Världsskildring: Chansonniers quebécois i Montréal och Kanada

Profets nyförvärv Jacob Hallerström skriver i sin debut för publikationen om den kanadensiska vistraditionen chansonnier och dess likheter med den svenska motsvarigheten, något som Hallerström upptäckte efter en tids residens i den fransktalande delen av Kanada.

Långt ifrån alla i Sverige har en relation till vismusik. För många är det bara något man blir påtvingad några gånger om året runt midsommar. För mig är så inte fallet. Jag har alltid haft vismusik runt mig. När jag var liten tvångsmatades jag med visor om sommaren och jag såg på min pappas fanatiska fascination av Evert Taube med föga sympati. Med tiden lärde jag mig att älska låtarna, trubadurerna och uttrycket. Det är en kärleksaffär jag bär med mig konstant.
        Förra hösten bodde jag i Montréal, metropolen i det fransktalande Kanadas Québec. Jag var där för att plugga och komma iväg från Stockholm ett tag. De första veckorna var trevande, jag förstod inte omgivningen och jag samt min resekumpan hade inte några vänner i vår nya stad. Islossningen kom när jag började lyssna på och förstå ett fenomen som är enormt i Québec, musiktraditionen chansonnier.
        En morgon satt jag på min halvsovande morgonbuss på väg mot mitt universitet. På krönet vid parken Jeanne Mance la jag märke till något särskilt i musiken jag hade i mina hörlurar. »Mais dans mon coeur je vais composer, L'hymne au printemps pour celle qui m'a quitté« sjöng mannen i mina öron. »Jag vill skriva visan om våren som lämnat mig« sjöng Félix Leclerc och jag slogs av hur likt det var visan »Jag Tror Det Blir Sommar« av Thorstein Bergman. Här började en fascination bildas. Inte bara den här låten, »L’Hymn Au Printemps«, delade uttryck med den svenska visan, utan varje sång jag hittade från den här musiktraditionen, som i Québec kallas chansonnier, hade likheter till svenska trubadurer.

Foto från Kanada, taget av skribenten

Till att börja med kan vi konstatera att fransk musiktradition överlag delar mycket med den svenska. Både den svenska visan och fransk chanson är musik som ligger och flyter någonstans mellan dikt och musik. Utan diktning finns det ingen visa. Sådant är även fallet i Frankrike. Dessutom delar vi en hel del musikaliska drag i form av hörnstenarna; gitarr och dragspel. Vår riksnarr Cornelis Vreeswijk listade till och med Georges Brassens, en av stöttepelarna inom fransk chanson, som sin inspiration till att börja skriva visor.
        Chansonniertraditionen började ta form efter Andra Världskriget. En av förgrundsgestalterna var Félix Leclerc, som skrev den nyss citerade visan »L’Hymn Au Printemps«. Han är oerhört lik Evert Taube, både i sitt konstnärliga uttryck och i påverkan han haft. Medan den svenska visan går tillbaka till Bellman startar den i Québec med Félix Leclerc. Att skriva Québecs inofficiella nationalsång föll på en annan chansonnier vid namn Gilles Vigneault, men ifall man ser till popularitet är Félix Leclerc något av det närmaste man kan hitta en landsfader för franska Québec. På ett liknande sätt som Evert Taube ofta ackrediteras med att ha uppfunnit den svenska sommaren, har Leclercs visor påverkat Québec kollektiva själ och självuppfattning.
        På 1960-talet fick vismusiken ett uppsving i Québec, precis som den fick i Sverige. Då gör en man vid namn Georges Dor entré och cementerar den kollektiva själen i Québec än mer genom sin musik. Han släppte bland annat låten »La Manic« som blev den bästsäljande franska vissången någonsin i Kanada. Georges Dor skulle kunna liknas vid att vara Québecs Cornelis Vreeswijk på det sättet att han blåste nytt liv i musiken han representerade. Mot slutet av 60-talet började han släppa skivor som drog snarare mot rock än visa, något som också kan liknas vid Cornelis samarbeten med Made In Sweden. Under 60-talet kliver också Québecs alldeles egna Monica Zetterlund fram. Pauline Julien var hennes namn och hon var en viktig del i att popularisera genren genom att tolka många av Québecs poeter och sångare på ett tillgängligt sätt även för en yngre publik. Hon tolkade förutom Georges Dor och Gilles Vigneault även Leonard Cohen.

Félix Leclerc

Hur kommer det sig nu då att musik från två vitt skilda delar av världen kan dela så mycket? Är det kylan? Att man i två länder med kalla klimat längtar efter sommaren är kanske inte så konstigt, men denna absoluta dyrkan av våra varmare månader, som återfinns i låttexterna både i Sverige och Kanada, är något ganska unikt. Man kanske egentligen bara måste dra slutsatsens att världen ändå är ganska liten. Vi känner och tänker likadant oavsett vart vi föds. Jag lärde mig att älska musiken jag kom i kontakt med i Kanada. Det kanske hade att göra med att den fick mig att känna mig hemma. Det ska inte underskattas. Idag är de här sångerna något som får mig att tänka på min adopterade andra hemstad Montréal, och transporterar mig till gatorna jag gick upp och ned, men också att längta efter sommaren.