Med Huvudet I Spat

En Intervju med Emma Knyckare


Det som började med ett glas vin och slutade som en folkrörelse, Statement Festival, är enligt Emma Knyckare det största hon någonsin gjort. Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar henne om festivalen för kvinnor, icke-binära och transpersoner, samt om »Patriarkatet får inte festa med oss«, boken hon skrivit om processen bakom sommarens mest uppmärksammade kulturhändelse.

Foto: Annika Berglund

Jag har precis suttit i förgäves väntan på en brittisk skivbolagsmagnat när jag ringer Emma Knyckare på andra sidan Sverige. Hon har just gjort något mer produktivt än jag, plågat sig på crosstrainer, medan jag missat mitt samtal med nämnda britt eftersom jag inte insett att vi befinner oss i olika tidszoner.
        Huruvida Emma Knyckares värme beror på det nyliga träningspasset kan jag inte svara på, men den gör mig bekväm nog att delge mitt tidszonsdebacle. Hon tröstar mig med de upplyftande orden »Det där är alltid en downer« och vi lämnar sedan ämnet.
        Jag har nämligen inte ringt Emma för att öppna upp mig om vilka felsteg jag tagit med engelska skivbolagsbossar. Syftet med vårt samtal är en diskussion kring hennes nya bok »Patriarkatet får inte festa med oss: Berättelsen om festivalen Statement«, som gavs ut av Teg Publishing 8 mars. Jag lägger samtliga kort på bordet och berättar att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om festivalen som Emma anordnade och nu har skrivit om.
        »Det är klart du inte gör det« säger hon. »Du var ju inte där.«
        Att Emma är så direkt säker på att jag inte närvarade på Statement, som hölls i slutet av sommaren 2018, har en logisk förklaring: Festivalen öppnade dörrarna endast för kvinnor, icke-binära och transpersoner. Även de uppträdande artisterna valdes ur samma skara. I år fortsätter Statement med en turné över Sverige.
        Initiativet inleddes genom ett inlägg på Twitter som Emma gjorde i ett rusigt ögonblick, relaterat till den övergreppstäta Bråvallafestivalens nedläggning. Jag frågar ledande om hon hade någon erfarenhet av liknande eventanordning redan innan hon postade tweetet.

»Nada prenada« svarar hon, ett ordval vars faktiska mening jag behöver överväga en sekund. Under tiden för mitt övervägande fortsätter Emma Knyckare: »Det hade inte gått att genomföra utan de 30 personer som var med. Jag ingick i en ledningsgrupp på sju personer men hela gruppen var 30. Det som jag är väldigt bra på är att ha hybris och att ta mig vatten över huvudet. Jag är också kaxig och tjurig, så om jag har sagt något så ska jag göra det. Du vet, lite som när man var liten och sa att man skulle flytta hemifrån, så satt man ute i trappuppgången ett tag innan man gick in igen. Jag gick en projektledarutbildning med inriktning på kultur, när jag var 20, som jag hoppade av två veckor innan den var slut. Jag kände att jag inte ville bli kulturprojektledare och om det hade stått på mitt CV hade jag fastnat i det och gjort det resten av mitt liv. Så, jag hoppade av, tog ett superlösryckt jobb på P3 och blev komiker istället. Jag har arrangerat grejer innan men absolut inte i den här utsträckningen och – det här ska jag ju egentligen inte säga till dig – jag kan ju heller ingenting om musik.«
        Det finns två saker i Emmas sägning som jag tänker vidare på efter hon sagt dem. För det första räknas det väl inte som »nada prenada« om hon faktiskt anordnat evenemang i någon form innan Statement? För det andra antar hon att jag som innehavare och omhändertagare av en marginellt makalös musiktidning ställer ogina krav på festivalarrangörer om skrupellösa kunskaper om musik. Där har hon fel. Precis så som hon själv agerar eventkoordinator och ser hybris, kaxighet och vattenöverhuvudtagande som sina starkaste sidor agerar jag Chefsideolog för en musiktidning, men ser snarare ordsmide och evinnerlig allitteration som större personliga fördelar än min musikelitism. Jag bryr mig inte om Emma Knyckare skulle missta TOMM¥ CA$H för Tommy Cash eller tro att grime var bluegrass, det spelar ingen roll så länge hon bistår med det hon gör bäst; en slags ettrig aktivism med ständigt närvarande humor.
        »Är det här tillvägagångssättet något du applicerar på alla dina åtaganden?« frågar jag, om kaxigheten, hybrisen och tagandet av vatten över huvud.
        »Ja, tyvärr« tvekar inte Emma på att svara. »När jag var 20 och hoppade av kulturprojektledarutbildningen tänkte jag ’Hur hade en kille tänkt?’. Min strategi i livet har varit att säga ’ja’ till allt och sedan fundera ut vad det innebär, vilket har lett mig till diverse prekära situationer. Det är också något jag är väldigt glad över att jag vågat göra.«

»Manliga kollegor får inte den frågan, men som kvinna får man göra skämt om man också är samhällsförbättrare«

- Emma Knyckare

Emmas livsstil kan med lathet liknas vid valet Jim Carreys bittra karaktär gör i det dödströtta filmverket »Yes Man«, men kan med lite tankekraft även härledas bort ifrån enkelheten i hur »en kille tänker«. Ett jakande svar på alla givna möjligheter föder som sagt ibland oönskade, såväl som önskade, sammanhang. De mindre önskvärda erbjuder i all sin brist på prakt ett tillfälle för danad karaktär, och lärdom i finnandet av vägen ut.
        Jag ger mig därpå hän en fråga vars eftermäle till slut löper amok i mitt huvud, en utdragen undring som formulerar sig så märkligt att jag själv nästan inte förstår mig på den.
        »Har tillvägagångssättet på något sätt påverkat ditt material, i humorsammanhang eller nu när du skrivit en bok till exempel?«
        »Du menar om jag i standupsammanhang drar nytta av att ha jobbat med den här festivalen?« frågar Emma tillbaka för att försöka greppa vad jag egentligen vill veta.
        »Nej, jag syftar på om inställningen om att säga ja till allt – för jag får känslan av att du i alla fall tackar ja till väldigt mycket – och tron på dig själv – enligt dig själv kanske en för stor tro – har påverkat materialet. Det blev en otroligt lång fråga, jag får ursäkta för det.«
        Kära läsare, min ursäkt är inte bara riktad till Emma Knyckare utan även till er. Citatet här ovan är oförtydbart, oklart och osammanhängande, inte alls det en läsare av Profets alster skall behöva genomlida. Därför kommer här en kort, nedkokt variant av vad jag ville ha sagt:
        »Påverkas det du producerar av faktumet att du tackar ja till det mesta och har en stark tro till dig själv, en tro som du till och med själv kan anse vara överdriven?«
        Om jag faktiskt hade varit tydligare och sagt just de orden som skrivits strax häröver hade troligtvis Emma förstått min fråga bättre. Tolkar jag hennes svar rätt kan jag tänka mig att hon istället antar att jag undrat om vad materialet i boken kretsar kring.
        »Boken är tredelad« svarar hon. »Det är dels ett minnesmärke över den enskilda händelsen Statement Festival, och över det historiska år som 2018 var, med metoo-rörelsen och samtyckeslagen. Det är också en behind the scenes-bok, för att det är kul att kunna berätta vad som pågick under det som inte kommunicerades. Sedan är det även en handbok för andra människor som vill kasta vatten över huvudet, så boken är som ett kinderägg kan man säga.«

Emma Knyckare. Foto: Annika Berglund

»Som en rysk docka?« föreslår jag som alternativ till godismetaforen.
        »Exakt som en rysk docka« fastslår Emma om sitt verk.
        »Vilket budskap vill du med den här boken sända till andra som arrangerar sådana här arrangemang?«
        »Oj, vilken bra fråga« säger Emma, ett svar som alltid rätar på mina oregerliga ryggkotor. »Det är väl att man inte ska vara rädd för att vara lite kaxig, man ska inte vara rädd för att doppa huvudet i spat och ta sig vatten över huvudet. Man ska se till att ha bra folk runt omkring sig. Vi gjorde den här festivalen med brinnande hjärtan, supermycket kärlek och en del ilska, och om man hittar människor som brinner lika starkt är det väldigt roligt och lätt att göra något. Det är därför vanligt arbete är så tråkigt och ideellt arbete är så kul.«
        »Skulle du säga att elden i hjärtat är lika stark nu när ni fortsätter ett år till?«
        »Vi enades om den här frågan, inte bara vi utan tusentals människor. Vi satte ned foten och sa att det var nog. Jag var rädd att projektgruppen inte skulle tycka att det var värt allt arbete, men när vi sedan stod på festivalens första dag visste vi att det här var något vi måste göra om. Sedan är det klart att det blir något annat nu när vi blivit en förening, och vi har försökt bena ut om vi ska bli en professionell musikfestivalsorganisation eller om vi ska fortsätta vara aktivister. Vi enades allihop om att vi ska vara aktivister. På det sättet har vi väl alla brinnande hjärtan.«

Som sagt, kära läsare, så länge Emma Knyckare uttrycker sig så här så kan hon för min del få ha så undermåliga musikkunskaper som hon bara vill. Nu, efter den intensiva tiden med Statement, har hon gått tillbaka dit hon började genom att skriva skämt till nypremiären av sin show »Årets Mama«. Jag frågar henne hur det känns att återvända till grunderna.
        »Faktiskt svinskönt, om jag får vara helt ärlig. Att göra Statement är det roligaste, mäktigaste, fetaste jag har gjort och jag är så jävla glad över det, främst att bara jobba med kvinnor och icke-binära. Det är det mest fantastiska jag kommer ha upplevt i mitt liv, att få ha varit på den festivalen, men jag vill ju också bara göra skämt. Nu när jag gör intervjuer får jag ofta frågan ’Vad ska du göra nästa gång för jämställdheten?’. Manliga kollegor får inte den frågan, men som kvinna får man göra skämt om man också är samhällsförbättrare. Nu tänker jag unna mig att bara göra skämt ett tag.«
        Jag tänker slutligen efter en gång till om min åsikt om Emma Knyckares bristfälliga musiksinne, eller snarare på hur jag uttryckt åsikten i texten ni just tagit er igenom, kära läsare. Jag ställer gång på gång ett slags ultimatum, där jag säger att Emma i min åsikt kan tillåtas kunna lite om musik om hon visar prov på den eld hon nämner. Tillåt mig ta tillbaka detta, som en sista avrundning av stycket, och låt mig säga att Emma Knyckare inte behöver kunna ett jota om musik och hon behöver heller inte sätta världen i brand. Det räcker gott och väl om hon bara vill skriva skämt ett tag.

19 Mars 2018

Filip Lindström

Läs mer, se mer, vet mer, på Profet:
»ProfeTVision: Mother Mink«