Egoismen

Filip Lindström intervjuar Henric De la Cour


Profets Chefsideolog Filip Lindström talar med sångaren Henric De la Cour om livet, döden, egoismen och musiken, i samband med släppet av det nya albumet »Gimme Daggers«. Även bildmaterial står nämnda Chefsideolog för i denna artikel.

När hans ögon fixeras på varje regndroppe utanför fönstret tittar jag efter hans blick och ser inget förutom den blöta glasrutan. Henric De la Cour stirrar blint utåt alltmedan han talar till mig. Jag vet inledningsvis inte om jag ska titta på honom ändå, eller vända mig åter åt samma håll och försöka en gång till att se vad han ser. Jag vilar istället min flackande iris på blixten strax under hans vänstra tårkanal och biter av fråga efter fråga under tiden sångaren framför mig sakta smälter.
        - Det har aldrig tagit så lång tid att göra en skiva för mig som det gjorde den här gången. Det tog närmare fem år att göra den och det brukar vanligtvis ta två, säger De la Cour efter en fråga som jag glömt att jag ställt.
        Han sitter till och med vänd snett ifrån mig. Det är i stunden omöjligt att avgöra om det är min osäkerhet som speglas hos honom eller hans hos mig. Han talar dock alltjämt vidare ut mot den grånande gatan.
        - Jag tyckte förra skivan var så pass bra att jag hade ångest över att det inte skulle bli lika bra. Jag har hela tiden såklart försökt vara så bra jag kan men jag kände att det inte skulle duga. Sedan hamnade jag på sjukhus två gånger och var nära, på riktigt, att dö av blodförgiftning. Då hamnade jag i koma och efter en sådan grej håller man käften i ett halvår. Det blir nästan som att starta om på nytt. Hälften av skivan gjordes för tre år sedan och hälften det här året.
        Skivan som tog fem år att färdigställa, och som försvårades av två somrar kantade av svår sjukdom, heter »Gimme Daggers« och låter som den bör.

»Ha så kul du kan, medan du kan«

- Henric De la Cour

Att prata om döden och musik i samma mening borde sätta saker och ting i kontext för mig, jag känner att är skyldig mig själv att förstå människans förgänglighet och hur den står i relation till konst och konstnärlighet, för när Henric De la Cour med en smärta i rösten såväl som i den glasiga blicken berättar om hur nära han varit sitt slut piskar han på angelägenheten i skapandet. Jag borde förstå, men jag gör det inte. Ungdomens förbannade tjurskallighet och högmod är för impregnerat i den bakre delen av min hjärna, det parti där jag inbillar mig att livsavgörande beslut fattas av en ytterst fåfäng hormonkörtel. Jag glömmer för varje gång jag skär mig att det under min hud finns blod, och att det är klokt att hålla det kvar bakom sitt skydd, och jag glömmer att åren framför mig kan tära bort den jag är nu. Så enfaldigt ny för livet är jag, att jag inte kan ta tag i konceptet döden och se det som något verkligt, något som alls har att göra med mig. Jag kan höra vad Henric De la Cour säger, jag kan lyssna och nicka och förstå innebörden av ett liv nära döden, men att i sinnet placera mig själv i hans skor är bortom min mentala förmåga.

De la Cour hade vid 39 års ålder blivit given en medicin som skulle råda bot på den cystiska fibros som han hela livet vetat skulle ta honom i ung ålder, när han sedan drabbades av dessa två blodförgiftningar som förde honom längre fram mot dödens rand än han någonsin stått.
        - Jag fick höra att jag skulle bli friskare och sedan plötsligt har jag aldrig varit närmare att dö. Det blev väldigt motstridiga känslor kring det.
        - Får man en annan slags uppskattning för sina dagar när man väl kommer till andra sidan? frågar jag oförstående.
        - Nej, det har jag inte fått. Jag brottas fortfarande med att jag måste leva, för att jag var inställd under hela min uppväxt, fram till att jag var 39, på att jag snart skulle dö. Den känslan är mycket svårare att bearbeta än att jag var nära att dö nu, för det är svårt att ta in.
        Mot förmodan blev De la Cours reaktion till den nya medicinen inte positiv. Han var redo för slutet, mer redo än för att faktiskt leva ett fortsatt liv. Han säger att hans negativa mottagande har setts på med mycket lite förståelse.
        Där en genomsnittlig ungdomsperiod, precis som min, kantas av en känsla av odödlighet som berättigar vårdslöshet präglades De la Cours ungdom av en känsla av dödlighet som berättigade än mer vårdslöshet.
        - Istället för att du trodde att du var odödlig visste du att du var dödlig, säger jag till Henric med största möjliga aktning för det mänskliga varandet.
        - Ja, och då tänkte jag »Ha så kul du kan, medan du kan«.
        Beskedet om den livsförändrande medicinen kom för fem år sedan, som av en händelse så lång tid det har tagit för »Gimme Daggers« att färdigställas. Trots att De la Cour först såg snett på förändringen har han sedan dess börjat blicka framåt. Stora steg, tidigare otänkbara, har tagits, så som att han gift sig med sin drömtjej och tagit upp en bestående relation med sin son.
        - Det känns väldigt skönt att din musik inte blir gladare för det, säger jag med en hjärtlig suck.
        - Nej, det kommer den aldrig bli, svarar Henric. Jag tror inte att det plötsligt blir dur bara för att jag känner en viss tilltro till framtiden, utan det kommer alltid finnas skit, alltid något som skaver. Jag är väldigt pessimistisk till naturen, jag har nästan varit tvungen till det.
        Det var med bildandet av det smått ikoniska bandet Yvonne som Henric De la Cour verkligen började skriva musik, men den historien är omskriven alldeles för många gånger och behöver därför inte innefattas i detta lilla stycke. Det vi kan plocka ifrån De la Cours Yvonne-tid är den vapendragare, Rickard Lindh, som han valt att fortsätta samarbeta med även i sin solokarriär.
        - Jag skulle aldrig ha kunnat göra det här själv, det är därför jag är så glad att jag har Rickard med mig. Rickard är producent till alla soloalbum. Vi startade Yvonne tillsammans och han vet vad jag gillar.
        - Men du är självkritisk? hugger jag.
        - Ja, så inåt helvete, säger Henric De la Cour.

Popgruppen Yvonne när det begav sig, med Henric De la Cour i mitten

På de 25 år som har gått sedan Rickard och Henric startade den mytomspunna gruppen Yvonne har samarbetet kristalliserats, och Henric tycks ha växt som person en aning, beroende på hur man ser saker och ting.
        - Mitt ego betyder inte alls lika mycket för mig nu som det gjorde för kanske 20 år sedan. Det är inte lika prestigefyllt längre. Det är ingen tävling.
        Jag överväger min egen formulering när Henric De la Cour sagt det ni just läste strax häröver. »Henric tycks ha växt som person en aning, beroende på hur man ser saker och ting« indikerar att jag personligen tycker att ett avtaget ego är lika med en personlig tillväxt. Utifrån sett kanske jag skulle hålla med om det, men utifrån mig själv skulle jag i nuläget hellre ta cyanid och skära av mig högra stortån än att verbalt erkänna att Egoismen inte är en källa till framgång. I själva verket ser jag Egot som det sanna själafönstret, ser man inte ut är persiennerna fördragna.
        Min Egoism sväller inom mig mer och mer för varje bokstav jag skriver, för vareviga tangent jag väljer att trycka ned. Mitt bättre vetande vet bättre än att bättra sig. För världen utanför visar jag självklart bara en bråkdel av den bubblande egocentriska glädje som jag brottas med att hålla kvar inom mig, och jag säger därför till Henric De la Cour:
        - Jag har kämpat mycket med mitt Ego.
        - Ja. Man gör det.

»Den Mötta Blicken«

För första gången tittar Henric De la Cour rakt på mig. Han gör det underifrån, trots att han är huvudet längre än mig även när vi sitter ner. Han böjer sig akrobatiskt över bordet som skiljer oss åt, och lutar sitt huvud upp mot mig med ögon som i sanning bör tillhöra en tillgiven cocker spaniel. Jag tar mig tid att andas då den där blicken – som jag fram tills nu vant mig vid att ha fäst långt ifrån mig – spänner tag i mig och faktiskt intresserar sig i vad jag har att säga om mitt Ego. Ironiskt nog är detta en jävla kick för nämnda Ego, att äntligen ha sagt något som förtjänar Henric De la Cours värdefulla ögonkontakt, mycket i stil med hur jag vann Martin Inghardts intresse i intervjun »Kort Inre Kris/Stark Sås« . Jag försöker mig på att säga något mer för att hålla ögonkontakten kvar.
        - Sedan jag startade Profet för två år sedan har jag gjort mycket själv, med en del hjälp av andra, men jag har velat göra allting själv för att kunna visa upp det och, när det väl går vägen, kunna säga att jag gjort allt på egen hand.
        - Jag förstår exakt den känslan, säger Henric med mina ögon fortfarande i tryggt förvar.
        - Men det är inte så hälsosamt, ljuger jag fritt med ett förstrött skratt.
        - Nej, det är förödande på många sätt, om det inte går så bra som man hoppats på, säger Henric och vänder sig därefter tillbaka mot fönstret för att beskåda hur ännu en regndroppe reser nedför det.
        Självkritiken har förminskats hos Henric, då den förstärkts hos mig. Under sin tid i gruppen Strip Music (när han och Rickard Lindh inte sågs förutom på den årliga Yvonne-kräftskivan) var egot större och självkritiken likaså. Nu har båda delarna bytt skepnad, och han uppskattar förenklingen som samarbetet med Rikard medför. Till en början var den då egoistiske och självkritiske sångaren negativt inställd till en soloskiva, men han ändrade sig uppenbarligen eftersom den som nu släpps är hans tredje under eget namn.
        - Jag trodde verkligen att det skulle gå bättre med Strip Music, för jag tyckte att jag som låtskrivare, vi som band och skivorna vi gjorde var så jävla klockrena. Två år efter oss kom det en våg med band som lät som oss, som Editors och White Lies. Jag träffade Ola Salo och han sa »Ja du, Henric, din gamla arenarockare, hur känns det att alla de här banden kommer nu?« och jag visste inte vad jag skulle säga. Så var det med Yvonne också, vi var lite fel i tiden.

Känslan av att hamna mellan stol efter stol ökade vikten på byte av riktning, och när Henric och Rickard åter fann varandra blev det inte genom ytterligare en sexmannaorkester, utan över en sparsmakad elektronisk ensemble som senare bidrog till en begynnande popularitet i Tyskland. Äntligen hade rätt publik hittats, efter år av harvande i fel tid på fel plats.
        Så, när allt är sagt och gjort vill jag slutligen veta varför Henric De la Cour till slut gav efter och satte igång en solokarriär, när han då hållit sig ifrån musiken i ett par år.
        - Jag ville inte ha någonting med band att göra över huvud taget, och jag tvivlade starkt på att jag kunde göra låtar själv. En dag kom Kitte, som spelade i Strip Music och numer i Kite (intervjuad i Profet den 16 december 2016 ), hem till mig med en dator, en synt och en mick. Han sa »Jag vet, Henric, att du har någon jävla låt som du har suttit och skrivit på« och jag berättade att »Nej, jag har inte gjort någonting«. »Jag vet att du har gjort det« sa han, och jag sa »Okej då!«. Vi spelade in min låt och jag fick höra mig själv sjunga andra saker än det jag hört många gånger tidigare. Det var något nytt, med min röst. Jag kände att om jag anstränger mig och hittar rätt personer att jobba med så kan det bli bra. Egentligen är allt det här Kittes fel och där hamnade ändå egot i förgrunden.
        På vägen från Himlens dörr tillbaka till en, lite mindre, dödlig tillvaro har Henric De la Cour skalat av egot och rest sig så högt att han kan se ett varande framför sig. I samma pikosekund som vi utbyter intervjuns sista stavelser har han tagit på sig jackan och vinkandes passerat ut genom dörren, mot regnet som han så ihärdigt studerat. Själv sitter jag kvar med hans mötta blick etsad fast på hornhinnan, berusad av mitt Ego och dess inverkan på mina stackars celler – totalt, fullständigt, oåterkalleligt dum i huvudet av brist på empati. Vill jag någonsin leva annorlunda?

21 September 2018