Drömmarnas Stad:
Tankar om Louisiana Avenues »2107 Delachaise«
Profets Chefsideolog Filip Lindström blir gråtmild och nostalgisk i glädjeruset över återblicken till Jazzvillan på 2107 Delachaise Street i New Orleans. Det legendariska huset, och magin i NOLA, fångas taktfast på »2107 Delachaise«, Louisiana Avenues färska debutalbum.
Huset på 2107 Delachaise Street i New Orleans. Känt i folkmun som Jazzvillan. Jag blir blödigt sentimental bara adressen nämns, och jag känner mig som en äldre herre som på ålderns höst tittar tillbaka på sina åstadkommelser med en seglivad glädjetår dinglande fryntligt i ögonvrån. Är det för att jag i grunden är en gammal gubbsjäl fängslad i en degenererad ynglings taniga kroppslamsa? Eller är det för att New Orleans-förkärlek i regel är en sport utövad av ålderstigna män? Ingetdera, kära läsare, tänk om.
New Orleans symboliserar frihet. Mina minnen från Jazzvillan på 2107 Delachaise (där jag och Profets inslagsproducent David Hägelstam uppfostrade nyfödda kattungar, ordnade kräftskiva i ett garage, överlevde en smärre tornado och stationerade oss för Jazzfestivalen) är fortfarande så fysiskt starka – så här två år efter de inträffade – att jag kan känna den kvalmiga vinden från New Orleans gator blåsa i håret om jag blundar och känner efter, såsom den blåste när vi cyklade fram och tillbaka över staden dagarna i ända.
New Orleans exotism har ständigt hägrat i modern tid, förundrande för förvirrade nordbor som häpnas av den kulturella blandgrytan. Jag är bara en i raden av frälsta, och just i Sverige – i Stockholm för att vara specifik – beror NOLA-intresset mycket på ett gäng gamla jazzkatter som under förra århundrandet upprättade en stadig relation till New Orleans och musiken därifrån. Bland deras barn finns bekanta namn som Hoffmaestro och Niklas Lind (från mellandagarnas frälsare The Beeters) och i allra högsta grad Pär Stenhammar, frontmannen i Louisiana Avenue som i »Profet i NOLA«-serien från 2017 refererades stadigt till som Polaren Pär.
Louisiana Avenues debutskiva är döpt efter just Jazzvillan på 2107 Delachaise Street, och den magiska kåken är avbildad på omslaget. Där, på den verkliga verandan, spelades delar av musikvideon till Louisiana Avenues »Everybody Go Dancing« in, en video där både jag och Inslagsproducent Hägelstam syns vid jämna mellanrum.
New Orleans verkar ha en liknande effekt på Pär Stenhammar som på mig. Av texterna på »2107 Delachaise« att döma känner även han en enorm samhörighet med denna plats, denna stad som vi båda saknar när vi lämnar den. Det tycks vara en generell kraft som staden har över sina besökare såväl som sina invånare – det går inte att släppa taget när man väl upplevt New Orleans. Jag har skrivit det förr och jag lär skriva det igen: Det finns få (om ens några alls) ställen som är i mina tankar så ofta som New Orleans. Den känslan, av upprymd saknad, är påtaglig rakt igenom Louisiana Avenues första fullängdare. Om det inte är en hyllning till en av världens heligaste platser, så vet jag inte vad som kan tänkas göra staden fullständig rättvisa.
19 Januari 2019