CWP och Jazzkraften

En Intervju med Carolina Wallin Pérez


Profets Chefsideolog Filip Lindström talar med den modala popsångerskan Carolina Wallin Pérez, i en intervju som handlar på tok för mycket om jazz.

»Jag visste knappt vad jazz var innan« säger Carolina Wallin Pérez, sekunder efter att jag stormat in på Vurma i Hornstull (inte Vurma vid St: Eriksplan, dit jag först åkt i tro att det var där vår intervju skulle ta plats) och drämt ner hela min uppenbarelse på en skral caféstol. Svetten lackar, och så även jag, eftersom jag jäktat över en hel stad i blasfemisk rusningstrafik. Men, till slut är jag kommen, och vi talar märkligt nog inledningsvis alltså om jazz. Märkligt? Ja, Carolina Wallin Pérez solomaterial, exempelvis den snusfärska fullängdaren »Innan Jag Dör Vill Jag Leva Igen«, bör ju inte räknas som jazz och vi bör rimligtvis då inte heller prata om jazz, men vem bryr sig? Inte jag, inte du, inte Carolina Wallin Pérez.
        Carolina Wallin Pérez (hädanefter kallad »CWP«, för enkelheten och det estetiska värdets skull) har dock varit involverad i jazzvärlden, genom utbildning i genren och påföljande aktivitet i denna nischade fåra. Tiden hon refererar till i artikelns inledande citat är delen av hennes liv som fortlöpte innan hon studerade jazzsång på folkhögskola och musikhögskola.
        »Nu håller jag inte alls på med jazz« säger hon på ett karaktäristiskt muntert vis, varpå hon inser att hon ändå faktiskt snuddat vid jazzen ett ögonblick igen nyligen, då hon gästade jazzgruppen Opus Fives spelning i Scalateaterns foajé. Just där, på Scala, höll hon senare även en releasefest för »Innan jag dör vill jag leva igen«, som ju som bekant inte alls är jazz, utan pop.

»Jag är en lyckligare människa.«

- CWP

Låt oss lämna jazzen hädan, käraste läsare, och fokusera på popen. CWP började gradvis göra denna övergång för cirkus sex år sedan, runtomkring då hennes andra album av numera tre, »Där vi en gång var« som efterföljde den uppmärksammade Kent-coverskivan »Pärlor och Svin«, kom ut.
        »Känner du av några jazziga kvarlämningar?« frågar jag, uppenbarligen helt inkapabel att faktiskt släppa jazzen och tala om något annat istället.
        »Nej« säger CWP solidariskt och gör sedan en vanligt förekommande sägning bland musiker: »Jag tycker det är svårt att analysera min egen musik, och det låter kanske klyschigt också. Man själv hör ju inte vilka mönster man är i.«
        »Inte ens när man har spelat in det och lämnat ifrån sig det?« frågar jag.
        CWP svarar inte direkt på frågan, utan minns istället en detalj som åt henne ger min undring en lösning.
        »På min förra platta finns samma melodi med i två olika låtar, utan att jag tänkt på det. Det är väldigt tydligt att det är samma melodi, men jag hade inte tänkt på det alls förrän Ida, som spelade i mitt band, kom på det när hon skulle spela den.«
        »Har det alltid varit den lite mörkare indiepopen som varit din kopp té?« säger jag och inser två saker i samma sekund jag sagt det: För det första lär CWP nu tro att jag försöker, men misslyckas, att skämta eftersom hon sitter med en kopp té framför sig. För det andra vet jag ju redan att det inte alltid bara har varit den lite mörkare indiepopen som varit hennes kopp té (no pun intended), vi har ju redan pratat alldeles för mycket om att jazz en gång i tiden var hennes kopp té men att det inte längre är det.
        »Jag gillar ganska glad musik också« svarar CWP, synbart opåverkad av möjligheten att jag just försökt ordvitsa (ja, kära läsare, det är okej att använda ordet »ordvits« som ett verb). »Det ska inte vara helt tillrättalagt. Jag gillar när något är skevt eller utmanande.«
        »Tror du att det kommer när du skriver själv eller försöker du lägga till det?«
        »Jag skrev inte musik från första början, jag har snarare bara varit musiker, men när jag började skriva själv tyckte jag att mina låtar var så himla poppiga. Jag sa det till en person som alltid varit i popvärlden, och hon sa ’Nej, det här är inte pop’. Hon tyckte att det var ganska jazzigt.«

CWP

Ständigt denna jazz! Varför kan den inte lämna den här intervjun ifred, och låta oss prata om pop i lugn och ro? Det är allt jag begär, en jazzfri fortsättning av den här texten. Förhoppningsvis blir min önskan uppfylld, men jag kan ännu inte garantera att så blir fallet. Texten styr sig själv, jag är bara ägare av de tio fingrar som fått i uppdrag att kanalisera den ned på digitalt papper.
        Jazzen har inte bara svårt att lämna denna intervju ofärgad, den har ibland etsat sig fast hos CWP tillräckligt mycket för att hon ska behöva ändra sina metoder. Tydligen ska hon ha skrivit musik på gitarr, hellre än på sitt huvudinstrument piano, för att inte falla in i sitt skolade muskelminne och skapa något jazzigt och harmoniskt komplicerat. På gitarren blev musiken mer tagen ner på marken, om jag förstått hennes anekdot korrekt. CWP ser något positivt i det som hon kallar att »koppla bort intellektet«, och jag kan förstå hennes synvinkel. Tillrättalagdheten i förhöjd kunskap är ointressant om man stundvis bortser från det oftast fläckfria resultatet.
        Jag frågar om sökandet efter en spännande enkelhet kommer ifrån jazzvärldens fördömande kultur som ibland förbjuder just det som är enkelt, åtminstone enligt mitt fördömande antagande.
        »Det har nog snarare med person att göra än genre« säger CWP angående min teori om den fördömande jazzkulturen. Jag blir alltså påkommen i min allra värsta trångsynthet. Ni vet hur det är, när man själv inser hur ens omedvetna beteende ser ut utifrån när en annan individ stillsamt yttrar ett rivaliserande perspektiv. Man ställs inför ett val, att hålla fast vid sin stigmatiserade självbild eller att svälja den och låta ny vind ta tag i ens segel. Som den envise illvilling jag är griper jag hårdare tag i min laglösa rättskaffenhet och bestämmer mig för att jag fortfarande kan ha rätt.

»Känner du att den här nya skivan innehåller ’enkel’ pop?« undrar jag i ännu ett tappert försök att knuffa jazzen åt sidan.
        »Ja, det tycker jag.«
        »Och det känns bra?«
        »Ja« CWP skrattar ett skratt som spricker på alla de rätta ställena. »Det känns jättebra. Det känns helt fantastiskt. Det har ju tagit ett tag.«
        »Ja, sex år« säger jag eftertänksamt. »Har du jobbat med den konstant under tiden?«
        »Ja, i huvudet« svarar CWP. »Jag började jobba med Anton, som jag har proddat merparten av skivan med, för två-tre år sedan. Han har inte producerat något annat än sitt eget band – Invader Ace, jättebra tubatechno – tidigare.«
        Självklart slås jag av hur underbart det låter med en genre som »tubatechno«, och jag börjar försöka föreställa mig hur musiken kan te sig. Med stor ansträngning trycker jag undan dessa tankar, för att koncentrera mig på det CWP säger i stunden.
        Det hon säger i stunden är att hennes tidigare skivor och den som nu har kommit skiljer sig åt, mycket i det att »Innan Jag Dör Vill Jag Leva Igen« är mer digitalt byggd, på samplingar och diverse konstgjorda trummor. Det tycks naturligt att det kan vara denne Antons påverkan, om hans vardagliga expertisområde nu är något så extraordinärt som tubatechno. Några av spåren har CWP producerat på egen hand, och hon har varit högst delaktig i produktionsprocessen för hela skivan, så troligtvis är den aningen mer elektroniska inriktningen inte bara Antons förtjänst.

Plötsligt får jag »bag«, som man säger i jazzvärlden när man blir överöst av upplyftande energi och lust över ens egna företaganden, och ställer en fråga som går förbi denne Antons involvering i den nya CWP-skivan.
        »Hur skulle du beskriva din personliga utveckling över de senaste sex åren kontra din utveckling som låtskrivare?«
        Jag lutar mig tillbaka i den skrala caféstolen. Jag kan slappna av ett tag och bara lyssna, nu när en relativt komplicerad frågeställning har kastats ut och jag under minst ett par minuter ej kommer behöva bruka den hjärnkapacitet som krävs för att öppna munnen och producera förståbara stavelser.
        »Jag vet inte om jag har utvecklats så mycket som låtskrivare« tänker CWP högt. »Jag tycker att det är samma typ av låtar och ämnen. Men, livet pågår och det påverkar. Jag är inte en sådan som spottar ur mig låtar, utan ibland går det fort och ibland går det väldigt långsamt. Om man bryter ner låtarna, tar bort produktionen och sätter sig ned för att spela dem på ett piano, så är de i samma värld.«
        Angående den personliga utvecklingen säger hon, efter mycket om och men:
        »Jag är en lyckligare människa.«
        Jag skulle ljuga om jag förnekade att jag funderar över huruvida denna lycka beror på att CWP inte längre håller på med jazz, men jag vill inte yttra det förbjudna ordet och ställer därför inte en sådan fråga. Kanske kan den ökade glädjen bero på att CWP utökat sin verksamhet som kompmusiker åt andra, just nu Petter respektive Weeping Willows. Trots att det tar tid ifrån tillverkningen av hennes egen musik är det givande att spela bakom en annan akt, ett fönster för att spela annat material än sitt eget. En önskan finns ändock från CWP att tiden till nästa skivsläpp blir kortare än sex år, en rimlig vilja om ni frågar mig, kära läsare.
        Jag påminner henne om de fördelar som kommit ifrån den tyckliga förseningen, exempelvis att technotubaren Anton kanske inte hade hunnit ombord projektet om det sjösatts tidigare, och att skivan då inte skulle låtit som den nu gör.
        När vi omtalar tidens förgänglighet får jag veta att CWP förut brukat summera det musikaliska året som gått vid varje Nyår, genom att göra fotoalbum med bilder från turnéer, spelningar och annat relaterat. Det fick henne att inse hur mycket som ryms inom 365 dagar, och därmed också hur mycket vatten som runnit under världens broar under de sex år som gått sedan förra skivan.
        Låt oss hoppas tillsammans jag och ni, käraste läsare, att CWP håller sig ifrån jazzen och fortsätter med den modala popen, så en intervju om nästkommande skiva (när och hur den nu blir till) inte behöver kretsa så här mycket kring jazz.

2 December 2018