Profet i Dublin 2017, del II: Generalkonsulatet och Parkkalaset

Chefsideolog Filip Lindström befinner sig på en kort visit till Dublin med Profets Creative Director Marcus Jernberger, för att se Fleet Foxes uppträda i en park. Precis som under resan till New Orleans i våras kan ni följa med här, och på Instagram @profetmusik.

Har du någonsin varit på Sveriges Generalkonsulat i Dublin? Det har jag. Där möts man av ljusblåa heltäckningsmattor i ett Town House, där hallen är långsmal och receptionisten skymtar fram långt bortifrån ytterdörren. Runt omkring ligger kontor, föga förvånande i en stad som Dublin, som ju som sagt kryllar av slipsar och vita skjortor. Väl inne på Generalkonsulatet, kommer jag förbi receptionisten, vars arbete till störst del verkar gå ut på att låsa upp dörren via en knapp och säga »Push the door, please« när någon ringer på. Jag slussas vidare in i ett rum möblerat med ett fåtal stolar och ett bord, i väntan på hjälpen från högre ort. På väggen (som går i samma ton som heltäckningsmattan) hänger bilder på Kungen och Silvia, iklädda sina mest formella uniformer. Några kvarter utanför ber en hemlös man om växelpengar.
        Den propert klädda myndighetskvinnan kommer in i vad som känns som mitt förhörsrum. Hon lägger formulär på bordet och jag framstår som komplett dum i huvudet när jag inte kan komma ihåg mina föräldrars bröllopsdatum – vilket givetvis är viktig information i skaffandet av ett nytt pass. En liten mängd vatten passerar under Dublins många broar och jag får till slut mitt tillfälliga pass, för att kunna återvända till Sverige. Tack så hjärtligt, Regeringen, i år har ni både bjudit mig på prinsesstårta under ceremonin för Musikexportpriset samt garanterat en hemresa från Dublin. Båda delarna uppskattas. Ska jag välja att bli strandad i någon stad med möjligheten att vara fast på grund av passbrist skulle Dublin kunna vara en stark tävlande, i alla fall om vi talar om chansen för att hitta bra mat. Som jag nämnt i föregående avsnitt av »Profet i Dublin 2017« så är pulsen i staden ofta lite för låg för min smak, däremot har all mat vi förtärt hittills under vår vistelse haft kvalitet över förväntan. Dublin har inte stannat upp i pubkäket, som inte lär komma någon vart så länge folk gillar att saker skall vara som de tidigare varit. Pubarna i Dublin erbjuder inte bara klassikerna, där finns ofta eller alltid också uppfinningsrika och njutningsbara vegetariska alternativ. Hummus har hittat sin väg in i den generiska serveringens kök, röran serveras i olika varianter på fler ställen än i Stockholm. Det traditionella irländska är inte lika lätt att snubbla över som den kända kikärtsblandningen, frågan är då om jag är intresserad av det traditionellt irländska köket när allt kommer omkring. Uppenbart är i alla fall att standarden på mat i en stad hålls genomgående hög, vilket har påverkat alla kulinariska kulturer i Dublin.

Fleet Foxes ska spela för andra kvällen i rad i det vackra grönområdet som går under namnet Iveagh Gardens. Där anordnas med jämna mellanrum konserter och humorfestivaler, och beredskapen är på topp. När vi sitter utanför grindarna och väntar på att få bli insläppta passerar uppåt femtio personer som ska jobba i öltält och diverse etablissemang som hänger sig åt korvgrillning och pommes frites-fritering. Mitt i strömmen av servicearbetare kommer en semiskäggig ung man med sotarmössa (en av de första jag sett i Dublin, tacka gudarna för att Kidsen har dykt upp) utlufsandes från parken, hukad över en tänd cigarett. Den skrala kön som vi sitter näst först i hajar till när han går förbi, för han är misstänkt lik kvällens huvudperson Robin Pecknold, grundstommen i Fleet Foxes. Det visar sig mycket riktigt vara Pecknold i egen hög person och de irländska medelålderskvinnorna som sitter före oss springer efter honom för att ta en bild. Att sångaren i en huvudattraktion kan vandra förbi sin väntande publik är något som nästan bara kan ske med ett band som Fleet Foxes. Gruppens klädstil och utstrålning är identisk med publikens, de är vanliga människor utan ambitioner om att vara stora rockstjärnor som distanserar sig ifrån sina fans. Jag gissar att Pecknold inte hade någon agenda med att passera kön, förutom att han ville ta en promenad och en cigg. Han är så nära jorden och sina åskådare att han lika gärna kan vara en av oss.

Fleet Foxes ska spela för andra kvällen i rad i det vackra grönområdet som går under namnet Iveagh Gardens. Där anordnas med jämna mellanrum konserter och humorfestivaler, och beredskapen är på topp. När vi sitter utanför grindarna och väntar på att få bli insläppta passerar uppåt femtio personer som ska jobba i öltält och diverse etablissemang som hänger sig åt korvgrillning och pommes frites-fritering. Mitt i strömmen av servicearbetare kommer en semiskäggig ung man med sotarmössa (en av de första jag sett i Dublin, tacka gudarna för att Kidsen har dykt upp) utlufsandes från parken, hukad över en tänd cigarett. Den skrala kön som vi sitter näst först i hajar till när han går förbi, för han är misstänkt lik kvällens huvudperson Robin Pecknold, grundstommen i Fleet Foxes. Det visar sig mycket riktigt vara Pecknold i egen hög person och de irländska medelålderskvinnorna som sitter före oss springer efter honom för att ta en bild. Att sångaren i en huvudattraktion kan vandra förbi sin väntande publik är något som nästan bara kan ske med ett band som Fleet Foxes. Gruppens klädstil och utstrålning är identisk med publikens, de är vanliga människor utan ambitioner om att vara stora rockstjärnor som distanserar sig ifrån sina fans. Jag gissar att Pecknold inte hade någon agenda med att passera kön, förutom att han ville ta en promenad och en cigg. Han är så nära jorden och sina åskådare att han lika gärna kan vara en av oss.

15 Juli 2017