Danmarck och Profet mot världen
Del I
Den lilla elitskara som mår bäst av att veta bäst är stark inom musikvärlden. Danmarcks motvillige sångare Richard Ahlgren och Profets Chefsideolog Filip Lindström talar ut om det bättre vetandet och det självvalda utanförskapet i ett samtal som man önskar man deltagit i om man inte varit där.
I denna första del av artikeln om Danmarck och Richard Ahlgren ligger fundamenten på tre ord som ska definieras: pretention, driv och kvalitet. Vad innebär det att vara pretentiös i samband med musikskapande? Vad är ett driv? Hur bestämmer man kvalitet på konst? Svaren på dessa tre frågor är nyckeln till detta stycke text.
Likt HOLY, Bathory, Tame Impala, Francis and the Lights, Unknown Mortal Orchestra, Electric Light Orchestra och Guns N’ Roses på senare år är Danmarck ett band som inte riktigt är ett band. Danmarck är ett namn som Richard Ahlgren använder sig av när han gör den musiken han inte får ut i sin andra konstellation Moll Flanders. Det är hans oavkortade idéer som hörs på inspelningar och det är han som sätter ihop det band som utåt sett blir Danmarck. Vilka som spelar med Richard kan variera, får jag höra av den relativt faste trumslagaren Ola när ljudkollen har avslutats inför kvällens spelning. Jag har bokat Danmarck till baren Nomad och Richard har inklusive Ola tagit med sig sex till musikanter hela vägen från hemstaden Jönköping. Ett och ett halvt trumset har byggts upp, tre gitarrer samt en bas kopplas in och en tamburinman står i en soffa och skramlar. Mängden människor på scen är en kreativ lösning på ett vanligt problem. Richard omnämner dilemmat i mitten av en utläggning om hur han runt 2013 blev erbjuden att agera förband åt Timo Räisänen med det då nystartade projektet Danmarck.
- Jag ringde runt till kompisar som jag inte brukade spela med och jag tänkte att det skulle bli mycket instrument, så min sång inte hamnade i fokus. Jag fick ihop fyra gitarrister, bas och trummor, vi repade några gånger och det var väldigt roligt. Det var som att komma tillbaka till vad man började med från början med att syssla med musik. Det fanns inget skivbolagstänk, inget »Hur lång ska låten vara?«, »Kommer den passa?«. Det har varit så i vågor [med Moll Flanders]. Vi hade en del på gång, så kom det skivbolag som tittade på när vi spelade och så fick man kommentarer som »Den låten var för lång, annars var det väl bra.« eller »Han eller hon har för mycket skägg.« Man blir verkligen opepp på hela den prylen.
»Om man nu kan kalla det ’dålig musik’, det som inte tilltalar mig, behöver jag det för att uppskatta det som är bra? Men vi kan väl låtsas att det är så, att det fyller ett syfte.«
Problemet som Richard ville kringgå var såklart att han inte kände sig bekväm med att sjunga och därför dränkte sin röst i många gnissliga gitarrer. Han säger att han fortfarande inte helt har hittat hem i rollen som sångare och frontman på de fyra år han spelat med Danmarck (»Även om jag vill det har jag svårt att tänka att jag verkligen gör det« säger han). De stora sättningarna har också blivit ett kännetecken, gnisslet likaså. Ändå var det faktiskt Richards sång som fick mig intresserad av Danmarck från början. Den är skrikig, halva vägen till ett pressat black metal-vrål, medan musiken bär likheter med Moll Flanders dito. De tankar kring skivbolag och att hamna på radio som Moll Flanders har finns inte på kartan över Danmarck.
- Det här är totalt opretentiöst. Eller, det är pretentiöst i det sammanhanget att jag är seriös med själva låtskriveriet men jag har inga ambitioner med det egentligen. Det är bara kul.
Här kommer ett av de ord som jag vill hänga upp denna artikel på. Vad är definitionen av ordet pretentiös? Främst av allt, vad syftar Richard Ahlgren på när han säger att han antingen är pretentiös eller opretentiös i sitt musikskapande?
- Det är nog bra att du frågar det, svarar Richard. Jag använder ordet slarvigt, det är nog egentligen fel ordval. Vad jag egentligen menar är att jag inte har några mål att nå ett visst karriärsteg. »Pretentiös« för mig betyder nog att man vågar vara väldigt djup och seriös utan att skämmas för det.
Den graden av ambition som Richard har med Danmarck kan vara en fördel och en nackdel. För Danmarck känner jag att det är en avlastning att slippa tänka på framgång. Projektet har ändå nått ett skivkontrakt med Nasty Records, ett mycket avslappnat sådant där Richard får allt han vill utgivet. Han säger att han inte är »någon studionörd« som spenderar lång tid med inspelning, studiomaterialet är en väg till att få komma ut och spela mer. Spelningarna är drivkraften, det som Richard inte kan få nog av. Hur nöjd han än blir med en turné kan han dagen efter hemkomsten vilja ge sig ut på nytt. Han jämför spelberoendet med att köpa nya saker till sin bostad, då man känner att man »bara behöver just den där lampan« för att bli tillfredsställd, utan att nå önskad nöjdhet när man fått den. Då vi sakteligen börjar finna varandra i att vi delar dessa känslor säger Richard att nog alla kreativa människor känner så ibland. Jag säger, väldigt pretentiöst, att det för konstutövaren gäller att uppskatta nuet och ignorera vad som just hänt eller vad som står runt nästa hörn. Det är det som kan eller kommer hända som kittlar den konstnärligt lagde, siktet mot mål. Skapandet och den exakta stund då det sker är förvisso också intressant, i gemenskap med målsiktet. Danmarck existerar utan satta mål i en sfär där skapandet får stå för sig själv.
Richard Ahlgren
Richard äger ändå ett driv, det ser jag som ägare av ett eget. I den synen kommer jag fram till nästa ord som jag vill haka upp artikeln på: Vad är definitionen av ett driv? Måste det innebära en fortgång eller kan det bara vara? Jag har umgåtts uteslutande med kreativa människor med driv för att åstadkomma saker så länge att jag blir helt perplex när jag träffar någon som precis slutat skolan och behöver några år på sig att fundera över vad de vill göra i livet. Jag lägger fram min tes om den kreativa människans förmåga att få saker att hända.
- Så är det absolut, säger Richard. Det där drivet tror jag är gemensamt för alla som utövar något konstnärligt. Målet kan nog skilja sig mellan individer och hur viktigt drivet är för en. En del är sådana att om man har ett mål och det skiter sig så gör man något annat, medan en del har drivet och utövar det för sin egen hälsas skull. Det spelar inte så stor roll vad som händer. Det klart det är kul att få beröm eller framgång men det är inte det primära målet för vissa, i alla fall inte för mig.
När skapandet sker med ett för tydligt mål kan en produkt komma fram som känns krystad och tvingad in i ett visst fack. I Richards öron låter det som att man inte skapar lika fritt. Efter att ha sagt det glider han in på djup musik kontra grund.
- All konst behöver inte vara så djup heller. Det som tilltalar mig mest är det som inte är skapat i ett syfte, förutom syftet som skaparen känner. Om man tar Melodifestivalen exempelvis, låtskrivare har en tydlig ram och det är sällan det träffar i hjärtat, men det kanske inte är syftet heller. Det är också en typ av konst.
- Ja, säger jag som svar till Richard. Inom alla konstformer finns det sådant som är gjort för att vara lättsmält och sådant som gör att man måste tänka lite mer både som kreatör och konsument. Jag kan se kvalitet i båda delarna. Det är som Alfons Åbergs pappa säger: »Om man aldrig har tråkigt så kan man aldrig ha roligt«. Om man aldrig hör en låt som är konformistisk och tråkig, eller dålig, hur uppfattar man då något som får ens kugghjul att snurra?
- Det var intressant, säger Richard. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Om man nu kan kalla det »dålig musik«, det som inte tilltalar mig, behöver jag det för att uppskatta det som är bra? Men vi kan väl låtsas att det är så, att det fyller ett syfte.