Den Västerländska Civilisationens Fall

90-talisterna – Ett försvarstal


Den generella åsikten om 90-talister är att vi växt upp med konstant uppmuntring och övertalning om att vi kan göra precis vad vi vill med våra liv. Hobbyteoretiker säger att det gör att vi alla är övertygade om att vi kan bli kända och framgångsrika, för det är vad vi fått höra under hela barndomen. 2013 skrev Svenska Dagbladets Frida Svensson en artikel om denna generation, vi som för fyra år sedan hade börjat komma upp i en vuxen och analyserbar ålder. Hon inleder med att säga att »90-talisterna vill bli framgångsrika men helst inte arbeta mer än tidigare. Att ha kul är viktigare.« Med sig i artikeln har hon framtidsforskaren Peter Majanen, som efter ett omfattande antal intervjuer med 90-talister påstår att »generationen är mycket speciell«.
        Majanen tillskriver 90-talisterna diverse egenskaper och viljor. Han menar att vi är lyckojägare som alltid vill ha roligt, vare sig vi arbetar eller är lediga. Han säger att vi är naiva och vill nå längre än våra föräldrar utan att jobba lika hårt. Han ser att vi är ångestfyllda i situationer som vi själva inte ändrar på, vi lämpar hellre över det på politikerna. Han anser att vi drömmer om att bli egenföretagare, och att vi tycker det är viktigare att ha kontakter än att studera. Han målar upp oss som den mest materialistiska generationen någonsin. Så här kartlägger Peter Majanen min generation och jag undrar om 90-talisterna verkligen förtjänar alla de här beskrivningarna.

Peter Majanen. Föregående bild, Chris Holmes i W.A.S.P.

Jag har haft problem med min generation förut, och jag har skrivit i tidigare texter att varje generation poängterar sina egna brister. Varje ungdomsgeneration har ju också granskats av de äldre, från olika synvinklar. Dels har föräldragenerationer studerat sina barn på grund av oro och krav på prestation. Dels har de åldrande tittat på ungdomen för att se vad som är hippt, för att kunna hålla sig à jour när medelålderskrisen gör sig påmind. Det är inget nytt att den generation som precis tagit steget in i vuxenlivet analyseras grundligt. Det är inte heller nytt att den unga generationen avskrivs som naiv och oansvarig.
        Jag vet inte vilka 90-talister som Peter Majanen har mött, för de låter inte som någon jag någonsin träffat. Men vad vet jag? Jag är ju bara en del av Den Naiva Generationen, jag kanske är blind för min och mina jämnårigas blåögdhet. Majoriteten av de jag för fyra år sedan tog studenten samtidigt som kastade sig huvudstupa in i högre studier. Jag låter det vara osagt, om de ville ta sig förbi sina egna föräldrar, men de hade redan jobbat hårt och var villiga att jobba ännu hårdare för att ta sig mot sina mål.
        Det materialistiska som Majanen pekar ut hos den här gruppen unga människor är troligtvis deras maniska mobilanvändande. Förmodligen är det beteendet sporrat av deras föräldrars inköp av platt-TV, Soda Streamers, surfplattor och annat man kan bli besatt av. Prylgalenheten sträcker sig långt ut ifrån 90-talisterna, där vi inte är i närheten av värst. Faktum är att gällande kläder och ägodelar är mina jämnåriga de minst hetsiga jag kan nämna på rak arm. Jag ser inte alls samma medvetenhet kring exempelvis begagnade klädesplagg hos medlemmar av den äldre generationen som hos min egen. Det härstammar både ifrån trend och begränsad ekonomi, definitivt inte ifrån materialistisk livssyn.
        Jag går utanför Majanens analys en stund, och ser på hur 90-talisterna diskuteras i folkmun. Vanligtvis talas vi om precis som framtidsforskaren omnämner oss, som människor med huvudet bland molnen som ofokuserat siktar mot stjärnorna. Det för mina tankar till en av 80-talets viktigaste tidsmarkörer, dokumentärfilmen »The Decline of Western Civilization Part II: The Metal Years«. Filmen spelades in två år innan 90-talets början och fångar glamrockscenen i Los Angeles, i färd att ta sitt sista andetag.

The Decline of Western Civilization Part II: The Metal Years

Det blandas stora och små rockstjärnor om varannat, bland annat i den mytomspunna intervjun med Chris Holmes från W.A.S.P. som ligger i en pool och häller i sig vodka medan hans mor sitter på kanten bredvid. Annars medverkar ett tiotal internationellt kända rockers och minst det dubbla antalet fullständigt okända. Titeln på Penelope Spheeris fantastiska trilogi är passande, speciellt för just den andra delen. Den första tar upp den amerikanska punkvågen, och den tredje täcker dess katastrofala konsekvenser dryga tjugo år senare. Det nedgångna västerländska samhället i del två är grunden för hur 90-talisterna målas upp av Majanen idag.
        Varenda liten unge på Sunset Strip under 80-talets slut drömde om att bli rockstjärna. I ett intervjumontage i filmen frågas aspirerande musiker ut om sin framtid, om vad som händer om de inte lyckas med sina fantasier. Varenda en säger kaxigt att det är självklart att just de kommer klara det. Klara det och bli en världsstjärna med gitarr och fluffigt hår.
        I samma andetag som de unga rockarna (som 1988 är i tjugoårsåldern och därför är 60-talister, Peter Majanens egen generation) beskriver sin självklara framgång säger de flesta också att de är för lata för att skaffa ett »riktigt jobb«. Rock’n’roll verkar som ett avslappnat liv och många av de långhåriga grabbarna spelar för tjejernas skull, och vice versa. Och pengarna så klart.

Snälla, visa mig ett lika tydligt dokument på att 90-talister är så pass naiva, lyckosökande, självsäkra och ovilliga att egentligen göra något, såsom 60-talisterna i Los Angeles var.

Lyckosökande 60-talister i Los Angeles 1988

11 Augusti 2017