Exorcisten i Slaktkyrkan

av Niclas Edhenholm


De sub-ytliga anti-hjältarna The Exorcist GBG, tidigare omskrivna av Profets Chefsideolog Filip Lindström, hänför publikationens senaste gästskribent Niclas Edhenholm, som även han i omgångar omtalats i dessa spalter för sitt projekt Windy Isle .

Foto: Jorba

Samtidigt som höststormen Knud halvhjärtat ruvar över Stockholm intar The Exorcist GBG Slaktkyrkan med sin andligt muskulösa dödsdisco. I lokalen befinner sig en publikhybrid mellan Göteborgsvurmande music lovers, hyttandes med nävarna, samt aningslösa slaktisbesökare som pendlar mellan medryckt dansande och apatiskt betraktande. The Exorcist GBG, eller Exorcisten som jag gärna kallar dem, inleder spelningen med en cocksure version av »Pusher« som snabbt delegerar publiken dess olika roller och däri kodade beteenden. Fenomen som »den taggade killen« eller »första radens mosh« varvas av med gillande nickningar och försiktigt svängande på höfterna i de bakre leden av publiken. Denna blandning känns logisk när en väljer att betrakta Exorcistens olika beståndsdelar som blir desto tydligare när musiken framförs på en scen.
        Musiken är i sin natur dansant men är så på ett sätt att den rör sig sömlöst mellan olika stämningar och klubbscener i lyssnarens sinne. En annan aspekt som för mig blir extremt påtaglig är bandets über-musikaliska hantverk som delvis går att finna i det själva framförandet men även i hur de olika medlemmarna beter sig i förhållande till sin egen föreställning. Mellan låtarna är det snarare regel än undantag att trumslagaren Tentakel skrotar runt på scenen för att t. ex. rätta till trumstativ eller dirigera monitorteknikern samtidigt som publiken vrålar efter nästa stycke. Detta skvallrar om en prioritetsordning i hans agerande där förutsättningarna för att musiken i sig framförs, ljudas och upptas väl får föregå ett eventuellt publikfrieri.


        Konserten framförs i vad som upplevs som en tvåstegsraket där Exorcisten inleder med en fas av stabilt levererad och analog dansmusik som sedan tas vidare till en andra nivå av musikalisk virtuositet och energi. Svärmande synth tycks virvla mer frenetiskt i takt med att trummorna utforskar och trycker på musikens satta ramar och i detta finner även publiken en mer koordinerad rörelse än tidigare. I denna dynamiska stegring så står Osynlige Mann svängigt obrydd samtidigt som han levererar kanske vår tids hårdaste basgångar och blir på så sätt någon slags frontfigur som mina ögon oftast landar vid.

Något som jag älskar med (nu använder jag det sanna namnet) The Exorcist GBG utöver musikens fysiska provokationer och utsökta framförande är den estetik som omger allt detta vad gäller visuella och textliga inslag. Det röda, det svarta och skelettvita som pryder bandets båda skivomslag känns väldigt förenlig med hur deras musik upplevs och även om konsertens ljussättning inte nödvändigtvis reflekterar detta så dominerar denna färgkod mitt medvetande under kvällen.
        Ett av de tidigare banden under kvällen, Audionom, leverade likväl en intressant spelning som för mig, den oinvigde lyssnaren, överraskade bortom förväntan. Audionom rör sig enligt mitt tycke genom en mer dystopisk stämning som visade sig vara en intressant kontrast gentemot Exorcistens, förvisso mörka, ändock livsbejakande musik.
        När Exorcistens sista stycke är framfört och Osynlige Mann, Tentakel och Vesslan glider av scenen så gör dem så tillsynes obrydda medan publiken ylandes och sönderspelade står kvar. Slutligen har Slaktkyrkan fått sina gastar utdrivna av analog, hård och dansant dödsdisco, allt tack vare The Exorcist GBG.

26 September 2018