Caesar’s Palace Back Together At Last

(Ytterligare en) Genomgång av en ultranostalgisk afton


Chefsideolog Filip Lindström upplever ytterligare en afton i nostalgins tecken, med gårdagens indiehjältar i Lilla Baren på Riche. Läs här om oframkomlighet, knarksång och polisonger med varierande storlek.

»We’re tryiyng to get through!«
Det är en ursinnig brittisk tant som fullständigt skriker över den hippe diskjockeyns svarvande. Hon ska igenom det ogenomträngliga knöket framför scenen i Lilla Baren på Riche, och det övergår i smärre tumult.
        - VI SKA OCKSÅ FRAMÅT! vrålar jag över sotarmössans musikval, för jag och en stackars Skägg-Leif är också på väg mot toaletten som ligger långt bakom den täta muren av människokroppar.
        The Iron Lady avviker, medan jag och Bard-Leffe smiter smidigt runt utevägen till Stora Baren, där Finans-Orvar står och smuttar på tisdagsdrajan i godan ro, fast det är onsdag. Där kan vi i frid avnjuta faciliteterna, för att sedan traska som konungar tillbaka till Lilla. Tillbaka till det fullpackade haket där magin strax ska ske.
        Lilla Baren på Riche har ett visst rykte om sig att ge suveräna konserter, vilket helt stämmer. Lilla Baren på Riche har för mig även en mycket schizofren natur, i det att jag varannan gång jag är där har överdrivet roligt, och varannan inte har det minsta skoj alls. Detta går att förklara, kära läsare, för ibland befinner sig gräddan av Stockholms Musikaliska Underjord på plats för att se någon frän tomte spinna vax, eller för att flukta när det nya heta bandet har släppfest för sin nya heta singel. Då är Lilla Baren mycket trevligt, för då känner man sig hemma bland »Doojiman & The Exploders«-tröjor och mastiga mustascher. Andra dagar, då jag dykt in på Lilla Baren i hopp om sådant häng, står enbart Finans-Orvars fläsk-kammade kostymbärande brorson vid disken och sippar på en kreddig Manhattan. Inte mycket att hänga i julgranen.

Caesars när det begav sig. Föreställ er Jocke med lite större polisonger.

I Lilla Baren 13 december 2017 ska något alldeles speciellt inträffa. Caesars, eller Caesar’s Palace, ska framträda tillsammans för första gången sedan jag lärde mig knyta skorna. Jockes sidbrännare har blivit större sedan sist, och man har värvat en Järn-Jaguar för att spela de ikoniska orgelslingorna. Annars har inget förändrats. César Vidal verkar ha fryst ner sig själv och därmed bevarats intakt från tidens tand, då han låter och ser ut precis som han gjorde när det begav sig.
        Det är om möjligt ännu mer fullt med folk mellan bardisken och scenen än när Teddybears spela i Lilla Baren för att fira släppet av »Sunshine«, en spelning som jag har återgett till alla intresserade gång på gång sedan den skedde. Jag minns hur man såg björnhuvudena tränga sig fram genom publikhavet mot scenen, höjda ett par decimeter över de vanliga dödligas hjässor. När sista låten än inte hade ringt ut var Arve och Rodde redan på väg ut genom dörren till en väntande taxi.
        En lika fullständig rockstjärneidyll bjuds inte av Caesars återförening. César Vidal ger sig inte ut till någon taxi, det finns inga discoboll-gitarrer och ingen är utklädd till en björn. Trots det är återföreningen till belåtenhet. Jockes skojfriskhet skulle vara värd att se på vilken scen som helst, och låtskatten som Caesars hållit på är värd att veva igång igen. Skatten sitter där den ska, och energin är lika intakt som medlemmarnas hårfästen. Nino Kellers alltid lika stadiga trummor är som vanligt motorn som ger Jocke en knuff i rätt riktning, det vill säga utåt, som i sin tur ger César dispens för att vända sig mer inåt. Om någon i den klaustrofobiska publiken – där man knappt kan föra en Gin & Tonic till läpparna utan att armbåga någon mellan skulderbladen – inte hade vetat om att bandet på scen inte spelat ihop sedan innan Jan Björklund blev partiledare för dåvarande Folkpartiet, så hade de nog blivit förvånade av att få veta det.
        Det går självklart alltid att ha synpunkter om låtlistor i sådana här sammanhang. Varenda en av laxarna i laxasken som var Lilla Baren hade säkert sin egen önskning. Som tur var avslutade det för kvällen återförenade Caesars med min genom tiderna mest DJ:ade låt: Knarkdängan »Sort It Out«.

14 December 2017