Folke Nikanor - »Davids Stenar Om Våren«

En premiär på Profet


Profets Chefsideolog skriver en text om Folke Nikanors spår »Davids Stenar Om Våren«, som släpps på kommande skivan »Bottenviken«. För ultimat upplevelse, lyssna på Folkes melodi och läs texten samtidigt. Mycket nöje!

Foto: Anna Drvnik

Sakta, eller så fort som hjulen och förmågan tillåter, cyklar jag längs grusvägen upp till huset på landet. Uppförsbacken stegrar stillsamt, stagnerar farten på det lilla fordonets ekrar. Med all kraft ställer jag mig upp och kämpar emot markens lutning, vindens motstånd och viljans förfall. Hoppet sinar i den brantaste branten, och cykeln drar mig med i sitt plötsliga fall mot den brokiga ytan jag rör mig över, som kallblodigt skrapar snabba sår över de redan läkta som pryder mina bara knän. En skamfull tår har hunnit tvinga sig ned över min rosiga kind innan jag ens tagit mig upp från det hårda, kallsinniga gruset, de små stenarna som verkar vilja hålla mig ifrån att till slut komma fram. Med en svårt smutsig högerhand kastar jag bort det illvilliga tecknet på barnslig svaghet och reser mig med lånat mod. Flatan på den vänstra, skär i färgen, trycks ner mot marken i min ansats att stiga upp och infiltreras av elaka gruskorn som ihärdigt hänger kvar tills jag slår de båda labbarna emot varandra och placerar mig säkert på cykeln ånyo. Ingen ska få veta att jag vurpat igen. Det borde jag ha slutat med vid det här laget.
        Jag sköljer varsamt såret i en förbipasserande vattendrag, med svidande kyla som ofrånkomlig betalning. Vattnet leker sig ledigt söderut i försiktig jakt på större massor av sin art att ansluta sig till. Det glider förbi stenarna, smeker dem på sin färd bortåt, lämnar en enkel kyss och ser aldrig tillbaka. Jag låter vattnet avge sin flyktiga kärlek även på mina fingrar, känner att de skakar så smått av den svalkande temperaturen, eller möjligtvis av tanken på fallet med cykeln. Med kupade händer stjäl jag ur bäcken och dräller mitt byte över tårkanalerna och deras andra närliggande ansiktsdrag, för att fullständigt dölja att där nyss fallit en droppe sårbarhet.
        Med stor andakt tar jag mig friheten att kidnappa ytterligare en kupa vatten, som istället för att fortsätta sin resa över ryggarna på fler törstiga stenar får äran att glida över mitt vårsnaggade hår, klippt inför den annalkande sommaren. Solen har ännu inte nått den fulla potential som den snart kan komma att uppnå och den oförlåtande blåstens attack mot min blöta hjässa ser till att jag grundligt ångrar min just utförda handling. Ilsket sticker jag hål på vattenytan och omsluter min grusiga flata runt en av de intet ont anande stenarna, rycker den hastigt från sin vilostund på bäckens botten. Den tittar omtumlat på mig, så som bara en sten som tvingats lämna sin fristad kan titta på en, och jag känner hur den bränner i min utsträckta hand. Jag har tagit något som inte tillhör mig, berövat stenen från sin rättfärdiga tillvaro i mittpunkten av vattnets eviga kärleksförklaringar.
        I ett försök till att få ta del av förälskelsen mellan vattnet och stenen sätter jag den senare av de två mot min kind och njuter av hur den lena ytan delar med sig av alla sina upplevelser. När vinden och frånvaron från bäcken till slut förbrukat vattnets sista kyss tar jag med stenen tillbaka till den förrädiska grusvägen. Cykeln har trotsat sitt eget stöd och vält igen, kanske ett tecken på att jag borde överväga att inte sätta mig på den igen. Lika trotsig som cykeln själv är jag, och jag bestiger fordonet trots allt. Innan hemfärden återtas vänder jag mig om och spänner fast min nya resekamrat, stenen från bäcken, på pakethållaren. Det spänner i knät i och med första varvet på pedalerna. Jag hoppas att jag inte faller omkull en gång till.

18 Oktober 2018