Dolce diskuterar Den Omedelbara Reaktionen
Duon Dolce dissekerar Den Omedelbara Reaktionen, diskuterar just vem som står eller faller om de ej får den bekräftelsen. Hur påverkas Dolce och vilka är målen, förutom att inte låta som att de kommer från Polen? Från musikskapande i sovrum till studio med Mattias Glavå, fortfarande ligger de för jävliga känslorna så nära inpå. Trots plötsligt uppbrott så uppnås en dröm, att spela in debuten i samma studio som en viss Hellström.

Foto: Nadja Heikkilä
Leopold Nilsson och Anna Levander har precis anlänt till Stockholms Centralstation med Arlanda Express. Deras plan från Umeå blev försenat på grund av svanar på startbanan, och vi möts mitt på den lunchstimmiga Centralen. De är i stan för att träffa sitt skivbolag Startracks för första gången, bolaget som snart ska släppa »Av Liv och Grönska«, den skiva de spelat in under namnet Dolce. Tidigare låg Dolce på Umeåbaserade Nomethod Records och efter en fredlig övergång till Startracks ser nu Anna och Leopold fram emot ett nytt kapitel i Dolces historia, en ny chans.
- Vi var inte riktigt medvetna i början, vi blev upptäckta efter en låt, säger Anna. Jag kunde då ingenting om någonting som hade med musikbranschen att göra.
- När vi började för två och ett halvt-tre år sedan så gjorde vi musiken i våra sovrum, säger Leopold. Jag hade släppt lite musik tidigare men det var första gången som vi båda skötte hela processen. Sedan blev vi sajnade till bolaget [Nomethod] när vi släppt vår andra låt och sedan gick det så extremt fort och vi fortsatte göra på ungefär samma sätt. Vi släppte kanske sju låtar totalt.
- Under en väldigt kort period, petar Anna in.
- Ja, där vi fortfarande gjorde det i våra sovrum, men nu har vi fått chansen att jobba med en producent i Göteborg som heter Mattias Glavå, han har proddat Håkan Hellström och Dungen bland annat, extremt duktig.
- Vi kan ju nämna att vi inte känner honom sedan innan, så det var en gamble, nämner Anna.
Jag frågar ledande om det var Dolce som själva handplockade Glavå till inspelningen av »Av Liv och Grönska«, och får det simpla svaret att duon helt enkelt frågade honom om hjälp med produktionen. Med det svaret blir den naturliga följdfrågan naturligtvis om Glavå är någon som Anna och Leopold beundrat sedan innan.
- Jag har nog gjort det utan att veta om det, gissar Leopold. Första Håkan Hellström-skivan är en av de jag lyssnar allra mest på, den har han proddat. Det visste jag inte när vi skrev till honom men sedan såg jag det och det känns jävligt mäktigt att vi kanske använt samma instrument som de gjorde. Man märker när man jobbar med honom att hans filosofi och hans sätt att tänka går igenom.
»Det brukar komma fram folk efteråt och säga att det var bra. Sedan är det vissa gånger, som när vi spelade i London då de trodde att Anna sjöng på polska.«
Leopold Nilsson om det generella mottagandet av Dolces konserter
För Leopold som lyssnat så mycket på »Känn ingen sorg för mig Göteborg« måste det kännas fantastiskt att höra samma produktion på sin egen skiva. Inte nog med att det är ett stort steg att lämna sovrummet för en riktig studio, Dolces analoga mastertapes har troligtvis också lagts på hög bredvid Håkans i Mattias Glavås arkiv. Förändringen för Anna och Leopold, som varit vana vid att göra allt själva, har också varit välkommen och naturlig. Anna talar om hur det känns att ta steget till en sådan professionell studio och ett nytt sätt att arbeta.
- Jag hade nog aldrig kunnat tänka mig att vi skulle få den chansen. När vi var där sög vi båda åt oss jävligt mycket av allt och vi ville lära oss. Vi fick vara med och styra allting, det var inte så att han bara styrde och ställde. Det känns som att den här skivan verkligen har nått sin fulla potential.
- Tidigare har vi bara jobbat vi två, det är två viljor och det kan vara svårt ibland, säger Leopold. Jag var ganska nojig inför en extra vilja som ska komma in och ha åsikter men det funkade faktiskt svinbra, det blev mer som att han blev en katalysator. All input som han har haft har höjt [skivan] och gjort att låtarna gick ifrån en bra idé till att vara riktigt bra låtar. Det har varit coolt att se att det kan fungera på det sättet, för samarbeten kan vara knepiga. Jag hade ett band tidigare och när det kom till mixning kunde man skicka iväg en låt och så kom den tillbaka och lät som något helt annat. Det kan jag tycka är svårt för då ska man kritisera någon annans kreativitet och det är skört.

Leopold Nilsson och Anna Levander. Foto: Nadja Heikkilä
Perioden i studion med Mattias Glavå var givande, men också tumultartad. Anna berättar att Leopold gick igenom ett break-up, helgen mitt emellan de två inspelningsveckorna. Leopold får själv utveckla hur uppbrottet påverkade skivan.
- Det var en ganska körig period. Det är något med när man har känslorna närvarande, även om det är för jävliga känslor så blir det lättare att översätta.
Jag drar upp den gamla klyschan om hur känslor som generellt klassas som dåliga kan hjälpa en kämpande konstnär framåt och Leopold svarar.
- Det beror väl på vilken musik man vill göra. Jag undrar om Justin Biebers musik mår bra av ångest.
- Jag tror han har ganska mycket ångest, gissar Anna solidariskt.
- Kanske, det lär väl vara ganska mycket press med att vara Justin Bieber, erkänner Leopold.
Jag håller inte riktigt med Leopold i det han påstår om att nyttan av ångest varierar beroende på genre. Jag tror att det i skapandet av vilken musik som helst är givande att stå extremt nära sina känslor, varav ångest är en av de starkaste och bästa att porträttera. Munterhet och glättighet i musik utesluter inte att personen som ligger bakom den inte hanterar sin ångest med sin kreativitet. Se bara på komikerskrået, en grupp underhållare som har publikens skratt som sitt gemensamma mål. Där har ångesten och de för jävliga känslorna ett ordentligt basläger, bakom kulisserna. Därför håller jag också med Anna, jag tror att Justin Bieber kan ha sin beskärda del av ångest, eftersom hans musik målar upp honom som en bekymmerslös spelevink.
- Jag är så glad att jag inte håller på med stand up-komedi, suckar Leopold lättat. När man spelar musik kan man ändå ha en dålig dag och spela rätt ackord, spela i rätt takt och göra sitt jobb, men har man en dålig dag som stand up-komiker och folk inte skrattar så är det ju per definition ett misslyckande. Det måste vara läskigt att vara så beroende av den omedelbara reaktionen. Jag tycker det är hemskt att vara på stand up som inte funkar.

Foto: Nadja Heikkilä
Musik kanske inte kräver samma direkta respons som stand up går ut på, men det går inte att förneka publikens mottagande och dess inverkan på de som står på scen. Det är svårt att misslyckas så gravt som en komiker som inte drar ner några skratt, om skratt nu ses som humorns syfte. Kan det bero på att det inte finns en lika självklar reaktion på musik som på humor, förutom applåder? Känslan som livemusik genererar är lika direkt och ofrivillig som ett skratt, om än den är bra eller dålig. Den märks bara inte av lika tydligt. Efter diskussionen om reaktioner frågar jag hur Dolces spelningar enligt regel tas emot.
- Generellt bra, tycker Leopold. Det brukar komma fram folk efteråt och säga att det var bra. Sedan är det vissa gånger, som när vi spelade i London då de trodde att Anna sjöng på polska.
- Det var ett nederlag, fastslår Anna. Det var en så jobbig kväll överlag; jag hade mensvärk, sjöng på polska. Allt var sämst. Fast O’Learys i Jakobstad tar alla priser.
- I samband med festival var det, återberättar Leopold. Där var det mycket fulla finnar…
- Som låg under mixerbordet, det var så jävla grisig stämning, skrattar Anna åt konsertminnet.
Varje karriär går igenom sina motgångar. För en komiker är det frånvaron av Den Omedelbara Reaktionen, för Justin Bieber är det konstant hat och tvivel på hans kredibilitet. För Dolce är det däremot fulla finnar i Jakobsstad, känslomässiga uppbrott och cockneys som missuppfattar vilket språk det sjungs på. Allt detta och troligtvis mycket mer går att höra nedsmält i en analogt inspelad skiva vid namn »Av Liv och Grönska« som kommer ut mot slutet av april.