Låt Skåda Från Tornets Tinnar

En Intervju med Bromander


Profets Chefsideolog och sångaren Bromander stirrar upp mot sina torn tillsammans, i en intervju om uppoffring, ackumulering och tatueringarnas tomhet.

Under min båttur med Staffan Lindström, sångaren bakom namnet Bromander, och vår efterföljande promenad genom Gamla Stan upp mot Söder talar vi om hur idéstadiet oftast är den kreativa processens mest spännande del. När en fundering ligger i sin vagga och kan tänkas bli vad som helst ger den gärna näring till andra av sin sort, och föder så ock ny uppfinningsrikedom. Då vi således når Söders höjder och placerar oss på ett ölkafé för det som skall bli Staffans första intervju börjar jag med en fråga relaterad till det tidigare samtalet.
        »När låg Bromander i idéstadiet, och hur hamnade tanken där?«
        »Jag ska försöka koka ner det lite grann, för det beror lite på hur man definierar när det började« säger Staffan. »Utan att bli för filosofisk så började det väldigt tidigt, redan när jag var 15 och började med musik. Det var som en lång resa där man testade sig fram för att försöka hitta vägen dit. Även fast det inte var formulerat eller definierat i ens huvud visste man att man var på väg åt ett visst håll. Jag började tidigt med musiken, men det var nog efter ett par år av kämpande i olika konstellationer med andra människor som jag insåg att jag måste tänka om, om jag vill komma någonstans. Det bästa skulle vara om jag gjorde musik själv, och det var ändå för det mesta jag som skrev musiken i banden jag hade. Då blev det ett soloprojekt, och med det kom en annan förändring i mig, i och med att jag alltid hade sjungit på engelska tidigare.«

Profets Chefsideolog Filip Lindström och Bromander

I sitt Sommarprat för radiokanalen på barndomsön Åland berättar Staffan om hur dagdrömmandet räckte långt under tonåren. Jag, och säkerligen de flesta som likt Staffan har levt genom sina idéer, kan inte mer än drömma mig tillbaka till tiden då vision nästan vägde tyngre än utförande. Åldern för med sig större krav, och oskuldsfullheten i idéstadiet är inte längre lika stark. Som Tottenham-supporter bör jag dock gå efter Spurs ostiga premiss »To Dare Is To Do«, men fotboll och kultur kanske inte alltid går ihop ändå.
        Ibland kommer trots allt oskuldsfullheten åter, och upplyser oss i stunder av klarhet. Jag ser framför mig att Staffans övergång från engelska texter i band till svenska texter på egen hand måste ha varit ett sådant ögonblick. Efter inspelningen och släppet av det första egna albumet, med det för övergången passande namnet »Du sköna nya värld«, har projektet Bromander nu hamnat under Profetvännerna Youth Recordings beskydd, och en ny skiva är i görningen.
        »Hur valde du artistnamnet Bromander?« undrar jag, vilket tyvärr är musikjournalistikens motsvarighet till sportjournalistklyschan »Hur känns det?«.
        »Det finns en åländsk poet som heter Georg Kåhre« svarar Staffan utan att lägga märke till min alldagliga frågeformulering, »och det finns en figur i en av hans diktsamlingar som heter Bromander. Jag fastnade för det namnet. Min mamma är gammal vissångerska, och hon spelade in en tonsättning av en av hans dikter i slutet av 80-talet, där namnet finns med. Det kändes som att jag ville ha något som var nära hjärtat, så jag kan stå ut med det. Lite som en tatuering kanske.«

»Det beror ju på hur man ser på tatueringar« säger jag, som under båtresan och promenaden till ölhallen har burit en jacka som med full effekt dolt mina plottrigt tatuerade underarmar. »Jag har valt att se huden som ett papper, och då spelar det mindre och mindre roll för varje gång vad man ritar på den. Huden får bli en del av den levande konsten.«
        »Jag är övertygad om att om jag skulle göra fler tatueringar så skulle jag också börja kultivera det förhållningssättet. Det kanske var en dålig liknelse« säger Staffan.
        »Jag tyckte det var en intressant liknelse« säger jag. »Det får en att tänka på hur ett artistnamn kan länkas till den levande konsten.«
        »Ja, precis« håller Staffan långsamt med. »Konsten förändras ju hela tiden, under namnet. Eller, det försöker man ju i alla fall. Man vill ju inte vara statisk.«

»Man vill väl att ens liv ska betyda något antar jag«

- Bromander

»Då är frågan« lägger jag fram, »om ett artistnamn från början är ett blankt papper, såsom huden, som man sedan fyller. Namnet Bromander var ju något nytt för dig när du valde det, och nu har du fått chansen att fylla det med vad du vill.«
        »Verkligen« svarar Staffan, men anser även: »Namnet är inte poängen, det är musiken. Man vill ju ha ett namn som rimmar med musiken, och med ens personlighet. Det här är nya tankar för mig, och det är spännande.«
        »Namnet är ju också det första intrycket« säger jag. »Om man ska fortsätta liknelsen vid tatueringar, så hade kanske du tänkt något annat om mig om jag hade varit klädd annorlunda och du hade sett mina armar.«
        »Jag ser på tatueringar på det sättet att du på något sätt måste tycka om varje tatuering, annars kommer du inte göra den. Du kan ha den på dig utan att du skäms. Så känner jag med namn också, jag vill ha något på mig som jag kan stå för. Det behövs inte alltid en lång förklaring för en tatuering, den kan ju bara vara snygg. Så är det med namn också.«
        »Jag är i och för sig jävligt bra på efterkonstruktioner också« säger jag, och tänker direkt på hur jag i efterhand har förklarat min i dimman tatuerade mjukisbyxa på höger underarm som en ursäkt för att slippa gå på äckliga sunkbarer. Sådana ställen tillåter nämligen inte dessa plagg enligt klädkod, och om jag för evigt bär ett par mjukisbyxor behöver jag aldrig sätta min fot på ett sådant etablissemang.
        »Det gillar jag« skrattar Staffan. »Jag älskar att ljuga, att hitta på historier.«
        »Hittar du på historier i dina texter, eller hur går du till väga?« frågar jag.
        »Förut hittade jag på väldigt mycket, i allt som var före Bromander. Det var saker som lät vackert, och fonetiskt fint. Men, jag har upptäckt att om jag ska orka med materialet själv så måste jag vara fäst vid det. Det måste finnas någon mening för mig själv. Ibland kan det ändå inte finnas någon mening, men att jag gör en efterkonstruktion.«

När Staffan talar om det fonetiskt välklingande kontra det meningsfulla tänker jag på Mike Pattons koffeinskadade textförfattande till Faith No Mores fjärde skiva »Angel Dust«. Patton experimenterade enligt legenden både med hur mycket kaffe han kunde få i sig under ett dygn, samt med hur han kunde sammanlänka betydelselösa stavelser till välklingande meningar. Rytmiken och placeringen styrde, och betydelsen fick bli just en efterkonstruktion.
        Jag reagerar dock för mig själv på hur Staffan ser övergången till Bromander som något personligt, något han vill kunna stå för, medan han uttrycker hur fabrikation är något han tycker om. Ur ett perspektiv säger han emot sig själv, då han menar att det som innehåller mening är motsatsen till påhittade historier. Sanningen modifieras en gång till, när Staffan börjar tala om sin nya singel »Elvira Madigan«, ett stycke pop med ljuv ton av kallnat kaffe.
        »De flesta av mina texter är väldigt biografiska, men jag tycker också om att skriva om andra människor och figurer. Det behöver nödvändigtvis inte vara riktiga människor, så länge jag kan relatera till dem och så länge det finns en berättelse där som är intressant. Till exempel singeln, som handlar om Elvira Madigan, som var en cirkusartist i slutet av 1800-talet. Hon var enormt begåvad, väldigt ung och älskad av sin samtid. Sedan gav hon upp allt, för någon annans skull, vilket slutade i tragedi. Såsom jag tolkar berättelsen manipulerade han henne, och sedan tog han livet av dem båda. Den historien hyllades som en enorm kärleksballad, och blev en symbol för evig kärlek. Det är romantiskt och vackert, men om man skrapar lite på ytan hittar man människorna i berättelsen, och så finns det en annan berättelse där.«

»Beroende på hur man ser det så är väl historien om Elvira Madigan en berättelse om uppoffring« säger jag, i det som får bli första delen av min tilltänkta fråga, eftersom Staffan inflikar:
        »Ja, hon offrar allt för hans skull, men det är möjligt att hon inte såg det som en uppoffring. Det kanske var en fröjd för henne att få försvinna från sitt liv. Men, i slutändan blev det en uppoffring, eftersom hon offrade sitt liv för honom.«
        »Känner du att du uppoffrar något för musikens skull?« säger jag, vilket blir den avslutande delen av den påbörjade frågan.
        »Ja, absolut. Det är ingen säker väg att gå, det är en extremt jobbig väg att gå. Det finns inga garantier. Man lever mycket på hoppet. Man hoppas på det bästa och det är väldigt jobbigt att se hur man bränner broar till säkerhet, när man låter tiden gå och människor runt omkring en skapar säkra nästen och bra liv. För mig är det ingen uppoffring, för jag måste göra det här. Det finns inget alternativ, jag kommer inte kunna göra något annat. Jag gav upp mycket, för att hela mitt väsen vill det här. Det är det här jag vill, med hela mitt hjärta.«

Att likna valet av ett artistiskt liv vid Elvira Madigans död kan låta makabert för de som själva inte valt Staffans, eller min, väg. Är valet gjort är uppoffringen på liv eller död. »Du säger att du lever på hoppet« säger jag till Staffan. »Tror du att det har att göra med att din mamma var verksam inom musik?«
        »Nej, det tror jag inte« svarar Staffan. »Att hon hållit på med musik har varit en välsignelse i det att det känns naturligt och att det finns en acceptans för att välja den banan. Det är jag tacksam över, att jag kommer ifrån en musicerande familj som accepterar det jag valt. Det är en trygghet, att om det går åt helvete kommer jag i alla fall inte få någon skit för det. Hopp kanske är fel ord i det här fallet. Jag vet inte vad min mamma hoppades på.«
        »Och vad hoppas du på, rent konkret?«
        »Jag hoppas kunna göra något som betyder något för mig själv och för min samtid« säger Staffan. »Det kanske låter lite storslaget, men…«
        »…men man är tillåten att tänka storslaget« avbryter jag.
        »Jag skulle vilja, när jag ser tillbaka på mitt liv, ha en corpus – en body of work.«
        »Jag förstår dig verkligen, för det ville också jag när jag började skriva« säger jag angående Staffans svar. »Man vill kunna tillbaka på någonting, men frågan är vad det betyder egentligen. Vad är det som är så stort med att titta tillbaka på ett hus man har byggt?«
        »Ja, det är nästan patetiskt när man tänker på det« överväger Staffan.
        »Precis« säger jag, och klämmer till med ett new age-klingande citat: »Borde det inte alltid vara nutiden som spelar roll? Man siktar alltid mot att sitta i det torn man har konstruerat, och titta ned.«
        »Man vill väl att ens liv ska betyda något antar jag, att man har åstadkommit någonting« säger Staffan. »Och det är patetiskt på många sätt. Men, jag mår ju fruktansvärt bra av att skapa och ackumulera konst. Då vill jag gärna att det ska finnas en röd tråd.«

Tornet som vi vill se ned ifrån är självklart ett instrument för vår egen självkänsla. Dess höjd, dess flärd, utsikten från de granna tinnarna – alla ger de vårt bygge en anatomisk verklighet, en kropp att vila på och i. Realiteten av ett förflutet förpliktar det egna, i nu, i då och i sedan.
        Men, vad vore en entitet utan förflutet eller framtid, om inte fri bortom rimligt antagande? Det rimliga antagandet förlorar blott sin reson när kreaturet sväljer sin egen svans och förgörs i eldar satta av förakt för det egna jaget, eller jagets pyromaniska illvilja mot det som finns intilliggande. Båda dessa flammor bygger tornet som vi en dag skall stirra ned ifrån, blinda för välvilja tillika värde. Ty, kära läsare, vad är värde om inte det vi ser i oss själva? Värdet i allt baseras på det värde som agerar index, ergo det egna jaget. Jag ser en verklighet utifrån hur jag värderar dess beståndsdelar, och därav värderar jag mitt eftermäle likaså. Är det en nyttig livsstil? Den är vanlig, för all del, men nyttig är den inte i min ringa mening. Tornet må byggas av dessa värden, och en livsstil må bygga ett torn, men det kan rämna vid vindens första kyss. Intet är evigt, i synnerhet inte minnet.

Egot förtär förvisso både evigheten, samtiden och dåtiden. Då vi super oss fulla på vilka vi var och vilka vi vill bli ser vi inte längre vilken väg vi snubblar nedför, och ögonen ger vita mot främlingar längs stigen. Den ovälkomna fradgan frodas kring våra ovissa munnar, i leenden fromma som inget annat. För är inte ovetskapen om en förlorad dåtid och en lika tappad framtid nog för ett bett i den egna tungan? Om jag kunde göra något just nu, så vore det att bita djupt ner i min egen tunga och utbringa all den livskraft som däri ligga. Den skulle sippra ut ur det som ses som levande, smaka förträffligt på vägen ut, och sedan fly den mun som kunde ha yttrat fler ord om den bara fått chansen. Munnen hade njutit smått av blodsmaken men därefter undgått all förnimmelse i och med dödsögonblicket för dess kropp.
        Likt läpparnas smak av blodet är tornets utsikt över det förgångna innehållslös. Det som var smakar inte längre, och askan av dess frånvaro är för vissa det största straffet, även om de förklär den i en annan skrud.

Jag har för all del velat bygga mitt eget torn sedan jag läste de (allt för Profet-omnämnda) Strage- och- Lokko-samlingarna, där de två giganterna separat drog ihop sina dittills bästa texter i tryckta mastodontskrifter. För min oskuldsfulla adolescens må jag i detta kritiska läge ge mig själv en postum brasklapp – en bortglömd kyss på en okysst kind – och förstå hur jag i läsandet av de mästerverk jag söp åt mig ville skapa en kropp av texter som i framtiden skulle kunna forma något liknande. I nuläget vet jag självklart att kroppen är sårbar, både dess innanmäte och dess yttre delar, och såren som detta ömtåliga ting drar på sig är njutbara till viss del (såsom när blodet når läpparnas yttersta spets) men smärtsamma till det mesta. Så är också tornet.
        Men, kära läsare, är inte sårbarhet det som gör skorpan möjlig? Då jag skrapar bort den och åter känner smärtan som åsamkat den kan jag samtidigt slicka ärret och trivas med trivseln, den totala nollställdheten. Frågan är, om det är smärta, strävan, läkning eller förtvinade skador som är fundamentet för tornet. Vad jag vet är att jag antingen kommer frysa ihjäl i dess skugga, eller falla från dess topp mot min död, om jag inte uppskattar fotfästet jag har i stunden.

18 Juli 2018