Första Bananen För Ikväll
Inblick i dokumentären »You Are Teddybears«
Chefsideolog Filip Lindström tittar på »You Are Teddybears«, filmen om de inflytelserika, mystiska och underbara Teddybears. Den stora mystiken handlar om vem punkgubben Kaj Runstedt är, och om huruvida Björnarna gör sig redo för att ta sin sista banan.
Jag måste bekänna en sak. Jag har själv gått i tankar om att göra en film om Teddybears, som en plan för en mycket avlägsen framtid - om jag någonsin skulle ha medel och möjlighet för att göra det. Främst har de tankarna kommit ifrån att jag verkligen velat se en film om Teddybears, nog mer än något annat svenskt band om jag tänker efter. När »You Are Teddybears« annonserades blev jag därför först smått avundsjuk, för att någon hunnit före mig. Därefter försjönk jag i en mer avnjutbar glädje, över att regissörerna John Boisen och Björn Fävremark tagit tag i mastodontprojektet som innebär att kartlägga en grupp vars 25 år långa karriär gått från Hardcore till Bitrock. Ännu mer komplicerat än den utmaningen är att kunna porträttera de tre enorma personligheterna som gömt sig under otympliga björnhuvuden de senaste åren. Den ständigt återvändande Profetvännen Patrik Arve och bröderna Klas och Jocke Åhlund är en trio som jag skulle kunna (och har) prata(t) om i timmar i sträck. Den kemi som uppstår när deras separata påverkan går samman är det som gjort att Teddybears alltjämt vågat ta nya steg, och förnyat sig. Som Henrik Schyffert, känd som gitarrist i Whale, säger i »You Are Teddybears« så blir Björnarnas personliga samspel lika underhållande att se. De tre pärlorna sitter i öppningsscenen i en soffa tillsammans, med björnhuvudena på som alltid. När de tar av sig maskerna får alla som inte känner till personerna där under se vad de har missat. I Sverige är Teddybears nästan ensamma om att kunna leverera det som en hel del brittiska artister är duktiga på: internt skitsnack som kan fylla en hel dokumentärserie om chansen skulle ges. Det skitsnacket, i symbios med 25 år fyllda av genomgående fantastisk musik, är skälet till att jag följer Teddybears till punkt och pricka.
Jag har sett många musikdokumentärer i mina dagar, nästan för många. Jag har sett musikdokumentärer bara för sakens skull, som när jag slog på Joe Cocker-rullen och tvingades höra »With A Little Help From My Friends« 473 gånger mer än vad jag någonsin skulle vilja. Jag har tittat på knarkdokumentärer om Grateful Dead, hyllningsdokumentärer om Amy Whinehouse, tjafsdokumentärer om Guns N’ Roses och plojdokumentärer om Mac DeMarco. Jag känner till formatet utan och innan och jag var orolig över att »You Are Teddybears« skulle presenteras i en traditionell musikdokumentärform, ovärdigt dessa tre personligheter. Jag hade inte behövt oroa mig, Boisen och Fävremark känner in Björnarnas karaktärer och gör en film som matchar deras framtoning, där dock det klassiska musikdokumentärelementet med kända ansikten som hyllar filmens subjekt inte går att undfly. Efter många år under masker, där det varit ytterst viktigt att medlemmarnas ansikten inte synts i officiella Teddybears-sammanhang, är det en uppfläkt och naken trio som sitter på sin soffa, pratandes med varandra och kameran. Klas mår sämst av att synas och jag förstår varför. Av alla tre är han den enda som inte frontar andra projekt, såsom Arve gör med Swedish Tiger Sound och som Jocke gör med Les Big Byrd. Jag tror att Klas trivs bäst i studion och att det är han som starkast har förespråkat användandet av björnhuvudena. Hans obekvämlighet bidrar med ett skrattretande segment i filmen, där Jocke föreslår att Ola Rapace skulle kunna spela Klas i tillbakablickar på verkliga händelser – så Klas slipper berätta om det själv. Rollen som Klas Åhlund tillfaller mycket riktigt Ola Rapace, men rollen som Ola Rapace tillfaller i sin tur Shanti Roney, som gör en pricksäkert tafatt tolkning av Klas i studion.
Apropå maskeringen tas kontroversen kring Björnarnas gimick upp i »You Are Teddybears«. Trion har kritiserats för att det inte kan garanteras att de riktiga medlemmarna står på scen. Min teori är att Teddybears tycker om sådan mytbildning runt omkring sig, de gillar nog att det spekuleras och snackas om huruvida »det verkligen var Jocke som spelade«. Jag kan nästan sträcka mig till att påstå att Björnarna har planterat ett frö av misstro hos sina fans, för att få massorna att slita sitt hår i desperat undran om vilka som egentligen döljer sig i de massiva huvudena. Det skulle inte förvåna mig om Teddybears tycker om att ses som superhjältar vars identitet är ett mysterium av intresse för alla och envar. I dokumentären medverkar en herre vid namn Kaj Runstedt, som står omnämnd som »Recensent och Punkgubbe«, i delen där kritiken mot maskerna diskuteras. Runstedt säger sig ha varit beundrare av Teddybears innan »Rock N’ Roll Highschool« släpptes år 2000. Han gillar inte soundet som kom därefter och uppskattar inte alls möjligheten att Klas, Jocke och Arve kanske inte själva spelar sin musik live. För att bevisa sin teori visar han upp en video från en Teddybears-konsert, där alla tre avmaskerade medlemmar syns på en balkong över publiken, samtidigt som tre Björnhuvuden står och rockar på scen. Lite forskning om Kaj Runstedt ger inga resultat alls och jag börjar undra om han existerar på riktigt. Tittar man noga på hans pilimariska ögon skulle man kunna tänka sig att det är Jocke själv som är minutiöst sminkad som en gammal man, för att så fortsatt misstanke hos sina följare. Kanske är det inte Joakim Åhlund som klätt ut sig till en bitter stofil, men jag är övertygad om att Kaj Runstedt är en fiktiv person, uppdiktad för att vidare spä på drömmen om Teddybears som ett svenskt Kraftwerk – ett band som kan vara på flera ställen på en gång.
Teddybears är ett politiskt band, inte i sina texter men genom högljudda åsikter. Jag värms av att se gamla Knesset-klipp och snuttar från spelningar där nationalskatten Patrik Arve beter sig precis som den 2017 års Arve som jag på sistone lärt känna. Han säger vad han känner, och om han känner att något är fel så säger han det fler gånger. Som Whale-gitarristen Schyffert säger: Om man äger en gitarr är det ens plikt att vara politisk.
Också »You Are Teddybears« är därför politisk som film. Där går den ifrån det tråkiga musikdokumentärformatet, för den här filmen är inte bara historisk och kronologisk. Den är dessutom ett viktigt samtidsdokument, ett stycke film som med träffsäkerhet kan sätta ner en nål i 2017 för framtida generationer. Här kan vi se tillbaka på hur det var att ha ett rasistiskt parti som nykomlingar i riksdagen, när det blir så oroligt att Jocke Åhlund glömmer sitt brinnande hat för Moderaterna för att han är så upptagen med att hata Sverigedemokraterna. Segmentet som handlar om Teddybears SD=RASISTER-tröjor är därmed den starkaste delen av »You Are Teddybears«.
Dokumentären yrkar på att 25 år är en lång tid för ett band att existera. Mycket har hänt och Teddybears har bestått. Som få andra har de hållit sig relevanta och dragit till sig nya lyssnare, som undertecknad till exempel, som inte ens var född när Björnarna drog igång. När berättarrösten som tillhör Henrik Ekman frågar sig om det inte är dags att lägga ner nu (till bilderna av ett brinnande björnhuvud) blir jag livrädd. Är hela dokumentären en kupp? Kommer Jocke, Klabbe och Arve sitta i sin soffa och gå ut med att slutet är kommet? Går dokumentärens titel ut på att »vi inte längre är Teddybears, nu får ni föra vidare arvet«? Magen knyter sig i några ögonblick och jag inväntar slutscenen. Spänningen släpper när inget hemskt avslöjande görs, slutklämmen går ut på att Teddybears underskattade inflytande konstateras och ett dansnummer till »Cobrastyle« följer med eftertexterna. Knuten i min mage säger mig att jag inte på långa vägar är redo för en verklighet där superhjältarna bakom björnmaskerna skulle ta sig sin sista banan.
Länk till »You Are Teddybears« på SVT Play
24 Juli 2017