Lite Som Tapas:

(Ännu en) intervju med Calvin Decline


Än en gång släppte rockgruppen Calvin Decline ny musik över midsommarhelgen, och än en gång har Profets Chefsideolog talat med gruppen om saken. I årets samtal med Calvin Decline, titulerat »Lite Som Tapas«, diskuteras indiemusikens död, Michel Foucault, egocentrism och kompromisslöshet, i en intervju som försöker ta tempen på decenniet som just nu tar sina första trevande steg. Mycket nöje!

Calvin Decline

»Jag vet inte om det fanns någon tanke bakom, förutom att vi ville göra en kool låt« säger Calcin Decline-sångaren Axel Dagman över telefon, angående »Shake My Hand« – singeln som rockgruppen släppte på självaste midsommarafton. Observera att stavningen »kool« med k är mitt val i egenskap av skribent, det var inget som Axel Dagman aktivt framförde eller önskade.
        Varför jag kallar Calvin Decline en »rockgrupp« istället för »popgrupp«, benämningen jag gav dem i förra årets intervju (»Dega En Bulle: En Intervju med Calvin Decline«, även den skriven på grund av en singel släppt i midsommartid) framkommer tydligt alldeles strax.
        »Vi ville att riffet bara skulle tugga på genom hela låten, att man ska känna sig trygg i att det kompromisslöst bara går framåt« fortsätter Axel sin beskrivning av »Shake My Hand« och har genom nämnandet av ordet »tugga« aningen omedvetet langat denna intervjus första referens till ätande.
        Det var nämligen som så, kära läsare, att intervjun »Dega En Bulle« var fullständigt fullproppad med matreferenser – Calvin Declines batterist Olof »Olle« Sjöberg tycktes i konversationen knyta samman sina två största intressen; mat och musik. Olle är inte närvarande i årets upplaga av Calvin-konversationen på Profet, men tugga på kan vi ändå.
        »Texten handlar om att man försöker tala vett i en person som inte går att tala vett i« säger Axel i sin fortsatta genomgång av handskakarsingeln från i midsomras.

»Är det riktat mot en specifik person eller en särskild typ av person?« säger jag och känner mig som en förhörsledare.
        »Många personer klumpas ihop till en, för att bli en syndabock. Det behöver inte vara en dålig person, bara en störig person som är självcentrerad och ignorant« svarar Axel på ett ytterst mediastrategiskt vis som gör det möjligt för er, kära läsare, att applicera vem som ni helst stör er på, på denna Calvin Declines syndabock.
        En sådan slug manöver kommer få över kreti och pleti på bandets sida, eftersom de öppnar upp för att varje singellyssnare kan sätta sig själv i rollen av den som försöker tala vett i personen som inte går att tala vett i. För guds skull, till och med de faktiska syndabockarna kommer ju placera sig själva på låtens protagonistsida – för är det inte egentligen de mest självcentrerade människorna som tycker att andra är självcentrerade? Calvin Decline har genomfört ett prestigelöst genidrag i sångtextformat, vare sig de vill erkänna det eller ej. Bäst beskrivs stuntet med ett citat från en av Michel Foucaults föreläsningar vid Collège de France 1983: »Ju mer frihet man skänker tanken, desto säkrare kan man vara på att folkets anda formas efter lydnaden.«

Axel Dagman i egen hög person

»Det slår mig att de här två låtarna ni släpper nu är snäppet hårdare än det ni givit ifrån er tidigare« säger jag till Axel. Den andra låten jag har i åtanke är B-sidan »Looks«, som kommer på köpet med »Shake My Hand«. Jag anser att de båda två är rent objektivt skitigare och kantigare än Calvin Declines föregående kraftprov, men för säkerhets skull frågar jag Axel om han håller med om saken.
        »Absolut, det kan jag höra och känna« tänker han efter. »’Shake My Hand’ har mycket mer attityd än de tidigare låtarna, och ’Looks’ är bara en rocklåt. Vårt mål med den var att vara Iggy Pop, fast det blev typ ännu mer rock. Det blev typ som Hellacopters fast på ett nice sätt. Jag gillar inte Hellacopters. Men, det blev sådan rock utan att det var meningen.«

Här, kära läsare, kommer vi äntligen fram till varför jag vågar kalla Calvin Decline för en »rockgrupp« utan att skämmas. Vanligtvis gör jag just det – skäms – över att ta ordet i munnen, eftersom det oftast smakar som avslagen öl från Pub Anchor, eller kanske som att slicka på golvet på Harry B James. För att bäst beskriva den sunkiga stämpel ordet »rock« har fått i civiliserade kretsar kommer här ett utdrag ur Per Hagmans debutroman »Cigarett«, där huvudfiguren Johans återberättande av en dialog mellan karaktärerna Helene och Micke sätter huvudet på rockspiken:
        »Den stora nyheten när jag kom ner till Hard Rock är att Electric Boys slagit sönder ett hotell någonstans i Härjedalen.
        – Inse alltså, säger Helene som brukar knulla med dem. De har slängt ut en TV och en dörr från andra våningen. Hon låter som om det var hon som skulle åtalas.
        – Och brutit sig in i förrådet och tagit fyrtio öl, fan det är rock’n’roll alltså, flinar Micke.”

        Nu, älskade läsare, bör ni förstå precis den utgångspunkt som Calvin Decline har att förhålla sig till och till slut förstöra. Rocken är mer än odrägliga män som kopierar sina idolers giftiga beteende, och jag tror att Calvin Decline är väl medvetna om det faktumet.
        Calvin Decline kan göra precis samma rock som samtidens mest skambelagda rockband (själv ser jag inte Hellacopters som ett av dem, kanske snarare de efterapare som följde i helikoptrarnas spår av ren slentrian) men utan att rocken luktar gammal man och stelnat självförakt. Framför allt river Calvin Declines förkärlek till den rena rocken till slut indierockens luftslott, en företeelse som jag har förutspått och längtat efter längre än jag kan minnas.

Calvin Decline live på scen

Min teori om att indiemusikens skräckvälde sent omsider har nått sitt slut bekräftades i min intervju med icke-bandet Gula Blend, där indie-label-bossarna Sixten Engqvist och Axel Franzén (ansvariga för det annars extremt indiepoppiga bolaget Rama Lama Records) erkände en begynnande lutning åt det punkigare hållet. Det här betyder inget annat än att indiemusiken är på väg bort, om den inte redan har försvunnit utan att alla hunnit märka det. Spiken i indie-kistan slås ner när jag lägger fram min teori till Axel Dagman.
        »Mitt mål är att ta rocken tillbaka« säger Axel, och kommer på sig själv: »Gud, vad det lät som att jag ser mig själv som något slags galjonsfigur, det var inte meningen. Tanken med Calvin Decline var helt enkelt att vi ville spela rock. Det var så enkelt, så kompromisslöst. Det har varit så jävla mycket tjafs om indie och post-punk, en massa sub-genrer. Det har sin charm, men det är också nice att det kan vara enkelt, och att man bara spelar rock. Det har vi försökt göra, så okomplicerat som möjligt.«
        Bäst av allt beskrivs paradigmskiftet när Axel filosoferar kring musikalisk, eller kanske kulturell, odödlighet:
        »Punken är alltid inne« säger han. »Sedan kommer olika genrer upp, som indie som varit en fluga under 10-talet. Klassiska genrer går aldrig ur tiden. Det kommer alltid vara relevant att spela punk.«
        Där har vi det svart på vitt, kära läsare, 10-talet är officiellt över. Axel Dagman har pekat med hela handen åt det håll vi kollektivt behöver gå, och det är en stadig kurs bort ifrån indiemusik. Även om det känns som om rådande decennium varit snudd på dödfött är det viktigt att vi inser att något nytt måste ske. Kanske är detta nya något gammalt i en ny skrud. Kanske rocken tas tillbaka under det nya 20-talet. Kanske är det Calvin Decline som gör det möjligt.
        För att fortsätta på ett vinnande koncept, nämligen det med matreferenser, avslutar Axel intervjun med att prata om framtiden för Calvin Decline, detta band som möjligtvis förutsett vad detta nystartade årtionde har att vänta:
        »Det är lite som tapas« säger han om gruppens kommande låtsläpp. »Det är dyra smårätter som är tänkta att ätas en och en, men som passar bra ihop. Vi får se om man beställer in mer.«
        Förhoppningsvis beställer världen in fler och fler av Calvin Declines delikata tapas till låtar, så att 20-talet kan bli ett kompromisslöst och enkelt årtionde.

11 April 2020