En Arg Liten Novell
Från Kalle »Indie« Berg
Nu när sommaren skymtar fram igen tittar Profet tillbaka till förra året, då publikationens blodhund Kalle »Indie« Berg skrev en sommarföljetong om en tonsatt diktsamling. Denna samling är nu aktuell igen, och Berg är inte sen med att hugga.
I Björn Wimans tidning DN Kultur ser jag en notis en dag. Det lilla textstycket handlar om Anna Ihlis nya take på Erik Axel Karlfeldts dikt "Låt brusa, barn, låt brusa": en triphop-remix! Den skarpsynta Profetläsaren minns kanske min maniska sommarföljetong 2018, där jag under några koleriska, högblommande veckor dissekerade Ihlis Karlfeldt-skiva "Avskedet 1864-2018" låt för låt - samtidigt som jag ofta for ut i ogrundade anklagelser mot det förlupna folkhemmet i allmänhet och DN:s Björn Wiman i synnerhet. En typisk passage kunde se ut såhär (från texten »Profets Sommarföljetong 2018, del II« om just »Låt brusa, barn, låt brusa«):
Upp ur avgrunden väller endast hat, sorg och gammalt gött klassförakt, men ingen reagerar ty Sverige spelar kvartsfinal i fotbolls-vm, tillväxten snurrar in absurdum och i Almedalen kryssar roséfulla PR-människor mellan fascisttälten medan Lars Winnerbäck spelar på Sossarnas tal och sen undrar våra barnbarn varför SD fick 70 % i valet i september 2018.
Vadfalls? Inte en rad om Wiman. Nåväl. Jag lugnade ner mig och följetongen dog ut framåt höstkanten, varför jag än idag får sporadiska uppdrag både för Profet och Västra Götalandsregionen. SD stannade ju på kring vadå i valet, en femtedel av Sveriges befolkning? En fjärdedel? Dessutom hamnade jag i en räcka personliga haverier av känslomässig karaktär som föranledde en annan bra artikel för Profet - den om min självsvält till Bob Dyllan .
Det är Georg Cederskog som skriver om Ihlis nya remix i DN. Cederskog är en välrenommerad kulturjournalist med det rätta schvunget. Anställd av Herr Högdragenheten Själv; Sveriges enda miljöaktivist med monokel - Björn Wiman - dricker han sitt chablis på takterasser och kör alldeles säkert en Tesla när han ska bevista sitt lantställe med sjötomt. Hans texter är lika korrekta som någonsin åsiktskorridorens röda matta. Fläckfri och avlång. Den tar aldrig slut.
Tryckpressen går som en hysterisk pistong genom historien.
Själv drar jag mig fram i en krockad Skoda och sippar i smyg på importlikör från Warszawa, samtidigt som jag knaprar Oxascand mot tristessen. Om inte detta är en klassfråga vet jag inte vad som är det. Den enda som just nu lever mer påvert i Göteborg än undertecknad torde vara leadgitarristen i Räksmugglarna, som nyligen skickade mig ett mms föreställande sitt kontoutdrag. 36 kronor.
Dessa trettiosex riksdaler, kära Örebroare, är följden av idogt kulturarbete på en nivå så indie att Stockholmare i allmänhet - och kulturbrahminerna på DN i synnerhet - hade förvandlats till stenstoder i rena varvsnostalgin om de bara fattade hälften.
Hur som helst. »Låt brusa, barn, låt brusa« i remix av Jesper Brunnberg är visserligen bättre än ursprungsversionen; här finns en ödesmättad känsla av okontrollerbar industribrand som slår an en sträng av vemod i min alltjämt svältande kropp. Men i det stora hela ligger besattheten av Erik Axel Karlfeldt Anna Ihlis i fatet. Hur glada vore vi icke om Ihlis fick för sig att någon gång utforma en verkligt relevant kulturyttring? Detta, istället för att ständigt återanvända gammal borgerlig skåpmat från en tid då alla i den härskande klassen med någon som helst (inbillad) kulturell fäbless satt posto i Dalarna och antingen målade näcka kvinns - eller skrev nostalgiska och urtrista tirader med ett enda mål i sikte: att någon gång få frottera sig med övriga rövslickande kulturmän i Akademien. Ett mål som Karlfeldt ju nådde med råge. Nu undrar vi bara: när är det Georg Cederskogs tur?