande slag mot etablissemangets strupe. Med »Songs For Our Mothers« förändras dock strategin. Istället för att vara ett uppenbart motstånd går bandet praktiskt taget in i en roll och ger uppfattningen av att försöka krossa det nya monstret inifrån; det neo-fascistoida klimat som de senaste åren har vuxit sig starkt i världen.

Saul och Lias när det begav sig

På skivan finner vi låtar som »Hits, Hits, Hits«, en sång om det fysiskt våldsamma förhållandet mellan Ike & Tina Turner, »Tinfoil Deathstar«, som handlar om heroinberoende, den tyskspråkiga låten »Lebensraum« och »Goodbye Goebbels«, låten som blivit kritiserad för att försöka humanisera nazisterna Hitler och Goebbels. Utifrån dessa tre låtar tror iallafall jag mig se ett mönster. Ryktena om droger och bråk bekräftas mer eller mindre från dessa texter. Samtidigt förändras Fat White Familys medlemmar. På scen börjar Saoudi klä sig i kostym och slips, som en totalitär diktator som talar inför sitt folk. Han börjar samtidigt öppna upp sig om bandets inmätes relationer, mest noterbart om hans och Sauls vänskap. I en intervju med The Guardian i början av 2016 måste intervjun till och med avbrytas då Saul i ilska stormar ut från intervjun efter ett bråk med Saoudi, vilket lämnar den sist nämnde att berätta vad som försiggår. Han bekräftar ryktena om tunga substanser, om Sauls självskadebeteende och om hur allting faller samman. De älskar varandra som bröder, men stressen som allt medför är helt enkelt för mycket.

När jag skriver den här texten är det en månad och 9 dagar kvar tills Saul Adamczewskis sista spelning med Fat White Family. För många kommer det antagligen inte som någon överraskning, han har varken varit med på bandets senaste USA- eller Australien- turné och har aktivt visat på sociala medier att han inte är med de andra, utan helt själv ute i de norska skogarna. Han ska enligt honom själv vara ren, fri från tjacket! Men tydligen är såren mellan de båda själsbröderna så pass djupa att de inte går att läka. Det är ändå en bedrift att det hållit på så länge som det gjort. Bandet som skrev hyllnings-/skämtlåten »I Am Mark E Smith« (om bandet The Falls bärsärka frontman), plagierade Throbbing Gristles omslag till en singel och vars sångare smörjde in sig i sin egen skit á la GG Allin-style, står just nu vid ett vägskäl. Iallafall enligt mig, för utan Saul tror jag inte att Fat White Family kommer att klara sig länge. Det skulle dock vara trevligt att bli motbevisad. Only Time Will Tell, I Guess… Frågan är om de kommer välja en ny väg eller behålla samma stil de hade med Saul. Det enda vi vet säkert är att vår värld själv står vid ett vägskäl. Ska världen välja den högerinriktade, fascistoida vägen som så fint blivit uppgrävd åt oss på nytt eller ska vi välja den raka motsatsen och störta samhället med revolution? Eller helt enkelt lägga oss ner och ge upp? Ingen vet just nu. Och därför anser jag att Fat White Family är »Profeterna av vår tids undergång«, de har presenterat oss för de olika alternativen, nu är det bara kvar för oss att välja. Och om du fortfarande inte förstår mig, lyssna bara på musiken.

Förresten,
Om du läser det här och tänker »Jaha, tack för den historialektionen« så är mitt svar bara FUCK OFF, skriv ditt eget skit-fanzine!!

UPPFÖLJNINGEN

Mattias Rörström. Illustration: Filip Lindström & Amanda Båmstedt

Drygt tre år senare sitter jag i ett vardagsrum i Göteborg. Ballonger ligger över hela golvet och hyllan jämte mig vittnar om en livsstil förödande för såväl moral som ekonomi; plattorna står tätt. När allas vår chefsideolog Filip Lindström köpte den befängda idén att publicera en text av ett barn i Profet, blev det snabbt pinsamt tydligt att den inte kan stå på egna ben 2019. Essän blev istället en följetong!
        Tre år efter 2016 finns det dock inte mycket nytt att säga om Fat White Family. Det enda levnadstecken av att gruppen fortfarande är en grupp är de sporadiska livespelningarna på pubar och konserthus, tillsammans med en tvåspårig singel (vilken jag måste erkänna att jag hatade när jag hörde den första gången, men tveklöst pungade ut 50 pund för på Discogs. Vem fan gör en låt till ett mediokert skitband som Connan Mockasin?!). Saul kör sitt race med Insecure Men och har släppt två stycken fantastiska skivor med dessa! Lias spelar med Moonlandingz och det är väl… oundvikligt antar jag. Frågan på allas läppar är nu hur de ska göra med den beryktade tredje skivan. Filmer från studios skapar en rabid nyfikenhet som bara kan mättas av ett konkret släpp. Den optimistiska satir som »Songs For Our Mothers« betydde har bytts ut mot verklighetsförankrade observationer. I brist på bättre ord upplever vi det vad klämkäckt politiska kommentatorer med meteorolog-referenser kallar för en högervind. Spontant känns det som att det vi upplever är början på omstarten. Trump, Golden Dawn, Brexit, klimatångesten och Bert Karlssons fylle-filmer. Alla tecken på att vi nått stadiet då vi måste bränna ner och aldrig vända blicken.

Förresten, Om du nu läser det här och tänker »Jaha, tack för den moralkakan« så är mitt svar bara FUCK OFF, skriv din egna jävla uppföljare!

P.S! Jag vill även göra det jävligt klart att jag, utan någon tvekan och diskussion, var först i Sverige att upptäcka Insecure Men! Vi snackar en timme efter att cover-låtarna kom upp på SoundCloud, just because you ain’t shouting doesn’t make it less true!

Tack för mig.
MATTIAS RÖRSTRÖM 08-08-2016
UPPFÖLJARE - 2019-01-01

8 Januari 2019