Diggi-loo Diggi-ley

Musikanter inom politik


Gyllene skor, Moderater i kris och Ronald Reagans koppling till Beelzebub. Musik och politik går bra ihop, och nu tar Herrey-brodern Richard ett mycket oväntat steg från det ena till det andra. Profets Ronni Arturo funderar över hur långt klämkäckhet kan ta en individ i politikens hårda värld.

Sist Richard Herrey var musikaliskt relevant var 1984 i Melodifestivalen. Eller vänta, Richard Herrey har aldrig någonsin varit musikaliskt relevant. Har man »Diggi-loo Diggi-ley« som största bedrift bör man förbises grundligt. Tittar du på Herreys framträdande i de gyllene skorna från 1984 kan du förbereda dig på att förbluffas, över hur tre unga män som inte kan sjunga kan vinna en storskalig musiktävling. Var det skornas förtjänst? Snarare de välfönade luggarna och de amerikanska Colgate-smajlen. Sverige var, och är, mottagligt för den amerikanska idyllen i alla former, inte minst för mormonbröder som nynnar dansband och rör sig synkroniserat.
        Efter arbete som general manager på den inte heller särskilt relevanta restaurangen Hard Rock Café och som radiopratare på den inte särskilt relevanta kanalen Star FM ska Richard Herrey bli politiker. För Moderaterna. Han kandiderar för riksdagen och »laddar« enligt Aftonbladet för »en omfattande personvalskampanj«. Äntligen kan Moderaterna pusta ut, nu när de fått en poster-boy som är ännu starkare än Wille Crafoord. Ska Herrey lyckas vända nationens sura miner till bländande Colgate-flin? Det går ju inte att vara sur på någon som är så himla glad, eller hur?
        I ärlighetens namn respekterar jag Herreys skäl för och önskan att komma in i riksdagen för, som han själv säger, »att vara med och påverka«. Vem som helst som vill höja sin röst och aktivt delta i den demokratiska processen har min respekt, till och med personer som för evigt har präntat in de glättiga orden »Diggi-loo Diggi-ley« i svenska folkets hjärnor. Herreys religiösa helylleimage är dessutom passande för Moderaterna, även om kanske Richards bror Louis ser mer ut som en konservativ politiker i moderata glasögon och valaffischslips. Louis har också engagerat sig politiskt, om än inte partipolitiskt som bror sin. Förra året anordnade han en hedervärd stödgala i Kungsbacka, där överskottet gick till Röda Korsets arbete med flyktingfamiljer. Richard Herrey fokuserar mer på trygghet - inom äldreomsorg, vård och företagssektorn – när han »laddar« för sin »omfattande personvalskampanj«. Hans åsikter om att en företagsvänlig politik är en arbetsvänlig politik är ändå tankeväckande, det ska medges. När jobben uppenbarligen lyser med sin frånvaro bör frågan om var de ska komma ifrån ändå diskuteras.

Louis Herrey

När det nu ändå talas om att diskutera frågor i riksdagen så kommer ju naturligtvis Sverigedemokraterna och Moderaternas nyliga historia upp i tankegångarna. Moderaterna har förlorat röstare till SD och vill ha tillbaka dem, därför anses det vara acceptabelt att öppna upp för samtal om sakfrågor tillsammans.
        – För egen del kan jag samtala med vem som helst, och om man sitter i en folkvald riksdag måste man respektera vad folket har valt, säger Richard Herrey i en intervju med Expressen, och anmärker Jimmie Åkessons städade och sympatiska utstrålning.
        Herrey är snabb med att uttrycka sig om att han inte delar Sverigedemokraternas politiska perspektiv, i samtalet med Expressen. Ändå behöver väljarna fråga sig vad det innebär att öppna diskussion om sakfrågor med ett parti som SD i riksdagen. Öppnar man dörren för något sådant vädrar man också möjligheten för att komma överens, eller ännu värre, kompromissa.
        Hårda politiska frågor åsido, marknadsföringsvärdet av en personlighet som Richard Herrey är ovärderligt för Moderaterna. För det första har han som sagt en gjuten appeal för religiösa och konservativa väljare. Om de väljarna till råga på sådana åsikter även tyckte Herreys svängde dödskönt på åttiotalet så är de mer benägna att lägga en röst på honom. Ett välkänt ansikte som många (helt oförklarbart) förknippar med positiva musikaliska minnen är utomordentlig reklam för ett parti i kris. Då mannen bakom det ansiktet också har sex timmar i en retronostalgisk radiokanal till sitt förfogande varje morgon har partiets reklambudget redan tjänats in. Richard Herrey inser nog inte själv vilken guldklimp han är i Moderaternas samling ädelstenar, hans lätt naiva inställning till att gå in i politiken talar för att han inte har någon annan agenda än att »vara med och påverka«. Underskatta inte genomslagskraften hos en person som blev känd för ett par guldsprejade dojjor, som trots det har hållit kändisskapet vid liv i hela 33 år. Har man en sådan märkligt magisk inverkan på ett folk kan man åstadkomma vad fan som helst.

Richard Herrey på det glada åttiotalet

Det finns så klart andra exempel på kulturpersonligheter som startat en politisk bana, med varierande framgång. Kid Rocks försök att komma in i den amerikanska senaten har på Twitter avskrivits som en bluff, och Wyclef Jean misslyckades i sitt sikte mot det haitiska presidentskapet efter jordbävningen 2010. Ronald Reagan är väl den som lyckats allra bäst inom politiken efter att ha börjat sin karriär som underhållare. Som Doc säger till Marty när han rest tillbaka till femtiotalet och berättar vem som är USA:s president trettio år framåt i tiden: »Ronald Reagan? The actor!?«. Reagan var mycket riktigt en berömd skådespelare, och 1955 var det säkert otänkbart att han under åttiotalet skulle styra nationen (ett intressant sidospår här är att Nation of Islam påstår att Reagan bär på »the Mark of the Beast«, eftersom alla hans tre namn - Ronald Wilson Reagan - innehåller sex bokstäver och därmed bildar 666). Richard Herrey har varken potential eller ambition nog att styra hela Sverige, och hans namn har inget med djävulen att göra (ett annat intressant sidospår är att alla tre Herrey-bröderna är döpta till Per, fast bara en av dem har det som tilltalsnamn). Djävulsnamn eller ej, Moderaterna har en ny galjonsfigur i Stockholm, och han ler bländande vitt mot oss alla.

5 Augusti 2017