Kulturell Cocktail: Uran GBG, Sex and the City och turkisk frijazz


Chefsideolog Filip Lindström experimenterar med att blanda kulturella intryck som inte borde gå väl ihop i en nattlig kulturell cocktail, genom att gå igenom ytterligheter under några timmar natten mellan 22 och 23 juli. Fungerar turkisk frijazz, 90-talsförsköning av det urbana och nukleär kraut från Göteborg tillsammans?

Konstrukt tjuter tillsammans åt olika håll. Carrie Bradshaw fejkar en barnboksidé om marijuana för att komma nära Mr Bigs ex-fru. Uran GBG är Sveriges bästa band. Varför det? För att jag säger att det är så.


Hela konsertfilmen där den turkiska frijazzgruppen Konstrukt möter Thurston Moore på scen går förbi utan att jag märker det. Jazz i sin fria form fungerar alltså bäst för mig när jag låter den vara en del av det yttre, då jag inte koncentrerar mig fullt på den. Så ligger det även till med viss elektronisk musik, som tar sig in i mitt undermedvetna när jag låter den direkta tanken vandra en liten bit ifrån den. Konstrukt och jag går bäst ihop om jag traskar några steg framför, så Konstrukt får kasta sina noga pusslade ljudnät efter mig, som att ropa ett budskap efter någon som är på väg åt ett annat håll.
        Som trogna läsare är väl medvetna om vid det här laget så är jag besatt av turkisk musik, främst då det som går under namnet Anatolian Rock. Turkisk frijazz är jag extremt mycket mindre bekant med, Maffy Falays underbara projekt Sevda är det enda i sådan väg som jag tidigare stött på. Konstrukt hörde jag talas om först ikväll då jag nåddes av informationen om att de samarbetat med svenska bolaget Omlott för att släppa en skiva där Daniel Spicer, Alan Wilkinson och Alexander Hawkins medverkar. Verket sägs sträcka sig från Drum & Bass till etnisk funk, och från frijazz till spirituellt mässande. Det sistnämnda infinner sig nästan under konserten med Thurston som filmades förra året. Inte genom verkligt verbalt mässande, snarare genom hur instrumenten lindas runt varandra till något som gärna skulle få framföras på en religiös mässa av det experimentella slaget. Häri finns förklaringen till varför frijazz passar mig bäst med behörigt avstånd ifrån mina aktiva tankar. Går jag för metodiskt in i sådan musik börjar jag tänka på de enskilda instrumentens gnissel, och det ska jag inte göra. Det är när jag ser den väl lindade blomsterbuketten på håll som jag kan njuta av den vackra blandning av färger som den utgörs av.

Konstrukt. Foto: Dawid Laskowski

Jag frodas bland kontraster och välkomnar nya intryck till att samsas med de som jag haft i mitt liv sedan länge. Min natur gör att jag söker mig till nya betesmarker jämt och ständigt, dit jag hela tiden tar med mig något ifrån där jag just varit. När gamla och nya intryck kan blandas på en kväll som denna upplever jag något som jag aldrig varit i kontakt med förut, något som jag kan ta med mig vidare och blanda med ytterligare något annat. Mina känslor formas om av ett intryck och slussas vidare av ett annat, till ett tredje som väntar på att få bli upplevt med nya ögon.
        Jag har älskat Sex and the City sedan två avsnitt visades på TV varje vardagskväll under mina gymnasieår. Dock har jag aldrig någonsin följt en dag i Carrie Bradshaws glamorösa Manhattan-liv direkt efter att ha lyssnat till en 45 minuter lång kollaboration mellan Thurston Moore och ett turkiskt frijazzband. Solen börjar gå upp över det rosamålade höghuset mittemot mitt fönster, efter några timmar av försiktigt mörker. Dörren till mitt sinne har låsts upp av Konstrukts sprakande färger, jag känner mig märkligt mottaglig för vad som helst i den här stunden. All musik jag lyssnat på under hela veckan glider in och ut ur mitt huvud av sig själv. Sångerna byter plats och går in i varandra som i en telepatisk remix när jag kliver ner i New York, just när taxin stänker ner Carrie med vatten från gatan och bussen med hennes bild på svänger förbi.
        Sex and the City har målat upp min drömbild för hur livet på Manhattan ser ut. Det urbana, överanalyserandet av vardagliga petitesser, de oavbrutna kärleksförklaringarna till en stad, känslan av att vara en av de få som får ett bord på den här veckans hippaste restaurang. Jag gissar att jag svalde Carries realitet i New York med hull och hår för att den var så extremt långt ifrån min. New York, med sin kultur och klass, blev en onåbar idyll som jag tror att jag med rätt tankesätt kan återskapa var som helst i världen. Jag har sökt mig till Staden som koncept och fallit mer för min egen stad än om jag inte följt den urbana patriotismen i Sex and the City (där en resa utanför Manhattan ses som att trilla av jordens yta). Samantha stöter på Sköldpaddan efter att ha blivit nobbad och bestämmer sig för att rädda hans stil. I föregående avsnitt sökte Carrie svepskäl för att kolla in Mr Bigs ex-fru, bokförläggaren, genom att hitta på en barnboksidé om Lilla Cathy som rökte magiska cigaretter. Thurston Moores svajiga gitarr och Korhan Futacis skrikiga kazoo ringer kvar i mina öron när Carrie rynkar bekymmerfullt på pannan och sätter sig för att skriva ner sina problem. Problem som vem som helst kan mötas av. Världar som aldrig var menade att slås samman får träffas, bara för min skull. Det lättsamma och pricksäkra, med det allvarsamma och atmosfäriskt storslagna.

Hur kan man någonsin landa från en sådan cocktail? Vad krävs för att avsluta resan mellan kulturens yin och yang? En sekund efter Carries fundersamma slutkläm gått över i obetydlig loungejazz rullar jag igång »Fatfucker«, en monstruös pansarvagn konstruerad av min nyfunna kärlek Uran. Nej, det är inte det polska punkbandet jag menar, utan Uran GBG, krautkollektivet som jag upptäckte när jag begravt mig i Höga Nord Rekords katalog. Jag hävdade i en artikel om Höga Nord-gruppen Ultra Satan för ett tag sedan att de förnäma Fontän är Sveriges Bästa Band Just Nu, nu lägger jag gärna till att Uran får dela den förstaplatsen. Detta tillägg är inte ett stort kliv i en annan riktning, för Uran GBG och Fontän hämtar vatten ur samma källa. Båda orkestrarna lånar till exempel som bekant ut medlemmar till supergruppen Ultra Satan. Det tycks utifrån finnas en tät krautkrets kring Höga Nord, där likvärdigt lysande Tentakel och The Exorcist GBG också hittas (av Tentakel rekommenderar jag starkt den organiska technon i »Doppelganger« och bland The Exorcists hits vill jag peka ut Primus-svänget i »Let’s Boogie«, så bra som om Claypool själv varit med och smiskat sträng). Denna krets är flytande och stabiliseras då och då i diverse konstellationer, som alla gör sin egen tolkning av kretsens kollektiva konstruktion. Jag kan ha helt fel, jag kan ha delvis rätt, oavsett bildas myter i mitt huvud kring krautkretsen i Göteborg. Uran har ett rykte om sig av att ha ett rykte om sig. Det räcker i stort sett för att jag ska få mersmak.

Den urbana kärlek jag känner för Stockholm till trots så sneglar jag ibland västerut, för att få se vad som händer i musikväg på den andra kusten. Mytbildningen kring Höga Nords krautkrets har äntligen väckt mig ur indierock-dvalan, som jag trott att jag uppskattat fram tills Uran GBG doppade mig i hett nukleärt avfall. Indierock är inte det minsta spännande längre, indierocken går på tomgång och får bifall av ren vana. När indierocken är död är det krautrocken som andas. Gryningen är kommen, dagen är stunden.
        Umut Çaglar skakar på en liten skallra när Korhan Futaci spinner iväg med saxen och Thurston rättar till luggen. Samantha testar avhållsamhet, Miranda hyr video, Carrie rynkar pannan och Charlotte drömmer drömmar. Uran GBG krossar skoningslöst mitt pannben och tittar inte tillbaka en sekund. Natten är över.

23 Juli 2017