Ledsen, Inte Ledsen:

En Intervju med Coral


Mycket kan rymmas på en enkel skiva fylld med musik. Skalden och skådespelerskan Coral lyckas rymma mer än vanligt. I denna intervju talar Profets Chefsideolog Filip Lindström med Coral; om hennes sårbara debutalbum »Spoon«, om självmedvetenhet och skådespeleriets plats i musik, om miljöombytets kreativa kraft, och om den kanske konceptuella framtiden framöver. Håll till godo, mycket nöje, väl mött!

Coral. Foto: Ebba G. Ågren

Ibland känns allt poänglöst, varje individuell aspekt av det påvra jordelivet fullständigt befriat och entledigat från mening. I andra stunder står samma aspekter rakryggade med en fullständigt tydlig redogörelse för sin egen meningsfullhet, och den bottenlösa oförståelsen om den eviga motsatsen är med ens som bortblåst. Ofta är det musik som för mig utgör bron mellan dessa existensens berg och dalar, det som slätar ut varandets Janusansikte. Musiken liksom förlåter världen för att den är en sådan fruktansvärd plats.
        När jag lyssnar på Corals smärtsamt vackra debutalbum »Spoon« omfamnas tillvarons storslagenhet samtidigt som dess tafatta ihålighet. Jag slussas fram och tillbaka genom ett känslogalleri för brett för att överses av det nakna ögat, av smäktande titlar som »no worth«, »disappear i feel«, »sorri not sorri« och »little spoon«. Jag möts av den redan befintliga vetskapen om ensamhetens styrka i »instant noodles«, den perfekta beskrivningen av en dag som enligt konstens alla regler bör spenderas i äkta isolering, kanske den sannaste av friheter. Jag känner igen mig men vill inte kännas vid känslorna i »i just want you cause you’re gone« och hittar på så sätt hem i säkerheten i »find me wrong«, där allt som passerar frenetisk revy i mitt sinne finner ro. »Spoon« i sin helhet vaggar mig in i tryggheten av att allt utanför kan vara förgängligt och förrädiskt så mycket det vill, för det som pågår i lyssningens heliga sfär är meningsfullt i allra högsta grad och bör uppehållas därefter. Det är förkrossande privat musik, som lyckas vara sammetslent intim och bredpenslat allmängiltig i ett och samma andetag. För det är jag tacksam, för att Coral paketerat ett så tröstande och upplyftande knippe sånger i ett så nåbart format.

»Jag har varit teaterapa lika länge som jag har hållit på med musik« säger Coral över telefon från Göteborg, dit hon flyttat till från uppväxtens Österlen för att studera musikalteaterns tvärvetenskapliga konstart. På grund av denna hennes långvariga förkärlek för både skådespeleri och musik frågar jag henne hur hon väver in det teatrala i det hon gör under pseudonymen Coral.
        »Det är svårt att svara på, för det är ju jag« svarar hon och antyder således att varandet av artistjaget Coral inte kräver ett skådespel utan förefaller sig naturligt. »Dock kan jag ha hjälp av teatern när jag står på en scen och vill ha kontakt med en publik. Det känns inte lika skrämmande, för att man har gjort det många gånger i andra roller. Teatern har också givit mig en vilja att föra fram texten så att den inte försvinner iväg« tillägger hon ändå.

Coral. Foto: Ebba G. Ågren

Det är i denna självmedvetenhet som Corals uppfattning om sin gärning sammanvävs med min; i det att »Spoon« står okonstlad och oförvrängd framför sin lyssnarskara, tillgänglig inom en nätt omfamnings ringa avstånd. Det är just i frånvaron av skådespelarens förledande maskering som den spröda ärligheten ligger, vilken är albumets absoluta nerv och ultimata definitionspunkt. Coral förklarar, helt i linje med ovanstående citats sista strof, att textförfattandet och därmed även förmedlandet av lyriken ges störst fokus, något som definitivt hörs vid simpel lyssning på »Spoon« och säkerligen även i upplevelsen av skivan i levande framträdelse.

Enligt mina osammanhängande matematiska kalkylationer har projektet Coral pågått i cirka fyra år, en siffra som personen Coral också skriver under på efter viss eftertanke. Givetvis är ett sådant här personidentiskt soloslir svårt att datera exakt, i jämförelse med ett band som tillsammans kan minnas ett markant startskott. De första stapplande stegen togs i flickrummet på Österlen, vilket kanske kan förklara den belgiska musikbloggen High Clouds passande beskrivning av hennes musik som en inblick genom en halvöppen sovrumsdörr. Att dörren inte står på vid gavel, men inte heller är stängd och låst, gissar jag kan spela en avgörande roll i tjusningen kring Coral och »Spoon«. Lyssnarens placering i ett limbo av delaktighet i Corals liv skapar en önskan av att komma närmre, men inte allt för hastigt. Avståndet avgör spänningen, och relaterbarheten därtill.

Coral. Foto: Ebba G. Ågren

I och med att denna musikaliska introspektion vi får ta del av inleddes hemma i Skåne är jag intresserad av vad Coral ansett har skett med hennes skapande nu när hon lämnat de skånska vidderna till förmån för Göteborg. Kan det vara så att västkustens krona har format om hennes kreativitet, så som en ny stad ofta tenderar att göra? Med tanke på att Coral menar att »’Spoon’ är ett Malmö-album«, kan miljöombytet mycket väl ha inneburit en konstnärlig förändring.
        »Att komma hit kändes som en nystart« säger hon om flytten. »Jag var i rätt läge att dra ihop ett kompband, som kan följa med och spela live. Det har jag aldrig haft tidigare, utan jag har spelat själv och arrat upp låtarna i studion. Dessutom har jag skrivit mer på svenska det senaste året, och mina vänner är nästan lite arga på mig för att jag aldrig släpper dem låtarna. Nu har jag bestämt mig för att åtminstone få ihop tillräckligt många svenska låtar för att det ska räcka till ett album, så småningom. Det får vi se när det sker.«
        Jag identifierar mig med Corals vänner, i en känsla nära ilska över att hennes verk i svensk skrud ännu inte går att höra. Lyckligtvis är det en sådan där ljuv irritation, en sådan som känns inför det som efterlängtas snarare än över något som förargat i sanning. Det är anmärkningsvärt hur ett ting som jag i ena stunden inte skänkt en tanke helt plötsligt blir något jag saknar, enbart för att Coral nämnt den ringa möjligheten av en framtida skiva på svenska föds med ens en nitisk väntan efter den obestämda stund då den kan tänkas ges ut. Förhoppningsvis behöver väntan inte dras ut allt för länge, dock kommer först ytterligare ett engelskspråkigt släpp – en EP som spelades in strax innan den apokalyptiska sommarvärmen infann sig, och som kommer ta projektet i något utav en ny riktning.

Coral. Foto: Ebba G. Ågren

»Jag har tankar om att det ska bli en koncept-EP« säger Coral om de nya inspelningarna, som i samtalets stund är så pass färska att de inte hunnits lyssnas på än.
        EP:n är med andra ord i sin linda, och är därmed i ett spännande stadie där den kan bli nästan vad som helst. Vad konceptet i fråga kommer bli har alltså inte helt fastslagits, även om det verkar påverka främst helhetens visuella aspekter.
        »Jag är också någon typ av konstnär, jag målar« säger Coral blygsamt, »så jag tänkte linda in det i musiken på något sätt. Vi får se hur det ter sig, men det kommer i alla fall bli en kontrast till plattan som fokuserar mer på mitt ansikte, och videos och bilder på mig. Nu kommer det nog bli lite mer abstrakt eller artsy, vi får se hur det blir.«
        Oavsett hur det faktiskt blir ser jag – och förmodligen även den tämligen eniga musikpress som öst kärlek över »Spoon« sedan skivan släpptes tidigare i år – fram emot Corals kommande eskapader, kanske mest av allt eftersom det hon gör känns som sådana trevliga trevanden i det egna skapandet. Sättet hon diskuterar sin nya EP visar att musiken och konsten får visa vägen, och att hon mer eller mindre bara följer med på resan.
        Helgen som just passerade spelade Coral för övrigt huvudrollen i musikalen »Ide«, uppsatt av scenkonstgruppen Vurpa i Göteborg. Tipset om denna föreställning framförs ju här alltså tyvärr lite för sent, men kan kanske vara givande för teaterintresserade göteborgare framöver. Eftersom urpremiärhelgen tycks ha varit framgångsrik får vi väl hoppas att musikalen kommer tillbaka, så alla Coral-beundrare kan få chansen att se henne på scen innan nästa EP släpps. Till dess låter jag mig tröstas av »Spoon« ett par gånger till.

19 Juli 2021