Kort Inre Kris / Stark Sås

En Intervju med Martin Inghardt.

Ord och bild av Chefsideolog Filip Lindström

Den stora personligheten Martin Inghardt, charmant frontman och talför patriark i Canary Islands, får äran att träffa Profets Chefsideolog Filip Lindström mitt i en smärre personlig kris, som resulterar i ett försök till personlighetsstöld.

När jag träffar Martin Inghardt har jag precis fattat ett omfattande beslut kring framfarten av min personlighet. Jag har bestämt mig för att ta mer plats, att våga prata om mig själv som andra vågar göra. Tidigare i mitt liv har jag lyssnat. Mycket. Jag har tagit Profet som ett litterärt utlopp för det jag inte kan säga högt, eftersom alla omkring mig inte är tysta och låter mig säga det. Självklart, kära läsare, är det rationellt när du i läsande stund frågar dig själv »Men, Filip Lindström som är så orimligt intressant som person, han borde ju kunna få hela världen att lyssna på allt han har att säga? Han borde ju inte ha några problem med att tränga igenom något slags kakofoniskt brus?«. Nej, älskade läsare, jag borde inte ha några problem att bli hörd, med tanke min ofantligt spännande karaktär, som jag hamrat in i varje text för Profet jag någonsin lagt fingrarna på. Nyckelordet här är »borde«.
        Martin Inghardt har i princip allt jag vill ha, allt jag siktat på i min påtänkta corporate rebranding av mig själv som person. Jag säger »i princip«, för egentligen skulle min perfekta förebild vara en genmodifierad hybrid mellan Martin Inghardt och David Sundqvist från bandet Vanligt Folk, som jag intervjuade i stycket »Konsten Att Inte Bry Sig« när jag ville lära mig att inte bry mig. Om vetenskapen skulle ta en vulgär sväng och börja avla människor så skulle en levnadssvår avart av Inghardt och Sundqvist bli min mentor i hur jag blir en person som tar plats och inte bryr sig om någonting alls. Jag skulle bli ostoppbar, en skenande narcissist med en växande personlighet som till slut skulle konsumera stora landytor likt slimemonstret i Steve McQueen-rullen »The Blob« från 1958.
        Inghardt är välklädd, i byxor som visar hans anklar och en polotröja med genomskinliga partier som skönjer tatuerade delar av hans rygg. Han anmärker på min stil med ett positivt omdöme, fast jag inte kan hålla med då jag känner mig som en liten obetydlig skit i hans kolossalt karismatiska närvaro. Alla mina intentioner om förändrad personlighet och platstagande går i graven, och jag landar som alltid i rollen som lyssnare, iakttagare, bisittare.

»Jag är en sorts diktator och det är min regim«

- Martin Inghardt

Det finns en anledning till att vi sätter oss ner och pratar i källaren på ett i Stockholms bättre delar beläget förlagskontor. Inghardt frontar en musikgrupp, som ibland kallas Canary Islands och ibland Kanarieöarna. Denna musikgrupp gav just ifrån sig alstret »CANARY ISLANDS III«, där inte bara albumets namn utan också samtliga låttitlar stavas med versaler så även dem tar mycket plats.
        Dagen innan vår träff har Canary Islands spelat på PSB, en förut hyllad musikbar som nu är känd för Stockholms sämsta bandmat. Inghardt drar ett streck mellan sin nuvarande konstellation och den han tidigare deltog i, The Animal Five, och han drar det vid de två bandens skilda syner på spontanitet. Djur-Femman var stöpt i spontanitetens tecken, där scenframträdanden präglades av Inghardts dogmatiska dagordning och enkelheten sågs som åtråvärt. I Canary Islands, som han styr med lika rakt pekad hel hand, är utgångspunkten den motsatta. Martin Inghardt vill gå ifrån anspråkslösa, spontana framträdanden till genomtänkt och svulstig arenaindie, långt ifrån dogma och dess befintliga ljus.
        - Nu vill jag göra en sorts indie-Las Vegas-lo-fi-live show. Nu vill jag ha lite bakljus och mycket, mycket rök, säger Martin.
        - Lite mer jazzhänder? frågar jag skämtsamt, nöjd med att faktiskt att ha tagit någon slags space i den charmige sångarens sällskap.
        - Ja, precis, instämmer Inghardt. Nu vill jag bara gå emot allt vi stod upp för då, det vill jag bara kasta. Vi är typ samma medlemmar förutom några yngre förmågor som kommit med, så jag vill separera det gamla och låta det vara, som ett övergivet litet barn.

Han för sig över orden med sådan självsäkerhet, inte nödvändigtvis kvickt men inte heller överdrivet eftertänksamt. Han gör det bakåtlutat, både bildligt och bokstavligt. Han har en mystisk kraft som gör att det är han som styr vart konversationen bär av, fast jag får vara övertygad om att jag fortfarande har någon slags kontroll. Det går upp för mig i efterhand att jag i princip inte ställt några frågor, för det har knappt behövts. Martin Inghardt har pratat, och tillåtit mig att inflika vid tillfällen som gagnar hans dramaturgi. Jag känner igen beteendet från en historia som Andres Lokko berättat om en intervju han gjorde med David Bowie i Los Angeles innan millennieskiftet. Bowie hade charmat Lokko så pass att han kunde undvika att besvara ställda frågor, och istället talade han fritt om vad han kände för att ta upp.
        Inghardt går från separationen mellan det gamla och det nya till en utläggning om hur den personlighetsförklarande boken »Omgiven Av Idioter« stämmer in på Canary Islands, hur de många medlemmarna kompletterar varandra och ser varandra som en familj. Tanken på den bandkamrat som för tillfället inte längre kan vara med och spela på grund av alkoholproblem får Martin att brista ut i tårar framför mig.
        - Det är liksom min bror. Förlåt, jag är en känslig snubbe, men det är första gången han inte är med och det sliter.
        Jag säger till Martin att det inte är någon fara, och att det är förståeligt att känna så här när en så nära vän hamnar i en prekär situation. Det är en stark stund, det går inte att komma ifrån, när Martin visar sådana känslor inför en person som han just träffat. Styrkan hos en människa som kan ta mycket plats måste grundas i tillåtelsen att vara känslig, och det betyder att alla Martins känslor är lika nära ytan. Känsligheten kan säkerligen ta olika vägar och lika många yttringar, där jag bara får se några stycken under vår intervju.

Familjesammanhållningen gör, enligt frontmannen, Canary Islands till ett »riktigt« band, där han själv är tankesprutande patriark.
        - Jag är en sorts diktator och det är min regim, men egentligen är det inte det, säger familjens överhuvud. Egentligen handlar det om någonting större, om vi nu har fått en gåva eller en vilja för att skriva musik. Jag vet ju inte varför jag håller på med den här skiten, det vet man ju sällan.
        - Du har inget svar på det? frågar jag i ett ledsamt exempel på en fråga som inte är en fråga utan en droppe tändvätska på Martin Inghardts verbala eldsvåda.
        - Det är garanterat inte för pengarna, för då hade jag slutat för länge sedan, svarar den retoriske pyromanen Inghardt och utvecklar varför han borde ha lagt av tidigare: Att starta band är kanske världens sämsta affärsidé.
        Här lyckas jag komma in med en egen anekdot, något litet som åtminstone tar upp en bit utrymme. Jag är relativt nöjd med den i stunden, för den kan relateras både till ett musikaliskt karriärsval och till det liv som jag har valt att kasta mig in i. Avgör gärna själv, kära läsare, om huruvida mitt korta instick i Martin Inghardts monolog förmedlar någon slags personlighet, eller om det vidare placerar mig i kommentatorsbåset:
        - Det är många andra som sagt det också. I min intervju »Nittiotalist, Javisst« om rockprodukten Confuse-Ray sa skaparen av produkten att om man försöker leva på att spela rock så är man dum i huvudet. Jag insåg då att om man försöker leva på att skriva om folk som spelar rock så är man ännu mer dum i huvudet.
        Inghardt skrattar. Jag har, med andra ord, brutit isen. Inte med ett massivt fartyg som tvingat isen att ge vika, utan med en handhållen ishacka. Jag har ännu inte låtit ridån falla från min fängslande personlighet, men jag har gjort en minimal glipa i den för att låta min publik få en kort inblick i vad som händer bakom den.
        - Musiken handlar om möten på alla plan, yttrar Inghardt efter sin skrattsalva varpå han säger: Du känner inte mig, men ändå sitter vi här och pratar, för att jag har skrivit några låtar. Fine, det är mer värt än en massa cash, för mig i alla fall.
        Observera här formuleringen »du känner inte mig«. Jag tacklas omkull av den formuleringen. Om Inghardt hade sagt »Vi känner inte varandra, men ändå sitter vi här och pratar, för att jag har skrivit några låtar. Fine, det är mer värt än en massa cash, för mig i alla fall« hade mitt goda självförtroende från den lyckade anekdoten hållit i sig. Istället går jag snabbt igenom en lång rad känslor på en omänskligt kort tid:

Efter min hyperkorta inre kris är jag redo att dyka in i diskussionen med Martin igen. Han har inte märkt att jag checkat ut, då han är mitt uppe i en frasering om vem han skriver sin musik för.
        - Jag skriver till mina kompisar och min tjej för att imponera på dem. Jag ser det på låtar jag har skrivit i perioder att »Ah, där var det till min bästis Sebbe, den textraden hade han tyckt var rolig för den var lite Olle Ljungströmsk, och där skrev jag om Sandras fitta för det tycker hon är kul«. Allting är så jävla personligt känner jag.
        - Så du underhåller dig själv genom att underhålla andra? Det finns aldrig något som du känner att du lägger in bara för din egen skull? frågar jag.
        - Jo, fast det är det omedvetna. Det fattar jag bara om jag lyssnar på låten efter ett par år. Nu tycker jag att jag har blivit jävligt bra på att skriva svenska texter. Jag började med det bara för något år sedan, jag hade aldrig gjort det innan men nu känner jag att jag är bäst på det. Om jag kan börja gråta när jag sjunger en textrad första gången, då blir jag glad. Jag vet inte varför man ockuperar sin hjärna med allt det här. Varför gör du det?
        Jag slås till marken när Martin Inghardt faktiskt ställer en fråga till mig. Mannen framför mig har en magisk kraft, en trollbindande förmåga att få personen han snabbt intresserar sig för att känna sig viktig. Jag värms inifrån i en tro att mina ambitioner kanske kan komma att förverkligas, men jag får bara ur mig tre dumma ord som svar på hans fråga:
        - Med vad då?
        - Du jobbar ju med ord också, och jag vet inte varför man ockuperar sin hjärna med alla de här tankarna och orden, fortsätter Inghardt att fråga.
        - Oftast för formuleringarna ihop sig själva, säger jag spakt, och när de väl sitter så kliar de och vill ut. Så känns det för mig.
        - Och så kommer det en tillfredställelse där?
        - Helt klart. Jag känner också igen mig i det du säger om att underhålla andra genom att lägga in passager för deras skull.

Jag kommer på, när jag har sagt mina svar på Martins frågor, att min egen underhållning alltid prioriteras högst i mina texter. Därför vill jag jämt ta nya steg, till nya koncept som kan underhålla mig en stund till. Martin Inghardt tillskriver sin egen karaktär liknande drag. Han är, som sagt, bandets självutnämnde diktator som styr Canary Islands från idé till idé. Det han tydligt vill poängtera är att han utan sina bandkamrater inte skulle hållas kvar på jorden. Till syvende och sist betyder det att Inghardt inte skulle klara sig utan sitt band, och bandet troligtvis inte utan honom.
        Martin har framfört sina skapelser i olika former med somliga av sina bandkamrater i snart tjugo år. Förr har sångerna skrivits och sjungits på engelska, tills Martin för ett drygt år sedan bytte språk till modersmålet. Vinkeln »Han bytte språk från engelska till svenska« är en av popjournalistikens allra dammigaste, och om vi nu talar om underhållning så ger vinkeln ingen sådan för någon inblandad. Jag duckar för att ställa frågor som »Vad fick dig att växla tungomål?« och »Vilken skillnad ser du i din lyrik, nu när du har gjort det?«, för de är i grund och botten lika dödstråkiga som alla andra intervjuer om språkhoppande låtskrivare. Ändå kommer Inghardt in på angränsande ämnen, men eftersom han i mina ögon är en djupt underhållande individ kan han slänga sig med uråldriga plattityder med framgång. Jag får reda på att han, i sina engelska texter, uppsökt ord utan mening som låtit häftiga nog för att skriva. Det känns igen hos numerära andra artister som arbetar med engelskan som andraspråk. Man slänger sig med ord som inte har någon egentlig betydelse för en, för de kryddar en låt likt en klick Sambal Oelek i en skål soyghurt.
        På tal om kryddiga substanser använder Canary Islands-gänget tydligen ordet »sås« som termometer på tillvaron. En kväll, ett gig, en helg, ett ligg – allt kan betygsättas på såsskalan. Ger du omdömet »Mild Sås« har exempelvis kvällen varit lugn och rofylld, stämplar du »Stark Sås« har det däremot gått vilt till. Hade jag använt såsskalan i mitt liv hade jag sett »Mild Sås« som något fisljummet och trist, inget att i stort sträva efter. Martin ser det likadant, men vi skiljer oss åt i det att han anser detta vara positivt och jag negativt.
        - Man får inte vara rädd för det som är trist, säger han. Jag har jagat hela livet, jag vill att det ska vara fisljummet och trist. Jag vill landa i det. Jag vill ha en tjej, jag vill ha ett hus på landet. Jag vet att jag aldrig kommer få det, för det är fel på mig.
        - Så du har haft ett liv fyllt av »Stark Sås«? frågar jag.
        - »Blandad Sås«, skrattar Martin och säger sedan: Jag är så trött på rockmyten. Nu är jag äldre än dig men du måste ju också ha fått den itutad. Man tyckte det var coolt att dö vid 27 och man tyckte om hela den romantiken.
        - Dekadensen var väl som coolast när den var ouppnåelig, när jag var tolv år och började lyssna på Guns N’ Roses. Nu känns myten lite för mytisk, säger jag.
        - Den är så jävla töntig. Den myten är »Stark Sås« kan jag tänka mig. Det är roligt att spela rock och inte sträva mot det, det blir nästan en konflikt, tycker Martin.
        - Jag tänker på några av mina kompisar som har svalt myten. Den blir ju kryddad i böckerna och i spalterna, men även om man får en liten inblick i det trasiga kan man aldrig själv veta hur det livet egentligen är.
        - Jag har upplevt light-varianten. Framför allt trasar det en själv, och allt runt omkring en ödeläggs. Sedan rättfärdigar man det med en töntig rockmyt.

»MILD SÅS« (som sagt stavat med versaler) är titeln på en av singlarna från »CANARY ISLANDS III«, en låt på svenska där det går tre minuter och tjugotre sekunder innan första refrängen gör entré. Första versen är därmed längre än ett certifierat Melodifestivalbidrag, om det nu är relevant att jämföra skånsk tonsatt friprosa med sondmatad massunderhållning. På de tre minuter och tjugotre sekunder som utgör första versen hinner Martin Inghardt sjunga om Rosengårds stolthet och dennes relation till bananer, glass och självmord, rock’n’roll och fitta samt allt och ingenting.
        - Jag ville göra en popdänga med åtta minuter spoken word, säger Martin och antyder att det i stort handlar om hans egen underhållning.
        Skrivande utan en smula egenunderhållning för skribenten är endimensionellt. Jag förstår efter min intervju med Martin Inghardt bättre varför jag har valt att skriva, och varför jag har valt att göra det som jag gör: Martins personlighet är »Stark Sås«, och det vill jag också att min ska vara, hur irrationellt och löjligt det än må låta att önska sig något sådant. Han kan fylla ett rum, dra en vals och underhålla både sig själv och sitt sällskap på autopilot. Det saknar jag, och jag tror inte det går att öva upp sådana färdigheter. Dock, fördelen med att vara skribent är att det är jag som får sista ordet, hur mycket än Martin har pratat och jag har lyssnat. Här, i de sista orden, ges jag chansen att vara »Stark Sås«, ändå landar jag i ett slags sammelsurium av såser i olika grader styrka.

14 Juni 2018