Compact Disc Jockey:

Lamine Cissokho - »Kora +1«


Chefsideolog Filip Lindström lyssnar på senegalesiske Lamine Cissokhos duettskiva »Kora +1« på kompaktdisk och drömmer om att gifta den historieberättande groti-kulturen med pundiga houseljud.

Lamine Cissokho

Hur många former har inte det tonsatta berättandet tagit sig världen över? Trubaduren, för att använda ett plumpt paraplyuttryck, har varit den som fört arv och berättelser vidare och på så sätt deltagit i skrivandet av historia. Den svenska trubaduren har sjunkit rekordlågt i status, från ärorik skald till halvdan underhållning på firmans julbord eller kvartershakets happy hour. Som Patric Liljestrand skrev i »Metro« från 2004 är det »inte beundransvärt att spela ’House of the Rising Sun’, ’Sweet Home Alabama’ eller ’Proud Mary’ för tusende gången – det är ett tecken på en äcklig sjukdom som sprider sig från krog till krog«. I Västafrika förs däremot den så kallade griot-kulturen vidare med heder, där kunskapen om historieberättandet och spelandet av kalebassharpan kora lärs ut. Lärdomarna skänks vidare i familjer, och man måste i regel födas in i en griot-familj för att få ta dem till sig. Kändast av världens griots måste ändå Mory Kanté från Guinea vara, då han tog det traditionella instrumentet till internationell popframgång med kalas-hiten »Yeke Yeke« 1987. Lamine Cissokho och Mory Kanté spelar samma instrument, men deras musik bär annars inga delade kännetecken. Den senegalesiske Cissokho är mer stillsam med sin kora och varje ton får och ska höras och tänkas på. Han bor numer i Sverige och har på sin nyutkomna skiva »Kora +1« spelat in instrumentella duetter med svenska musiker. Mycket av grioternas syfte ligger i att besjunga minnen och uppehålla gamla berättelser, vilket kanske låter som en svår uppgift att fylla utan sång. Förtrösta icke, för Lamine Cissokho kan berätta historier bara med sin kora som redskap, han behöver inte sjunga för att jag ska förstå.

Mory Kanté med sin kora

Jag får »Kora +1« på CD postad till mig, vilket jag kan säga er, kära läsare, är en uppskattad ovanlighet idag. Jag vet inte om avsändaren Sing A Song Fighter vet om min relation till just kompaktdisken som format, men alla CD-skivor som skickas till mig har en stor chans att spelas upp vid något av mina publika framträdanden under namnet Compact Disc Jockey. Jag kommer på att jag nyligen inhandlat en »Very Best of Acid House«-box med fyra diskar på Myrorna, och min hjärna äktar Cissokhos kora med de knarkiga beatsen. Genom Cissokhos stillsamhet finns alltjämt en genomgående energi som jag tycker vore intressant att mixa ihop med det allra bästa från Acid House.
        Under varje titel på konvolutets baksida står en kort beskrivning om melodins betydelse skriven. Första spåret, »Ma Pierre«, är en kärlekssång till Cissokhos hustru. Det finns en viss melankoli i musiken som jag inte på en gång skulle relatera till kärlek, och mycket av den kommer ifrån Lisa Långbackas dragspel.
        Jag bestämmer mig för att inte läsa Cissokhos egna, korta men målande, förklaringar för sina sånger när jag lyssnar på dem. Jag får själv uppfatta vad musiken vill berätta för mig, och sedan jämför jag det med vad som skrivits. »Fassoulo« till exempel, ger mig känslan av en tyngd som är svår att bära. Jag läser mig till att den handlar om den äldste sonens plikt – att ta hand om familjen. Kan det ses som ett svårt ansvar? En uppgift som inte uppskattas? Tyngden i melodin kanske kommer ifrån det ögonblick då den äldste sonen inser att han enligt den tradition han växt upp i förväntas föra något vidare och sörja för de som uppfostrat honom. Den pressen kan säkerligen innebära annat än heder för vissa.
        I »Folon« sysslar Cissokho i sällskap med Tomas Hallonsten med meta-griot. Stycket heter på engelska »Back in the days« och tillägnas Cissokhos förfäder, de västafrikanska trubadurerna. Här spelas griot-musik som handlar om griot-musik, där den klassiska koran backas upp av Hallonstens rymdiga undervattenssyntar. Detta kan vara den mest effektiva metoden för att hålla livet kvar i en kultur – utöva den och prata om den samtidigt. I och för sig, när jag tänker efter så skulle jag inte vilja att den svenska »bärs och en sexa Gammeldansk«-trubaduren både skulle utöva sin kultur och prata om den. Det skulle bli för smärtsamt.

Lamine Cissokhos »Kora +1«

Singeln, hiten, slagdängan och fullträffen »Tamalalou« framförs som en katt- och- råtta-lek mellan Emil Skogh på ståbas och Cissokho på sin kora. Det instrumentella verket kan delas upp i verser och refränger, där var spelare tillåts en vers i fokus under tiden den andre ger den förste sin plats. Utan sömmar byter de bitvis plats och i det som kan räknas som refrängen traskar de tillsammans upp och ner för respektive instruments hals. Den tillhörande videon visar Cissokho och Skogh gåendes, ståendes och spelandes över fält, på stränder och i skogar. En scen där Cissokho går på en landsväg och tummar till sig lift av ett förbipasserande vrålåk klipps in när Emil Skogh tagit upp stråken till sin bas, i vad som kan kallas sticket i »Tamalalou«. Titeln översätts till »travelers« och Cissokho skriver att hans resor har ett syfte, han kom till Sverige från Senegal med minnen och inspiration ifrån Senegal. Scenen där han får skjuts längs landsvägar omgivna av grönskande åkrar påminner om Lukas Moodysson och Peter Birros »Det Nya Landet« där Ali (Mike Almayehu) och Massoud (Michalis Koutsogiannakis) kör genom liknande miljöer, i deras fall på flykt från utvisning. Varje resa har ett syfte. Ali och Massoud hittade varandra i det nya landet, Lamine Cissokho har däremot hittat ny musik att blanda sin kora med.

27 Oktober 2017