Den Kommersfientlige Nittiofilens Våta Dröm

En intervju med Ella Ruth Institutet


Profets Chefsideolog Filip Lindström ger vika för sina mest Nittiofila tendenser, och sina etablissemangskritiska tankegångar, i en undersökande intervju med namnen bakom det nystartade skivbolaget Ella Ruth Institutet: Eric Palmqvist och Johan Bergmark. Det talas om fridlysta blommor, latinamerikas Miley Cyrus, kulturell smalhet och de starkas överlevnad, men avsolut inget om illustration eller kyrkovalet i Norrbotten.

Som samtliga Profetläsare nu måste veta vid det här laget (efter två år av nostalgiska texter om saker jag aldrig upplevt) så är jag en hopplös Nittiofil som går igång på minsta återberättelse om hur Stockholm såg ut på Nittiotalet. Jag kan nöja mig med att höra vilken del av Hannas som Andres Lokko brukade stå i och vad han drack, eller att få veta vilken färg Stakka Bo hade på sin Beppemössa under Lollipop ’96. Eric Palmqvist och Johan Bergmark kan ge mig precis vad jag vill ha. De har levt genom det årtionde som jag önskat mig en »Midnight In Paris« till. De har upplevt det decennium i Stockholms historia som jag läst skrönor om i gamla skrifter. De har ärren att visa upp och fiskehistorierna att basunera ut från det tidevarv som jag i drömska stunder ser som populärkulturens guldålder. De har även just startat skivbolaget Ella Ruth Institutet ihop.
        Jag möts nu för tiden av fler och fler individer i mina intervjuer som har startat egna skivbolag. Givet är väl då att jag drar slutsatsen att det har blivit vanligare (till och med kanske kutym) att, bland den sortens artister som jag väljer att beblanda mig med, smida sin egen lycka. Då min akuta Nittiofili visar arga symtom under mötet med Eric och Johan väljer jag att rakt igenom vår diskussion ställa nutiden i kontrast med dåtiden, denna ljuva dåtid.
        - Vad tror ni ligger bakom att så många startar egna skivbolag nuförtiden? frågar jag Eric och Johan ledande, som en hastig sprint i uppvärmningssyfte inför det maratonlopp vi just ska inleda tillsammans.
        - Att de stora skivbolagen inte vill ge ut sådant som de inte tjänar pengar på, säger Johan lika ledande.
        - Det har väl alltid varit så men nu är det extremt, anser Eric och förklarar sig: Man signas bara på en låt och om den inte går bra får man ingen andra chans alls. Det är bara vinstintresse, inget musikälskande alls.
        - Albumtänket är ju på väg bort, säger Johan. Nu är det låtar som gäller, och EP.
        - Jag har hört många säga att de funderat två gånger innan de gjort en fullängdare idag även fast de är etablerade artister, säger jag till Johan och Eric baserat på sägningar i flertalet intervjuer om det bortgående albumformatet.
        - Jag kommer från den världen där man alltid har gjort det, säger Eric och hänvisar då såklart till att man i hans värld alltid har släppt sin musik i större, strukturerade sjok. Eric talar vidare om motsatsen: Det är lite grann som att be en konstnär att bara ställa ut en tavla på en utställning.

Vem är Björn och vem är Benny?

Eric Palmqvist står för Ella Ruth Institutets första skivsläpp, varifrån första singeln »En Halv Gris Kan Inte Gå« redan går att lyssna på. Efter år av engelskspråkig musik (bland annat i Monostars under det idylliska Nittiotalet) sjunger han nu för första gången på svenska, vilket uppmärksammats extatiskt av en gotländsk lokaltidning. Jag vill redan här och nu klargöra att den Eric Palmqvist jag språkar med utanför Kupan på Östgötagatan inte är den norrbottniske gruvarbetaren Eric Palmqvist som ställde upp i kyrkovalet för Sverigedemokraterna 2017, och inte heller är det den sedan 19 år tillbaka avlidne illustratören Eric Palmquist jag pratar med. Det hade varit mycket trist om ni som läsare hade hoppats på inblickar i norrländsk rasism eller daterade tips om illustration, för när ni läser den här texten kommer båda delarna lysa med sin frånvaro. Den Eric Palmqvist jag skriver om kommer ifrån Gotland, har ett farbroderligt skägg och drar in sin huvudsakliga deg som låtskrivare åt bland andra en latinamerikansk motsvarighet till Miley Cyrus. Ella Ruth Institutet och hans enligt egen utsago smala solokarriär är inga lukrativa böjelser. Dessa hängivelser belönas i hjärta och själ.
        Johan Bergmark är fotograf, musikälskare och enligt uppgift medlem i den tvivelaktiga organisationen Konstnärsklubben. Trots sitt yrke skulle han, om han voro nöd och tvungen, välja att förlora synen hellre än hörseln, eftersom musiken är så viktig för honom. I fem år har Johan – vid sidan av sitt rockfotograferande av storheter som Tarantino, Thurman och Järegård – drivit ett fotogalleri som till slut drog åt sig för mycket av hans energi. Kommersiellt eller finansiellt är varken ett sådant fotogalleri som Johan drev, eller den musik som Eric gör solo, särskilt gångbar. Inte heller Ella Ruth Institutet har instiftats i syftet att tjäna kosing. Sådana här saker gör man av lust, av passion och av engagemang. Profet är grundat i samma spår. Det är en tidskrift som inte alstrar några större monetära gratifikationer men som däremot ger oöverträffad själslig tillfredsställelse, åt mig och förhoppningsvis andra delaktiga med mig. Jag antar att detta agerar anledning åt mitt ständiga snubblande över självständiga skivbolag och aktörer som inte spelar enligt kommersens lagar, en grupp som Ella Ruth Institutet samt Johan och Eric på sina separata håll tycks tillhöra.

»Att hålla på med gränskontroller är så jävla ruttet«

- Johan Bergmark

Att påstå att Profet, Ella Ruth, Johan eller Eric »inte spelar enligt kommersens lagar« slår mig i skrivande stund förvisso som osanning. Vi går delvis emot dem, enbart genom att erbjuda något, som sagt, icke kommersiellt gångbart (hur det nu kan definieras). Dock är själva erbjudandet en regelrätt kommers i sig. Poängen är oavsett vår grad av kommersfrämjande att vi använder Profet respektive Ella Ruth eller ett fotogalleri eller skivor om halva grisar som inte kan gå, för att väga upp för de mer vinstindrivande sysslorna som vi inte brinner lika hektiskt för.
        Så, varför starta just ett skivbolag? Vad som finns att tjäna i det för Erics del kan nog till och med killen på Kupan som sålde oss kaffe och macka räkna ut, men vad vinner Johan på det när han precis lagt ner sitt fotogalleri och svurit på att aldrig igen försöka ställa mat på bordet genom konstnärlig verksamhet?
        - Jag sa »Vad fan, Eric, om ingen släpper din skiva så startar vi skivbolag« och på den vägen är det, minns Johan.
        Åter till ett skäl för independentbolagets nya blomstring: Större bolag vill inte ta några som helst risker idag, vilket de hade råd med förr [läs »på Nittiotalet«]. Eric Palmqvists skiva kom inte igenom, och han och Johan Bergmark tog därför enligt tidens anda saken i egna händer. Pojkarnas devis för sitt nystartade bolag är klar som korvspad:
        - Är det bra så är det bra. Vi ska inte försöka hitta låtar som vi tror vi kan tjäna pengar på. Antingen tycker vi om det eller så får det vara och förhoppningsvis finns det fler än vi två som har samma goda smak, säger Johan.
        - Jag som jobbar även mycket kommersiellt med musik har det här som en kanal för smalare grejer, säger Eric.
        - Jag tycker egentligen inte att din skiva är särskilt smal, säger jag i egenskap av relativt smal musikkonsument till Eric.
        - Det kanske den inte är, funderar Eric.
        - Men, det kanske finns folk som tycker det och i jämförelse med att jobba med en sydamerikansk Billboardartist så är den smal, säger jag till Eric för att betrygga honom om hans kulturella smalhet.
        - Den här genren är nästan svårast eftersom den hamnar lite mittemellan, fortsätter Eric. Man kan inte få bidrag för att det inte är jazz, och man kan inte hamna på listorna för att man inte är tillräckligt kommersiell.
        - Ja, bidragen hör till jazzen, säger jag till herrarna Bergmark och Palmqvist i en akt av dragande över kam.
        - Egentligen borde vi få bidrag, skrattar Johan och säger: Alla som inte har någon publik borde få bidrag.

En bild på Eric Palmqvist som bättre fångar farbroderligheten i hans skägg än den föregående

Jag minns en lång utläggning som min gode vän David Hägelstam (basist i skrammelbandet Lula och inslagsproducent för artikelserien »Profet i New Orleans« ) en gång lade fram om bidragstagande jazz. Hans tes kunde kokas ned till en Survival Of The Fittest-logik, då han menade att sådant som inte kan stå på egna ben inte heller bör få hjälp att stå. Jag är osäker på om den gode Hägelstam är kvar vid samma åsikt idag, men tanken passar in på Johan Bergmarks idé om att allt som inte drar till sig egen publik bör få ekonomiskt stöd.
        - Då blir det bara Mello kvar, tror Eric när jag berättar om min kamrats hypotes.
        - Men samtidigt, kontrar Johan, om man översätter det här till litteratur och tar de Nobelpristagare som vunnit genom åren, det är alltid folk i väldigt utsatta länder som levt under diktatur och som får skriva på ett annat sätt för att få ut sina romaner, som en allegori över någonting. Det är inga rika snubbar som har råd att sitta i sin skrivarlya och ta det lugnt, det är alltid folk som har press på sig som skapar bäst. Så, din polare har en poäng om bidragen, det blir som laxflödet i älvarna – de starkaste vinner.
        - Det är en intressant tanke han har, men jag tänker samtidigt att det skulle bli tråkigt om bara de starkaste kunde överleva, säger jag om Hägelstams poäng.
        - Men det är ju underbart att man kan gå upp i Vita Parken och se gratis världsklassjazz, det skulle ju inte funka annars. Då skulle vi inte få se Goran Kajfes stå där och tuta fritt i sommar, säger Johan.
        - Det blir nästan som fridlyst musik, anser jag.
        - Och de blommorna är alltid roligast att plocka, skrockar Johan.

»Nu drar vi till Maldiverna. Ciao!«

Jag frågar mina Nittiofila ledsagare om de tror att eldsjälarna idag har blivit fler, eller om de bara arbetar hårdare och högljuddare än förut. Johan tror att eldsjälarna alltid slitit hårdare än alla andra men att de kan ha ökat i antal.
        - Så kan det vara, säger han. Det är någon sorts punkrevolution på gång, för det är inte så jävla svårt. Vill du göra något, så gör det. Det är inte omöjligt. Det är lättare att ta sig för saker idag, om du vill.
        - Men det är mycket svårare att tränga ut ur bruset, anser Eric.
        - Absolut, eldsjälarna jobbar för andra eldsjälar som ser det de gör, säger Johan.
        - Jag tycker det är otroligt intressant hur den musikaliska politiken har förändrats, berättar jag för Eric och Johan. Flödet av sådana här små aktörer, eller eldsjälar om man vill kalla det så, måste ju påverka de stora aktörerna på något sätt. De kommer väl bli färre, och frågan är om de kommer bli starkare eller svagare av myrorna som kommer och biter dem i vaderna.
        - Det finns en annan väg som många går, säger Eric. Man börjar [på ett litet bolag] och sedan hamnar man på Sony ändå.
        Vi liknar denna väg som Eric beskriver vid en industriell bärplockare som med sin plastskopa lätt rensar alla de bär som vuxit sig tillräckligt mogna för att plockas. I den här liknelsen kan ett bolag som Ella Ruth Institutet antingen vara blåbärsriset självt, eller en mer varsam blåbärsplockare som med hänsyn plockar sina bär för hand. Om nu ERI (som Institutet ibland väljer att förkorta sitt namn) skulle vara bärplockaren så spricker liknelsen så smått, eftersom Johan tidigare i denna intervju uttryckt en förkärlek för att plocka fridlysta blommor.
        Eric och Johan har medvetet valt ett skivbolagsnamn som inte klingar »skivbolag« i världens öron. Suffixet »Institutet« (som min inre nitiske grammatikpolis hätskt anser bör vara anslutet till »Ruth« med ett enkelt bindestreck) ger pojkarna utrymme för bredare svängrum.
        - Jag gick in i det här för att jag blev förbannad över att ingen ville släppa Erics skiva som är fullständigt briljant, säger Johan. Det tycker jag är så jävla sorgligt så då sa jag »Nu kör vi. Och vi ska inte leka skivbolag, vi startar ett«. Det kanske slutar med att vi ger ut böcker, vad fan som helst bara det är bra. Det viktiga är att nå folk snarare än att få in pengar.

När vi ändå diskuterar i presens och preteritum passar jag på att ställa en enkel fråga i futurum.
        - Om vi skulle sitta här igen om fem år, vad kommer ha hänt med det här skivbolaget till dess?
        Johan besvarar hoppfullt min undring om framtiden.
        - Förhoppningsvis har vi väl släppt Erics trilogi, och så kanske vi har fyra-fem artister, och så kanske vi har släppt två böcker, kanske en kortfilm och lite broderade dukar. Det finns inga gränser, är det bra så är det bra. Att hålla på med gränskontroller tycker jag är så jävla ruttet, både i livet och inom kultur.
        I Johans sista mening ligger vår gemensamma beröringspunkt, skälet till att universum ville föra mig samman med Ella Ruth Institutet. Profet var från början tänkt att vara en simpel musiktidning, men under de två år som gått sedan jag startade denna journalistiska terrorcell har Profet utvecklats till ett paraply för vad som helst. Vad jag än vill göra – om det så vore en partipolitisk kampanj eller ett Allsvenskt fotbollslag – får plats under paraplyet, och så tänker också herrarna Bergmark och Palmqvist kring sin nystartade darling. Jag hoppas innerligt att vi faktiskt kommer kunna sitta på Kupans café vid Skanstull igen om fem år och prata glatt i preteritum om allt vi kommer ha klämt in under våra respektive paraplyer vid det laget.

Eric Palmqvist uppträder följande datum inom snar framtid:
Debaser Stockholm 1/6
STHLM Americana, 16/6 Södra Teatern
Rosenhill Ekerö - 4/7

30 Maj 2018