Aldrig har tomheten varit så vidrigt vacker

- De kommer att drunkna i sina mödrars tårar -


Den evigt välkomne gästskribenten Karl Nybom läser Johannes Anyurus »De kommer att drunkna i sina mödrars tårar« för Profets Bokklubb, och beskriver den tomhet som romanen rymmer.

Tre personer, svurna till Daesh, attackerar en provokativ konstnärs signering på en serieaffär i Göteborg. Automatvapen, gisslan och bombvästar, allt ses genom flickan som kallas Nours livestreamande telefon. Då telefonens kameralins inväntar konstnärens blod framkallat av en mattkniv, avslutar hon inspelningen och terrorattacken. Allt är fel. Hon har sett scenen tidigare och vägrar låta den återupprepas. Allt är fel. Månader efteråt anländer en obenämnd författare till Tundra, Sveriges fiktiva fängelse för landets farligaste kriminella, för att på Nours vädjan höra hennes berättelse. En berättelse om att hon inte är från författarens tid. Att den terrorattack hon deltagit i spelats upp för henne tusentals gånger i den framtid då icke-svenskar jagas av svenska folket.
        Jag vill få summeringen ur vägen. Helst hade den fått utebli totalt men då detta är en recension så måste du lockas med något. Något konkret att använda om Johannes Anyurus roman ska rekommenderas till någon du känner. Det konkreta i hur väsentlig romanen är i våra pro-fascistiska tider, hur viktig den är för att hålla hatet på motstånd. Men det är inte det konkreta som dominerar romanen, tvärtom. I detta verk regerar tomheten. En tomhet som genomsyrar dess gestalter, dess prosa och det obehagligt familjära, i osäkerheten om att vara säker på hur berättelsen slutar, som följer historien från pärm till pärm.

Johannes Anyuru

På den senare nämnda pärmen på Nordstedts utgåva kan en läsa ett utdrag från en Expressen recension, »En överväldigande berättelse om vår tid«. Allt är fel som Nour skulle ha tänkt. Anyurus berättelse är den raka motsatsen. Hans prosa överväldigar inte, den uttömmer. Hans poetiska röst genljuder med ett fulländat patos i varje mening till den gräns att läsaren inte längre kan påtvinga verket sina egna känslor. Prosan blir aldrig svår utan bibehålls enkel och välkänd av din inre rösts tungomål vilket lyckas ge romanen dess fulländade uttryck av tomhet. Prosan utgör, tillsammans med berättelsen, en ytterligare och ytligare osäkerhet än den som genomsyrar romanens världs. En osäkerhet om vår värld. Trots att detta är fiktion, hur långt ifrån fiktionen är vi? Är Nours framtid vår framtid? Om inte, hur mycket krävs för att den ska bli vår? Romanens osäkerhet skapar tomhet och rädsla, rädsla för att vår framtid kan utvinna i ett vakuum av hat och endast låta romanens tomhet sippra in. Rädslan frodas i osäkerhetens tomhet.

»Anyurus roman är en inbjudan till en middagsbjudning hemma hos dig. Gästerna är vedervärdiga figurer som du aldrig velat träffa.«

- Karl Nybom

Men, det viktigaste är att det finns delar, stora delar, av denna roman som nästan degraderas i dess definitionen som prosa. Det är ren poesi. Anyurus poesi, vari fallande löv blir askflagor och duggregnet viskar mot fönstren. Anyurus poesi som trots att sidindelning som visar på ett byte av berättare upplöser alla romanens subjekt till en enhet. En människa som är ett folk, som är delar av Sveriges folk, och som är rädda. Och rädslan är isande vacker. Anyuru tillåter den att vara vacker. Den må vara hemsk, ofrånkomlig och känslomässigt förlamande men bara för att Anyuru tillåter den det. Anyurus ord, oavsett vidrigheterna de beskriver, har inte kapaciteten att vara vulgära. Grishuvuden på mattor, skendränkningar och terrordåd, oavsett om ordens verklighet är uppstötsvänlig är skönheten dess regent. Lidandet kan bara komma en så nära då det är skönheten som öppnat din dörr för det.

Anyurus roman är en inbjudan till en middagsbjudning hemma hos dig. Gästerna är vedervärdiga figurer som du aldrig velat träffa, trots att du under livet tvingats till det. De skriker, river ditt hem, tjocka klumpar rödvinsspya rinner långsamt längs golven, men skönheten håller din hand. Och när de går, alldeles för sent, står du i ytterdörrkarmen, hör skönheten i hallen och gästerna i trappan. Du vill aldrig glömma kvällen. Tomhet av skönhet och sorg är allt du har omkring dig.

28 Januari 2018