Så Otrendigt Som Möjligt

Kvällsvard med Vesslan, Tentakel och Osynlige Mann


I ett växthus under en bro bjuds Profets Chefsideolog Filip Lindström på middag av The Exorcist GBG, en av subgrupperna som sprungit ur det enorma kollektivet Uran GBG. Med runt bordet sitter Mathias Nilsson, representant för Höga Nord Rekords i diskussionen om Sveriges just nu fläskigaste discoband.

Jag funderar starkt på att lägga till ett »STHLM« efter Profet. Precis som att de bästa popjournalisterna har efternamn med dubbelkonsonanter som »kk« efterföljer de bästa banden sina namn med en förkortad utstavning av sin hemstad. Teddybears STHLM är ett gott exempel, och gänget runt Uran GBG likaså. En tentakel ifrån det massiva kultbandet sitter samlade kring dukat bord i restaurangen Växthuset när jag klampar in några minuter sen. Den här specifika avstickaren från Uran GBG heter The Exorcist GBG. Tjejen i baren på Under Bron, i direkt anslutning till Växthuset, uttalar namnet »The Exorcist Göteborg«, vilket är inkorrekt. The Exorcist GBG ska uttalas så som det skrivs, och därmed basta.
        Runt bordet, täckt av vit linneduk och smält vegansmör, sitter de tre medlemmarna Tentakel (som under middagen uttalas både »Tentaaakel« och »Tentackell« och därför orsakar mig viss konfundering kring den riktiga betoningen), Vesslan och Osynlige Mann, samt Höga Nord-direktören Mathias Nilsson. Veganmaten som läggs på deras fat delar de med mig utan minsta tvekan, ock så Rieslingen i ishinken. Vi skålar för vår en minut långa vänskap och inleder det som blir Tentakels första intervju utanför cyberspace.


»En låt för varje drog.«


- Vesslan, The Exorcist GBG

Vesslan, Tentakel och Osynlige Mann är, som redan redovisat, alla på ett eller annat sätt anknutna till det mytiskt maffiga massivet Uran GBG. Det bandet (eller om man ska kalla det »kompaniet«) utnämnde jag i somras till Sveriges bästa. Mitt ord är i regel lag även för mig själv, och jag måste därför följa detta till punkt och pricka. Det är dock inte på grund av min egen utnämning som jag anser att även The Exorcist GBG är ett exceptionellt bra band, denna trio klarar sig väl också utan uranets biverkningar. Flera av mina personliga Göteborgsfavoriter, såsom Fontän och Ultra Satan, härstammar ifrån Uran GBG och jag har därför länge gått i tankar kring hur de alla hör ihop. Spelar alla med alla? Spelar ingen med ingen? Spelar någon med någon? Mycket svåra frågor alla tre.
        - Det där är Tentaaakel, säger Osynlige Mann och pekar på Tentakel för att etablera hans närvaro, och troligtvis för att fastställa Tentakels separata existens från både Uran GBG och The Exorcist GBG.
        Det är ett väldigt långt »a« som Osynlige Mann jobbar med. Tänk er ungefär hur en stockholmare säger »AW« mer än hur en göteborgare säger »Avenyn«, så kan ni höra det framför er. I alla fall, Osynlige Mann fortsätter med att berätta för mig vad medlemmarna i The Exorcist GBG har att göra med de andra banden jag just nämnt.
        - Vi alla är med i Uran. Ingen av oss är med i Fontän, men vi gästar ibland.
        - Och allt rotar sig i Uran? frågar jag ledande.
        - Jo, det är väl där vi alla har träffats, säger Osynlige Mann och spinner vidare: Uran är som ett fotbollslag, jag tror att det har varit 40 pers med sammanlagt.
        - Man kan byta ut spelare, menar Tentakel.
        - Det går inte att ta ansvar för ett sådant band, det är som en oljefläck, anser Osynlige Mann.
        I somras fläckade Uran GBG av sig på Stockholm i och med en A-lagsmatch på Trädgården, samma plats vi befinner oss på under vårt gemytliga brödbrytande. Här ska The Exorcist GBG framträda kvällen till ära, med betydligt mindre laguppställning än för ett par månader sedan. Musiken de spelar är snarlik, alltså fläskig och svängig, men visst skiljer sig avstickaren sig ifrån pappa Uran.
        - Den här lilla filialen av Uran-fläcken, hur blev den till? frågar jag herrarna kring bordet.
        - Vi ville starta ett fusionband, men det blev inte riktigt det, säger Osynlige Mann som helt klart är den pratsamme i gruppen.
        - Vi försökte göra ABBA-disco, minns Vesslan.
        - Det är ju flummigt att vara ett helt okommersiellt band som ändå är influerade av ABBA, påpekar Osynlige Mann.
        Utgångspunkten för exorcismen var alltså ett slags Björnåbenny-groove, något som exorcisterna själva erkänner inte gick vägen. Vi diskuterar termen »psykedelisk« när den trivsamt veganska desserten gör entré, och vi kommer fram till att ordet har pålagts allt för många popgrupper på sistone. De tre i The Exorcist GBG, och tänkbart också truppen i Uran GBG, är psykedeliska ned till benet och därför blir allt de gör på något sätt psykedeliskt. På riktigt. Försöker de göra ABBA-disco blir det fläskfilé-sväng, alltså menat att det blir någon sorts genmodifierad, muterad variant av Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Doppar man helylle i radioaktivt bränsle får man något frätande, destruktivt och oförstörbart.

The Exorcist GBG - »II«

Tjusningen i något som påverkats av farliga kärnkraftsrelaterade grundämnen är också att det kan skifta form lite hipp som happ. The Exorcist GBG kan vispa upp mysig nukleärfunk i en melodi, för att sedan åska ned med en diabolisk domedagsvisa under nästa spår på samma skiva. Metoden med att inte låta en låt vara lik en annan, fast ändå med samma nerv rakt igenom, har använts på den självbetitlade debuten från 2015 likväl som på den nykomna uppföljaren »II«.
        - Den nya skivan är väldigt ärlig, för den är inte proddad, säger Osynlige Mann. Det är livetagningar som vi spelade in på sex timmar och sedan klippte ned. Vi har säkert tre plattor till från samma session men det blir inte så kul, för nästa gång vi spelar in kommer vi vara på en helt annan tripp. Nu ville vi göra en sådan där classic rock-skiva, som man börjar knarka till.
        - En låt för varje drog, skrattar Vesslan.
        Ständigt denna Vessla. Han är mittemellan Tentakel och Osynlige Mann till viss del, den näst mest och näst minst talföre av de tre. Han bär en bäcksvart paljettkofta och berättar om sina upplevelser med Freddie Wadling. Tentakel är nervös och upprepar för det mesta att det är roligt att spela för spelandets skull, inte för berömmelsen eller pengarna. Osynlige Mann artikulerar samma åsikt mer utförligt i ett fortsatt utlåtande om den nya skivan.
        - Vi ville vara så otrendiga som möjligt. Vi försökte inte hitta vad som är hett just nu, istället tänkte vi på vad vi gillar.
        - Men det har ju någonstans varit ert signum i allting ni gör, total ärlighet och total avskärmning från omvärldens intryck, säger Mathias Nilsson.
        - Det är skönt att skapa ett eget universum om man inte är nöjd med det som finns, tycker Tentakel.
        I Uran-universumet finns inte mycket plats för sång. Göteborgs-exorcisterna menar att det beror på det bekväma i att slippa texter, budskap och dåliga sångare. Där är de principfasta, precis som hur de inte tummar på vissa genreregler. De vägrar gå med på att de spelar krautrock, en genre som har blivit lika populär att tillhöra som psykedelia på sistone. Nu för tiden kallas allt som är det minsta monotont för kraut, men The Exorcist GBG menar att det inte ens är möjligt att göra krautrock utanför Tyskland, likt hur det är omöjligt att tillverka champagne utanför distriktet champagne.

The Exorcist GBG från vänster: Vesslan, Osynlige Mann och Tentakel

Med sin individualistiska inställning till musikbranschen och en obesvärad häftighet är The Exorcist några av de mest genomrockiga gubbarna jag har haft chansen att möta. I deras värld är det exempelvis helt vanligt att berätta en rockig historia om en kompis som stationerat sig ett par dagar i en skogsglänta med en skottkärra fylld med öl. Ett annat rockigt exempel är hur Osynlige Mann klipper ut ett plektrum ur sitt bibliotekskort. Rockgänget har även glömt sina nypressade skivor i studion, men skiter i att de inte är medtagna. De lever för och genom musiken, men inte enbart på musiken. Osynlige Mann delger hur hans leverne utanför The Exorcist ser ut:
        - Jag är antikhandlare vid sidan om, men det är inte lika kul.
        Därefter säger Osynlige Mann de rockigaste orden som någonsin yttrats:
        - Eller, jag är egentligen inte antikhandlare. Jag har bara en massa grejer som jag säljer.

Höga Nord Rekords och Uran-gänget är nästan synonyma i min bok. De har gått en lång väg sida vid sida, och Mathias Nilsson kommer ihåg hur allt började, redan innan Höga Nords grundande:
        - Det är 10 år sedan första gången jag såg Uran på Pustervik, men första närmandet var för fyra år sedan. Jag och min kompanjon Gustaf funderade på att ge ut Uran-skivan på vinyl (den fanns redan på CD) och fick Osynlige Manns godkännande för det. Det har resulterat i hur mycket som helst som har anknytning till Uran.
        Mathias målar upp det stora Uran-gänget som en annan del av Göteborg, avskuret från det han benämner som »Håkan Hellström eller vit rootsreggae från Majorna«. Höga Nord själva är inte heller direkt länkade till det trista indiesoundet som härjar staden. Uran-gänget och Höga Nord är som gjorda för varandra, helt överens om en låg nivå av kommersialism och en hög nivå av integritet i det gemensamma arbetet. Ödmjukhet inför varandra är också viktigt, i och med att The Exorcist GBG säger att deras musik inte varit möjlig utan Höga Nord, och Mathias Nilsson menar att Höga Nords framfart till stor del kan undertecknas Uran-gänget. Grundidén med skivbolaget var att dokumentera den delen av Göteborg som inte har sjömanskostym eller blonda dreads.
        Som den oförskämde lismaren jag är säger jag till Mathias att jag tycker Höga Nord står för en sällsynt integritet i musikvärlden, något som inte bara är inställsamt blaha utan faktisk sanning. Jag utelämnar den verkliga komplimangen, att jag anser att hans skivbolag är en automatisk kvalitetsstämpel. Så var det nog en gång i tiden, kära ungdomar, att en musiklyssnare kunde ha sina favoritbolag och var garanterade att allt dessa skivdistributörer rörde vid var guld. Idag är Höga Nord ett av få sådana skivbolag, som aldrig ger ifrån sig något som inte håller en viss standard.

Under Bron är ekande tomt fram tills ett par minuter innan utsatt speltid, givetvis inte den tid då bandet faktiskt går på. Mathias Nilsson, den pärlan, svarvar Selda Bagcan i båset när Stockholms Underjordiska Musiksällskap börjar strömma in genom dörrarna. »Yaz, Gazeteci Yaz« är numer underbart nog husman på väl valda ställen i Stockholm, och till och med en desorienterad grabb i bakåtslickat hår nickar med i den turkiska kampsången om hur journalister bör skriva om de orättvisor de ser. Jag är lättad av att se lokalen fyllas för The Exorcist GBG till tonerna av turkpsyk. Det visar på att Stockholm ändå har en viss smak.
        Trion går upp på scen som ett än mer avskalat Ramones, inga mickar på scen, ingen hälsning välkommen, bara rakt på sak. Vesslan vrider sig i smärtor av sina egna syntslingor och Tentakel har en sådan där spelstil som får det att se ut som om han lider för varje trumslag men ändå inte kan låta bli att slå hårdare och hårdare. Osynlige Mann står, smal som en sticka, med fingrarna på vänster hand klättrande som spindelben längs basens hals, medan hans högra tumme stundtals bjuder de stackars strängarna på ett kok stryk likvärdigt det som Tony Soprano en gång gav Ralph Cifaretto. Denne overkligt kylige (menat som en lam översättning av engelskan »cool«) Osynlige Mann är The Exorcists Les Claypool, som leder gruppen med sina egensinniga basgångar, och Vesslan är därmed hans Larry »Ler« LaLonde som spretar hit och dit strax över honom. Om Primus-liknelserna inte vore nog där kan jag dessutom ta gift på att Tentakels trumfills i »Morpheus Rising« är inspirerade av Tim »Herb« Alexanders dito i »John The Fisherman« (av en tysk vän till en vän får jag strax innan konserten veta att »kraut« faktiskt betyder »ört« på tyska, ett ord som i sin tur kan översättas till »herb« på engelska. Ett märkligt sammanträffande då The Exorcist GBG insisterar att de inte spelar krautrock, inte sant?). I all sin okonstlat degenererade rockighet spelar The Exorcist GBG organisk dansmusik, och deras set är det absolut hårdaste du kan se framfört av någon i svart paljettkofta. Jag tror att sådan här levande musik som fungerar på dansgolv och kombinerar det mjuka med det hårda är på uppgång bland världens olika Underjordiska Musiksällskap. Vi har inte samma behov av sång längre, det går alldeles utmärkt att lyssna på och dansa till ett instrumentellt band idag. Tentakel, Vesslan och Osynlige Mann gör sitt bästa för att inte vara trendiga men är det ändå, vare sig de vill det eller inte.

7 Februari 2018