Hella Drella
En intervju med Markus Hallberg från Drella
Profet har äntligen släppt sin första officiella merchandise, en T-shirt som säljs via ett av Musiksveriges främsta merchföretag, Drella. Detta firas gladeligen med en intervju med Markus Hallberg som tillsammans med Jon Gray driver Drella.
Merchandise är en artär i musikvärlden, en inkomstkälla som stått emot skivbranschens krasch och samtidigt aldrig setts som för kommersiell. En T-shirt med bandlogga kan vara en lojalitetstämpel, en status eller en enkel accessoar för den trendkänslige. I båda fallen orsakar tischan diskussioner. Bär du ett emblem på ditt bröst som representerar en artist eller ett band är du en automatisk ambassadör för ändamålet och vilda åsikter kan kastas kring den som tar sig an en sådan roll. Någon som stolt drar på sig sin utnötta och urväxta Ramones-tröja på grund av sin kännedom om i vilket gathörn i New York Dee Dee sålde sin kropp kan säkert bli irriterad på någon av de som köpt ett identiskt plagg på H&M utan att ha hört »Blitzkrieg Bop«.
Mest merch säljs troligtvis i traditionella hårdrockssvängar, där fans använder sina hela garderober som uttryck för lojalitet. Vilka bandtröjor en hårdrockare äger blir en form av kommunikation, som en primal signal till andra hårdrockare, ett parningsläte i form av en tröja. Hårdrock som genre drar till sig sådana individer som gärna hävdar sig genom tryck på tröjor, och därför kommer försäljare av hårdrocksmerch kunna sova gott för all framtid. Primaliteten i parningslätet påverkar tyvärr ibland också uttrycksformen hårdrockströja, där det inte finns särskilt gott om svängrum för nya idéer.
En viktig aktör på den svenska musikscenen är merchföretaget Drella, som står en bit ifrån hårdrockströjemarknaden och därför kan leka mer med konceptet merchandise. Jag träffar Markus Hallberg, som driver Drella i ett framåtsträvande skede, på det kontor han just håller på att packa ihop ett staplande avstånd ifrån Hornsgatan. Det vankas flytt till större lager för Drella, ett tecken på att det inte bara är hårdrockarna som köper merch, även andra subkulturer vill också gärna visa sin tillhörighet. Den roll Markus har i Drella idag är något dom framkommit med tiden.
»Jag blev inte rockstjärna, så jag fick göra något annat istället«
- Marus Hallberg
»Jag kom in efter två år, runt 2006–2007. Drella startades av min bror, som idag driver INGRID och har ett management, och av de som har Imperial Recordings som släppt José González bland annat. De senaste två-tre åren är det jag, tillsammans med Jon Gray (tidigare The Arks manager, musikförläggare på BMG bl.a), som driver Drella.«
»Men du har ändå varit i närheten av operationen från början?« undrar jag.
»Ja, det kan man väl säga. Jag började med att sälja merch ute på spelningar och sedan blev jag delägare ganska snabbt. Vi hade en period under några år där vi körde på lite med vänsterhanden och inte försökte expandera, då vi arbetade med fem-sex artister och gjorde annat vid sidan om. De senaste två åren har vi jobbat två personer heltid för att bygga vidare.«
»Vad fick er att göra det valet?«
»Vi kom väl till ett ställe där vi var tvungna att bestämma oss för om vi antingen skulle göra det på riktigt eller lägga ner det, eller sälja det. Vi hade ändå byggt upp ett varumärke under tio år, så vi bestämde oss för att satsa och se hur långt vi kan komma. Sedan dess har vi byggt om hemsidan och förbättrat vår distribution. Tidigare hade vi webshopen som ett komplement till liveförsäljningen, de som missade att köpa en T-shirt på Thåströms spelning i Eskilstuna kunde köpa den på webben. En del artister jobbar vi nu med bara på webben, och det behöver inte ens vara artister längre. Människor som kan köpa en Amason-tröja eller en Fever Ray-skiva kan också köpa solglasögon eller något annat.«
Profets första merch, tillgänglig via Drellas onlinebutik (Länk längst ner i artikeln)
Drella har omedvetet gått ifrån hårdrocksmerchidealet genom att inte exkludera sig till att blott arbeta med artister och deras produkter. Digitaliseringen har väl antagligen också förenklat intagandet av ett bredare sortiment än tidigare, när all kraft legat på försäljning på konserter. Efterfrågan efter merch vid spelningar är dock fortfarande stark, och det är i det klassiska merchbåset som bandtröjorna i min åsikt bör byta ägare. Markus själv har även han tagit ett fysiskt steg ifrån liveförsäljningen, vilket leder mig till nästa fråga:
»För vilket merchföretag som helst måste ju båset vara heligt, eller hur?«
»Ja, verkligen« säger Markus. »Det är fortfarande viktigt, och det är där vi träffar våra kunder. Vissa har handlat av oss sedan starten. Även om jag inte åker med på hela turnéer längre brukar jag göra några nedslag, för att det är roligt och det var där det började.«
»Även om du inte var med från början, känner du att det ni gör nu håller upp den ideologi som Drella startades med?«
»Så är det. Det började för att alla var musikintresserade, och alla som är musikintresserade är inte duktiga på att sjunga eller har fallenhet för att skriva världens bästa poplåt. Då får man hitta andra vägar till att vara med i gänget som har samma intresse, och att kunna ha det som jobb. Jag blev inte rockstjärna, så jag fick göra något annat istället.«
Visst är det som Markus säger, att musikvärlden attraherar även dem som inte själva kan spela musik, se bara på klyschan om att popjournalister bara är misslyckade rockstjärnor. Man gör sitt bästa för att få höra hemma i den värld man ser upp till, och Markus ingång blev produkterna kring musiken. Att starta ett merchföretag slår mig som en inte helt vanlig väg in i musikvärlden, men Drella fyllde ett tomrum när de först kom till.
»När vi började stod det stora svarta bokstäver om att musikbranschen var död och att det inte gick att sälja skivor. Då tänkte vi att vi väl får hjälpa artisterna att tjäna sina pengar på något annat sätt. Då var merchandiseförsäljningen ganska outvecklad, det var mest hårdrocksbanden och Tomas Ledin som sålde merch.«
Drella tog upp kontakt med mindre akter som inte hade haft några tankar kring merch, vilket nu låter absurt eftersom man i större utsträckning har möjlighet att tillverka egen sådan som ny aktör i dagsläget. I takt med att den sanna DIY-rörelsen har kolonialiserat den undre musikvärlden har det blivit lika enkelt (och vanligt) att trycka en egen T-shirt som att slänga upp en demo på Soundcloud. Jag frågar Markus om han tror att Drella delvis ligger bakom den här utvecklingen, men han gissar på att någon annan tagit deras roll om de inte gjort det.
Det som började som en biljett till musiklivet för ett gäng utan musikalisk talang har växt och etablerat sig som en pålitlig spelare i en alltid lika kommersiell bransch. Jag har märkt att mina personliga konsumtionsvanor gällande musik och dess kringliggande produkter styrs av tilltro. Det massproducerade och opersonliga är min kryptonit, som den osnutne individualist jag envisas med att vara. När jag gått i tankar om merchandise för Profets räkning har då motsatsen varit det åtråvärda. Där slog mig Drella som den ultimata samarbetspartnern, ett inarbetat märke som inte glömt sin historia.
Köp Profets T-shirt på Drella: http://drella.com/product/profet-jag-l%C3%A4ser-profet-t-shirt
25 Oktober 2018