Dagdrömssvar

av Karl Nybom


Profets Karl Nybom skriver ett brev, ett stycke text som inte kan beskrivas på annat sätt än genom egen tolkning.

Det var ett tag sen Julia. Knappt minns jag senaste gången vi hördes av, men jag har läst om dig sen dess. Läst om träningen, killen, om nån födelsedag, ditt självmord, strulet med föräldrarna, bandet och den nya musikutbildningen. Det vore en lögn att säga att jag någonsin gråtit vid nyheten av din död, precis som det vore oärligt att låtsas ha något som helst intresse i dina träningspass. Musikutbildningen var dock kul att läsa om, jag vet hur hårt knäskadan påverkade dig. Det var knät du skadade, eller hur?
        Anledningen till att jag hör av mig är för att be om svaret på en fråga som stannat hos mig en tid. Det var för 10 dagar sen, då jag i min ensamhet satt och lyssnade på Michel, som frågan först grep tag i mig. I lyssnandet gled nämligen tankarna iväg till ett klassrum från tiden då vi gick på gymnasiet tillsammans. Den tid i gymnasiet då du blivit en efter den eviga splittringen under mellan- och högstadiet. I klassrummet pågick en sådan typisk typ av lektion som fylls med småsnack redan när det mörkläggs. Uppmärksamheten delades upp mellan bordsgrannen och ditt framträdande på projektorn. Vi skrattade lågt med varandra tills tiden för ditt självmord kom och vi alla vart tysta. Vi satt i unison andakt och den tystnad som avlöst talandet blev så oundviklig att jag, så fort vi lämnat salen, ville fråga dig, Julia, hur du lyckats fånga våran uppmärksamhet. Trots att det var meningslöst att leta efter dig fann jag dig vid ditt skåp bredvid godisautomaten utanför aulan. Du snackade med någon, som jag inte kan bestämma vem det är, och jag insåg att min fråga var totalt onödig. Du skulle inte förstå min fråga och inte heller ha något svar. Det var ju i döden som du fångat oss, eller hur?
        Så den onödiga frågan fick aldrig ett svar. När jag dock kom tillbaka till Michel och han påbörjade sin utläggning om Velàzquez och representation dök en ny fråga upp; denna medan jag frenetiskt strök under orden han använde för att senare slå upp dem i ett lexikon. Den tog representationstanken och mitt gymnasieminne som form och ville ha svar på varför du aldrig kunnat svara? Varför vart du plötsligt unik?

Minns att du, då vi gick i mellan- och högstadiet, tvingades klyvas på samma sätt som Michaela och Emma. Jag slapp då jag redan i sex-års valt att vara någon annan och istället klyvas mellan släkt och skola. Oavsett så delade vi upp dig i C, M och HÅ. Från och med uppdelningen var det självklart att du skulle lyssna till dina tre uppdelningar. Men du, Julia, blev något speciellt för mig. Du var Julia även om jag kallade dig för ditt uppdelningsnamn, då jag i korridoren talade med dig om dig som var hemma sjuk. Du kunde fortsätta vara Julia för att ditt uppdelningsnamn skars bort, men vi skulle aldrig ha läst dig om du inte låtit namnet etsas fast i dig av oss andra. Du kunde inte längre representera dig själv genom dig själv och du var, och var inte, Julia då dina tre var evigt låsta och ojämnställbara. Hur kan du då vara Julia? Hjälper det dig om jag byter ut orden som signifierar dina olika former, om jag skär bort alla de olikheter som inte utgör den Julia du var för mig? Skulle du vilja leva kvar i den formen, denna minnesbild ett 11-19 årigt minne skapat för sig själv? Och hur får du tyst på oss, om, och om, och om igen? Jag lämnar dig min adress och hoppas få leta efter svar ibland miljontals handstilar.

Kalle

13 September 2018