Mellan Lust Och Smärta:

En intervju med Broder Henrik Rapp


Tillsammans med Broder Henrik Rapp besöker Profets Chefsideolog Filip Lindström riksväg 69 och byn Bjursås, åtminstone i samtalsform. Det talas om smärta och ångest, men likväl om religiösa upplevelser, Pluras brottslighet och hedonism – allt i en och samma intervju. Enbart på Profet. Håll till godo!

Broder Henrik Rapp. Foto: Niklas Porter.

På den purfärska trudelutten »Riksväg 69 Revisited« (som kommer spelas live i nästkommande avsnitt av den Profetsponsrade podcasten MKT POD) väver skalden Broder Henrik Rapp samman halvproblematisk hemlängtan med hyllning till Dylan. Nämnda riksväg passerar bland annat dalabyn Bjursås, där Henrik växte upp och bodde innan flytten till Falun och senare vidare till Stockholm. Det är i hans nya hemstad som vi möts för att prata om hans gamla.
        »Den handlar om högstadietiden« säger Henrik om singeln, som gavs ut 28 maj. »Rent musikaliskt är den så positiv och glad, och då kunde jag såklart inte ha en glad text. Det kom att handla om min uppväxt, som jag ofta återvänder till, och om känslan av att inte passa in. Jag sjunger att jag är övergiven, men det var jag inte riktigt. Jag hade många vänner, men hade ändå alltid den där känslan av att inte passa in.«
        Just uppfattningen av ensamhet i en miljö som inte är ensam, vilken jag tänker mig att Henrik vill beskriva, är nog oerhört vanlig. Detta vill jag tro eftersom jag själv känt av den alldeles för många gånger, så pass många att jag lärt mig att uppskatta den där känslan av att inte passa in. Ensamheten har blivit en andra natur för mig. Henrik i sin tur har lärt sig att använda sådana känslor i musiken. Mer om detta strax, först utökad information om livet i Bjursås.
        »Min by är som en bubbla« säger Henrik då han tänker tillbaka till riksväg 69. »Det är som om omvärlden inte existerar, byn blir hela världen. Det blir frustrerande om man inte passar in.«

»Skulle du säga att den isoleringen har bidragit till att du sysslar med musik, och kanske till och med hur du sysslar med musik?« undrar jag ledande.
        »Det har påverkat mig i och med att jag under åtminstone tio års tid hade väldigt mycket ångest« svarar Henrik. »Otroligt mycket ångest hade jag, från att jag var 13 tills jag fyllde 23 och flyttade till Stockholm. Jag lämnade dock Bjursås när jag var 18 och flyttade till Falun, som var närmsta stad. De åren av ångest återkommer jag ofta till i mina texter. Där finns det mycket att ta av, mycket att sjunga om. Jag visste inte riktigt varifrån ångesten kom, och vad den berodde på, men när jag flyttade till Stockholm var det som att den bara släppte. Det var som att dra ur en propp, och jag har nog inte haft ångest en dag sedan dess.«
        I sitt filosofiska huvudverk »Människans villkor. Vita Activa« menar tänkaren och författaren Hannah Arendt att hedonismen (den världsåskådning som vanligtvis förklaras som ett betraktande av lusten som livets högsta) egentligen går ut på bejakande av smärta och rädsla. Detta grundas i att smärtans försvinnande är det som föder lusten, och att lusten – som hedonisten ofta sägs eftersträva – därför inte kan finnas utan att smärtan har funnits. På sätt och vis är väl Arendts exempel ett slags vuxen variant av Alfons Åbergs pappas klassiska sägning om att det inte går att ha roligt utan att ibland ha tråkigt. Jag ser det som om både Arendt och Åberg beskriver Broder Henrik Rapps situation med Bjursås och »Riksväg 69 Revisited« mycket väl. Ångesten grodde i uppväxten, och har lämnats kvar där. Ändå måste både platsen och känslorna återbesökas i sångformat, för att den eftersökta glädjen har sin grundval i det som smärtar.

De stora filosoferna Bertil Åberg och Hannah Arendt, tecknade av Filip Lindström efter inspiration från Gunilla Bergström respektive Jan Landqvist

»Kommer det fram musik även om det ångestlösa tillstånd du befinner dig i nu?« frågar jag Henrik.
        »Absolut, jag vill ju inte bara skriva om samma saker. Jag tror att det är Plura som har sagt att man skriver bara tre olika typer av låtar, sedan gör man om dem resten av livet. Han menar att det bara finns tre teman man skriver om, om och om igen, och det tror jag stämmer. Även om jag försöker skriva om något helt nytt vidrör det alltid något tema jag skrivit om förut.«
        För att snabbt omtala Plura, innan vi går vidare i intervjun, så såg jag Eldkvarn-sångaren ett par dagar efter mötet med Henrik. Plura satt, som många andra under en solig eftermiddag, på en av Hufvudstadens uteserveringar och avnjöt kyld dryck. Skillnaden mellan Plura och andra sollapande drinkpimplare var att det i Pluras Sverige fortfarande tycks vara lagligt att röka på uteserveringar, då han helt opåverkad av kritiska blickar och rådande lagstiftningar satt och bolmade i godan ro. Jag vill därför tro att Plura är en sådan karaktär som vi låter hållas, han får göra precis som han vill för att han underhåller oss genom att bara existera. Kanske är jag inte beredd att dra analogin så långt som att likna Pluras olovliga rökning vid den gången då Mötley Crües Vince Neil kom undan med dråp, men jag tror att Plura nästan är halvvägs dit. Härmed nog om Pluras ringa brottslighet, tillbaka till Broder Henrik Rapp.
        »Vilka är dina tre teman?« frågar jag Henrik.
        »Uppväxten är ett, och kärleken är ett annat« tänker han efter. »De två känner jag är sådant som nästan alla sjunger om. Det tredje temat för mig är nog ett slags samhällskritik.«
        »Anser du att det går att kombinera dessa tre, eller måste de fasas ut separat?« följdfrågar jag kvickt.
        »Jag tycker att de går att kombinera. Till exempel går det att sjunga om kärleken som något positivt, tillsammans med att sjunga om att världen och samhället går åt helvete. Det finns något fint i det, att kunna kombinera positivt och negativt.«

Broder Henrik Rapp. Foto: Niklas Porter.

»Om du skulle vilja försöka koka ner samhällskritiken du nämner, vad är det då du försöker uppnå med den?« undrar jag trevande.
        »Jag har ingen direkt agenda« säger Henrik. »Det är inte så att jag sjunger för att jag tror att världen blir bättre av det. Det handlar snarare om att jag skriver om mig själv och vad jag tänker på, och då landar det ofta i tankar om samhället.«
        »Fanns det någon tanke i bubblan i Bjursås om att det gick att göra den stängda världen bättre?«
        »Inte när jag bodde där. Jag har haft världens tryggaste och bästa uppväxt, och det är jag väldigt tacksam över. Samtidigt finns det något problematiskt över det. Det finns en trångsynthet i byn.«
        Henrik talar vidare om Bjursås dualistiska natur, att där finns positiva aspekter såväl som negativa. Även om han gör det tydligt att han inte aktivt vill tala illa om sin hemby, fanns det uppenbarligen något där han ville komma undan, något som släppte taget om honom när han emigrerade till Hufvudstaden. Jag undrar därför om det kan finnas någon form av agenda i att, med ett öppnare synsätt på världen, vilja förändra den trångsynthet som gror därifrån han kom.
        »Jag tror att det är vanligt i små orter i Sverige att det ser ut så« säger Henrik om nämnda trångsynthet, och ger ett exempel hemifrån: »I Bjursås röstar 30% på Sverigedemokraterna, men det har aldrig bott en invandrare i byn. Invandrare har aldrig varit ett problem. Den enda kontakten de har med invandrare är i ’Efterlyst’ på torsdagar, och det skapas fördomar av det. Bjursås är fantastiskt på många sätt, men det finns absolut delar av byn som är väldigt problematiska.«

Här, när vi bara konverserar, ser jag hur Henriks tre lyriska teman kombineras till ett, och en smärre höjning i talets emfas indikerar att det han pratar om är något han brinner för. Den inte helt enkla kärleken till hembyn omtalas hand i hand med minnen av omständigheter från uppväxten, och kopplas sömlöst till ett samhälleligt problem med fördomar. Vårt samtal är med andra ord en Broder Henrik Rapp-låt i dialogform.
        »Det är kanske därför du har skrivit ’Riksväg 69 Revisited’, för att relationen till Bjursås inte är helt glasklar?« gissar jag, och syftar med detta till den svårighet Henrik verkar ha i ställningstagande till byn som helhet.
        Ett kort »Ja« är vad Broder Henrik Rapp svarar efter en kontemplation som ser ut att nå djupt in i honom, och ämnet känns därmed för tillfället tömt. Småstadsmentaliteten, och tankegångarna hos den som vill undfly den, är dock något vi har svårt att komma undan, både i denna intervju och i den allmänna samhällsdebatten. I sin nya prosaroman »Snö och potatis« frågar sig exempelvis den svenska författaren Cecilia Hansson, vid ett återbesök till barndomens Norrland, om hon »putsat bort det genuina i sig« genom att flytta till Stockholm och bli mer »urban« som person. Lika väl som Hansson sätter Broder Henrik Rapp ord på de känslor som ruvas hos en som lämnat hembygden för något annat, men som ändå aldrig helt kan släppa taget om det som farits ifrån. I stunden låter vi dock småstadsspåret ligga någorlunda orört, och går vidare till andra hörn av Henriks person.

Broder Henrik Rapp. Foto: Niklas Porter.

»När jag skriver försöker jag gå in i rollen som poet« fortsätter Henrik sedan. »Det är väldigt viktigt att mina texter ska kunna läsas som dikter. Texten är nummer ett, och musiken är nummer två. Däremot skulle jag aldrig kalla mig för poet.«
        Hans sägning föder intressanta tankespår om betydelsen av självåtagen identitet. Broder Henrik Rapp ser sig inte själv som poet, men kan iklä sig poetens mantel i stunden då han skriver texten till sin musik. Det slår mig att det (i linje med Profets motto »Jag är inget, därför kan jag vara allt«) ligger en omnipotens i att ta avstånd från varande. Frånvarande är pressen av att titulera sig som något specifikt, att åta sig ansvaret som åligger den som är något särskilt. Närvarande är friheten som belönar den utan ok, den utan bördan av utmärkt och helkategoriserad existens. Profets konstnärliga ideologi till trots frågar jag Henrik följande:
        »Finns det någonting du säger att du är
        »Jag har en bakgrund inom idrott framför allt« svarar han, vilket låter som en smärre undanflykt till en början men som snart får sig en rimlig förklaring. »Jag spelade hockey under hela min ungdom, och musik var något jag gjorde när ingen annan såg. Det finns en machokultur inom idrotten, och att vara poet stod inte särskilt högt. Det har präglat mig väldigt mycket, så det finns fortfarande kvar inom mig att musik och poesi är skämmigt.«

»Omnipotens«, en serieruta av Filip Lindström, som förklarar Profets motto.

Trots den ogina snubbstämningen inom sportvärlden närde Henrik en annan kärlek, en relation till det där som enligt idrottskulturen var skambelagt:
        »Det finns inget jag går igång på lika mycket som en bra text« säger han innerligt. »Enda gången jag gråter är om jag hör en välskriven text som träffar mig. Det är det närmsta en religiös upplevelse jag kan komma. Jag var osäker och benägen att passa in, och då fanns det inte utrymme för sådant ’trams’.«
        Det verkar alltså finnas något tvåeggat även inom Henrik själv, precis som det finns i hans relation till Bjursås och uppväxten. Viljan att vara en i laget tävlade med hans verkliga känslor för sådant som föreföll förbjudet. Den känsla av att inte passa in, som nämnts ovan, kan således anpassas både på att inte passa in i sin direkta omnejd och miljö, men lika väl kan den appliceras på att inte passa in i sin egen självbild. Jag anser att den senare applikationen är den mest smärtsamma.
        Ångesten Henrik kände under ungdomsåren kom i sin tur, enligt min blygsamma tolkning, från det att han inte i frid fick företa sig med det »närmsta en religiös upplevelse« han kunde, och kan, komma. Det vackra i kråksången är att samma ångest idag inspirerar honom i skapandet av denna heliga text, det som är »nummer ett« i hans kreativa verksamhet. »Riksväg 69 Revisited« är därför möjligtvis det mest representativa för Broder Henrik Rapp som helhet som vi lyssnare kan få ta del av. Singeln söker fram och tillbaka lika mycket som den blickar inåt och utåt, till höger och till vänster längs riksvägen för att se så inga bilar kommer när det är dags att korsa den. Likt många välskrivna texter växer Henriks vid närmare eftertanke, och väcker på den vägen något lika allmängiltigt som eget.

22 Juni 2021