Charles Ludvigs Självbild

En Intervju mellan Två Narcissister


Sångaren, fotografen och artisten Charles Ludvig ska imorgon genomföra en konstkupp av sällan skådat slag på Pub Kloster på Hornsgatan, och Profets Chefsideolog Filip Lindström tar tillfället i akt att tala med Ludvig om detta initiativ. Det visar sig bli ett storslaget möte mellan två egon, som omfamnas i ett under Södermalms myllrande gator och torg.

Charles Ludvig är något av en karaktär i Stockholms uteliv, någon alla känner igen på långt håll, främst på grund av hens utstrålning och högst personliga sångröst. Ändå säger hen sig vara förvånad över att någon, och för tillfället i synnerhet jag, vet vem hen är när jag kliver ner i hens ateljé vid Mariatorget. Hen säger också att det ibland känns som om man kommer bli mördad när man går genom det långa garaget som tar oss till hens utrymme, en ypperlig kommentar att droppa till någon man bjuder ner en våning under jord. Jag blir inte dödad på vägen, men överväger möjligheten igen när hen stänger en enorm dörr, som är långt bredare än den är hög, bakom oss och välkomnar mig in i det som är hens – ett rum som vid första ögonkastet känns som Buffalo Bills sensuellt inredda tortyrkällare i »När Lammen Tystnar«; antika möbler som trängs med urdruckna vinflaskor i dekadent överflöd, en mörkröd luft som ligger dovt mustig under det spartanskt vitmålade innertaket, täckt av ljus från trötta glödlampor som för länge sedan slutat säljas.
        Mitt liv tas ännu inte ifrån mig, och jag blir inte heller placerad på botten av en inomhussituerad brunn, även inte ombedd att smörja in mig själv med hudlotion (vilket min masochistiska sida någonstans ändå hade uppskattat). Istället får jag sitta i en ytterst bekväm fåtölj och jag blir bjuden på mordfritt rött vin. Soul och semi-neo-disco glider sällsamt ur högtalarna till klucket av dryckens flykt fån flaskan ner i glaset. Jag finner mig själv i en mycket trivsam situation, och ser då definitivt charmen i Charles lilla gömma, undanskuffad under Södermalms gator.
        Jag befinner mig i ateljén för att prata med Charles om ett stort steg i hens liv, som kommer tagas imorgon, den 19 december, på Pub Kloster på Hornsgatan. Där, uppå den notoriska sunkbarens väggar, kommer ett porträtt av Charles själv att avtäckas, och en överraskning kommer skänkas samtliga närvarande.
        Jag får bli den förste utomstående som ser porträttet, en grandios avbildning vars detaljrikedom sträcker sig till en delikat spegling av ett klassiskt Grängesbergglas i Charles solglasögon. Hen röker ledigt en elegant cigarett, nästan lika elegant som en Vogue men inte helt och hållet, och är klädd i gräddvitt. Denna skapelse kommer pryda det inre skalet av ett av Stockholms vattenhål för den eviga ungdomen, en ofrånkomlig mittpunkt för stadens hippt fattiga massor.

»Jag var ett jävla svin mot alla runt omkring mig«

- Charles Ludvig

Så, vad kan Charles relation till just Kloster, f.k.a Dovas, tänkas vara med tanke på att hen vill, bokstavligen, hänga där hela tiden? Med en djup klunk av det samvetsrena vinet ställer jag frågan ut i den rökiga luften.
        »Jag har varit där i princip varje dag sedan jag fick« svarar Charles, utan att specificera hur många dagar, månader eller år som gått sedan dess. »Inte lika mycket nu längre, för de senaste månaderna har jag haft så mycket att göra, men jag försöker ändå vara där fyra-fem gånger i veckan« skrattar hen vidare. »Det har alltid varit mitt ställe, och jag har blivit kompis med de som jobbar där. Kloster, eller Dovas som det hette, är en stor del av min uppväxt. Inte min uppväxt från att jag var liten, utan från mitt barnsliga leverne, mitt skadliga leverne mot mig själv och mot andra. Jag var en väldigt tung droganvändare i flera år, och hade ingen medvetenhet om hur jag betedde mig, varken mot mig själv eller andra. Jag var ett jävla svin mot alla runt omkring mig. Jag var väldigt olycklig också, och försökte knarka bort livet.«
        Det är något i rummet som gör det lätt att öppna sig, eller så är Charles Ludvig en person som snabbt släpper in nya människor under huden. Vi har knappt satt oss ner innan, till tonerna av James Brown (som vi inleder intervjun med att kalla för »ett jävla knarksvin«), Charles har låtit mig komma mycket nära inpå. Kanske det är det rättfärdiga vinet, kanske är det ämnets vikt, kanske är det en underförstådd tillit som lurar bland ångorna. Oavsett vilket fortsätter Charles sin historia med ännu en läpp på det upplysta vinet.
        »Efter fyra självmordsförsök insåg jag att jag måste göra något annat. Jag kommer ihåg när jag fotade Tommy Körberg en gång, när jag var som värst. Jag började prata om depression med honom, och han kände igen sig lite grann. Hans enda kommentar var ’Men du, Charles, är inte det bästa sättet att ta livet av sig att leva?’ och jag tänkte ’Jo du, Tommy, det är fan sant’. Sedan följde ett helt år av total nykterhet från både alkohol och droger. Det jag ville komma fram till är att det kändes väldigt bra att Kloster har ett stort alkoholfritt utbud, så jag kände att jag ändå inte behövde ändra så mycket på mina rutiner. Jag kunde ändå vara där ofta och fortfarande dricka goda öl och inte känna att det var en uppoffring. Efter ett år började jag dricka lite igen, enligt mig i rimliga mängder.«

Charles Ludvig

Charles skrattar till när hen nämner rimlighetsgraden i alkoholkonsumtionen, då vi som bekant sitter i ett konstnärligt myllrigt hav av mördade vinflaskor. Jag är själv ingen ängel, och dömer ingen för något sådant, mest för att jag ser dekadens som en livets krydda, i en kontrollerbar mängd. Just kontroll var det som blev viktigt för Charles efter det nyktra året.
        »Just nu vill jag bara ha så mycket kontroll över mig själv som möjligt, och jag har jobbat flera år på att försöka vara en så positiv kraft som möjligt, både i mitt liv och i andras, och för världen i stort. Sedan det där året blev jag ännu mer fastväxt på Kloster, så det har varit en central del av min uppväxt, som sagt. Det har betytt mycket för mig, som ett andra vardagsrum, som en andra familj.«
        Tanken som Charles när, om att vilja främja världen, är vacker och faktiskt något jag tänkt mer och mer på under den sista tiden. Även fast jag alltid vet att min blotta existens och min ojämförbara litterära gärning, i form av Profet, i sig är gåvor till hela mänskligheten vill också jag arbeta för att bidra med mer ljus. Det är en nykommen känsla av enhet som tagit tag i mig, gjort mig ödmjuk inför annan tillvaro än min egen, trots att jag alltid sätter mig själv först och högst. Jag väljer att ta inspiration av Charles Ludvig, en person med samma slags relation till sig själv som jag, i hur hen går till väga.
        »Hur försöker du förmedla den positiva energin som du känner, eller som jag antar att du känner?« frågar jag därav.
        »Jag försöker visa så mycket kärlek som möjligt mot de runt omkring mig som betyder så mycket som de gör, och ha inställningen att det går att göra något bra av det här livet. Jag vill kunna vara ett stöd för andra som känner att det inte är så. Det är klart att jag fortfarande faller ner i depressiva perioder nu också men då kan jag hålla ut och veta att det går över.«
        »Kan du vara ett stöd för dig själv då?« undrar jag.
        »Ja, precis. Jag känner också att jag har många runt omkring mig, ett skyddsnät av människor som jag vet finns där för mig och på riktigt bryr sig. Jag finns där för dem, och bryr mig och älskar dem. Det finns en trygghet i det gemensamma utbytet.«
        »Har du kunnat behålla dina gamla vänner, från tiden när du var som mest destruktiv?«
        »Nej. Inte alla. Jag var tvungen att själv göra mig av med några som jag kände var en destruktiv kraft i mitt liv, som var helt inne på att leva samma liv som vi hade gjort tillsammans. Sedan var det flera som inte ville vara min vän längre, för att jag var för mycket att hantera helt enkelt. Det är såklart något jag sörjer, men man kanske hittar tillbaka till varandra.«
        »Hur känner du att din positiva utveckling har påverkat ditt konstnärliga uttryck?«
        »Det har påverkat mig väldigt mycket, för det har gett mig möjlighet till att uttrycka mig i olika typer av kontexter. Jag är öppen, och uppskattande, och kärleksfull, och visar att jag är passionerad kring det jag gör. Förut var jag en pretentiös, inåtvänd, svår konstnär som alla tyckte var jobbig att umgås med. Nu känner jag att jag är någon som folk gärna vill samarbeta med, och det känns rätt bra.«

När min största idol, Andres Lokko, sammanfattade sina största bravader i mastodontböckerna »Andres 1989-1998« och »Lokko 1999-2009« skrev han flitigt om hur han måste ha uppfattats som ett odrägligt as under merparten av sin ungdom. Likt Charles Ludvig var han en trave pretentioner långt innan han var människa, och han ansåg med facit i hand att det gick ut över omgivningen lika mycket som över honom själv. Där jag står mitt i min version av Lokko och Ludvigs respektive bajsnödiga konstnärsperioder passar jag på att njuta innan jag inser situationens ohållbarhet. Hur många stora kreatörer har inte varit pretentiösa, inåtvända, svåra och jobbiga att umgås med, och samtidigt skapat några av sina allra bästa verk? Jag underskattar inte kraften i att vara socialt vidrig, för konstens skull, tills människan som utför verken växer upp och lägger otrevligheten på hyllan.
        Charles ser sin bortgång från destruktivitetens bana som nyckeln till sin nyfunna produktionstakt och säkerhet i sina framträdanden. För några år sedan hade hen aldrig kunnat sätta upp ett självporträtt på Kloster, och där finns flertalet anledningar liggande bakom att det nu blir av.
        »Mitt ex sa till mig att jag måste hålla koll på min narcissism, och se till att den inte går över styr« säger hen. »Så det jag gjorde, som en protestreaktion, var att säga till Ahmet, som är chef på Kloster, att det är dags att jag hänger upp en bild på mig själv. Han trodde det var ett skämt först, men sedan bearbetade jag honom i tre månader och nu har han gått med på det.«

Inledningsvis uppmärksammade Charles min Profet-tatuering på högra armen, då vi talade kring vad Profet är. Nu, när vi pratar om narcissismen och Charles låter aningen osäker på vad jag tycker om att hen genomför ett sådant här stunt så drar jag upp tröjärmen och visar den gadd som placerats precis över Profetlogotypen. Det är ett porträtt som Profetvännen Samuel Granholm, från Love Rebel Gang och Leopardism, målat av mig, en tolkning av mig fastnålad i tiden, fastetsad i huden. Jag förstår mig på narcissismen, jag förstår mig på Charles Ludvig.
        Vi är båda osäkra själar, som överdriver vissa punkter av våra personligheter för att väga upp de svagheter som vi inte vill att någon ska se. Vi visar oss också starka för att stötta oss själva, som med Charles självporträtt på Kloster, och mitt porträtt på min arm. Känner jag mig svag och obetydlig när jag ser mig i spegeln kan jag bara titta ner på min arm och se hur jag en gång såg ut, tolkad av Granholm: Självsäker, allsmäktig, vacker. Känner Charles sig likadan kan hen titta upp på bilden av sig själv på väggen på Kloster, och se hur elegant och världsvan hen kan vara. Vi behöver narcissismen i våra liv, för att nå kemisk balans. Andres Lokko behövde den också när han var ung, het och odräglig, om än inte mer idag.
        »För mig är det här ett konstprojekt, eller ett konstverk« säger Charles om upphängningen av självporträttet.
        »Det tycker jag med, annars hade jag inte suttit här och pratat med dig om det« säger jag.
        Konstnärligheten i det hela ligger i betraktelsen, och delvis i det lingvistiskt tilltalande. Charles kommer bokstavligen hänga på Kloster dygnet runt, och det får symbolisera hens nya kontroll över livet. För narcissister som oss är det också berusande att veta att oavsett om den fysiske Charles Ludvig är på plats eller ej, så kommer en odödlig version av Charles Ludvig alltid bli sedd, utan att hen vet vem som ser på hen och hur de gör det. Ovissheten är som en drog för oss, vetskapen om att inte veta. Att lämna ut sig själv på det sättet, att blotta strupen för människor man inte ser, det är konst. Bevittna det imorgon, när Charles Ludvigs självbild avtäcks på Kloster.

18 December 2018