Profets Bokklubb:

På Spaning med Bridget Jones


Av outgrundliga anledningar läser Profets Chefsideolog Filip Lindström uppföljaren till Helen Fieldings »Bridget Jones Dagbok« på uppdrag av Profets Bokklubb. Läsningen ger Chefsideologen ingenting alls, förutom möjligtvis smärtsamma insikter om den egna besattheten vid Nittiotalet och allt som hör därtill.

Mina vetgiriga fingrar greppar gärna böcker varhelst jag färdas, och den tygväska som snart växt ihop med min högra axel fylls systematiskt med olika litterära verk tills den blir för tung, töms och långsamt fylls ånyo. Antalet böcker jag plockar på mig överträffar oftast min läsning, och jag ertappas därför lätt med allt för många stenar med hundöron halvvägs igenom.
        Resultatet av sådan massomhändertagning av vilsna alster är med andra ord att jag inte läst ut en enda bok sedan Profetvännen Fredrik Strages senaste krönikesamling »Strage 242«. En sådan insikt har effektiviserat mitt mindervärdeskomplex, och fått mig att ifrågasätta min egen benägenhet att bearbeta text.
        När jag till syvende och sist lyckades ta mig från en pärm till en annan var texten dem emellan en som förvärrade stundande sinnesstämning. Hur kommer det sig att den första bok jag avslutat på ett halvt jordsnurr är just Helen Fieldings »På Spaning med Bridget Jones« (eller, som jag föredrar att kalla den, »Bridget Jones 2«)?
        Apropå titlar är den svenska översättningen av Fieldings original »Bridget Jones: The Edge of Reason« i klass med språkliga övertramp som tolkningen av Chevy Chase-landmärket »Vacation« till »Ett Päron Till Farsa«. Jag som nu, av en anledning som ska undersökas i den här texten, har läst hela »På Spaning med Bridget Jones« kan meddela att huvudkaraktären definitivt är mer på logikens yttersta rand än på spaning. Översättaren Carla Winberg måste ha fokuserat snäppet för mycket på bokens ytliga tema, manisk monogamimedling, för att i titeln kunna kanalisera den ironi som Helen Fielding möjligtvis forcerar genom den platta karaktären Bridget.
        Kära läsare, ni frågar i denna stund säkert varför jag har tagit mig an något som jag med största säkerhet redan visste skulle vara undermåligt i de flesta avseenden. Det gör även jag.

Jag försvarar mig med (och gömmer mig bakom) min Nittiofili och dess direkta påverkan på mitt psyke och mitt tycke. Bridget Jones-filmerna har tillfredsställt mitt begär efter semigrynig bild, pre-millenniemode och primatstadie både gällande mobiltelefoner och genusfrågor. Just Fieldings syn på kvinnor och män, heterosexuella och homosexuella, singlar och självbelåtna gifta har jag trots en smak för det Nittiotalistiskt charmiga i filmserien aldrig haft något till övers för. I boken tar det över för mycket.
        Bridgets paranoida världsbild går ut över allt hon rör. Villfarelsen om ensamhet i känslor av ständigt missförstånd kanske var en singular verklighet på Nittiotalet, eller så har Helen Fielding skapat en overkligt stereotyp kvinnokaraktär som omöjligen klarar sig utan bekräftelse. Naturligt nog refererar Fielding gång på gång till populärvetenskapliga bästsäljare som John Greys »Män är från Mars, Kvinnor är från Venus«. Att döma ifrån hur boken färgat av sig på »Bridget Jones: På Logikens Rand« kan John Grey omöjligen någonsin ha träffat en kvinna. Helen Fielding har kanske stött på en man någon gång i sitt liv, men inte fått reda på så mycket utifrån mötet. Uppmålningen av könen som invånare av två olika planeter eldas på tills Bridget mot slutet häpnar över ögonstenen Mark Darcys osäkerhet. Med eftertryck parkeras »Bridget Jones 2« i en flydd tid.
        Jag förstår att jag tagit mig igenom den utdaterade dejtingboken för att den är lättsam. De två sista kapitlen – där Bridgets kroniska otur plötsligt släpper och allt blir frid och fröjd – är som att läsa TV3. Mina hjärnceller dör reklamtelevisionsdöden, och texten glider in i mitt medvetande lika snabbt som den sedan flyr därifrån. När jag slår ihop boken efter sista sidan har jag absolut inga problem med att greppa varför så många har läst den. Utan några som helst kanter (förutom möjligtvis Bridgets kokainepisod i Thailand) är spaningen fruktansvärt enkel att svälja. Den största (och kanske enda varaktiga) glädjen Fieldings uppföljare till »Bridget Jones Dagbok« gav mig är att rollbesättarna för filmatiseringen spelat ett metaspratt i och med värvningen av Colin Firth som Mark Darcy. I övrigt dyker jag hellre tillbaka ner i boksamlingen i min tygpåse än att tänka tillbaka på läsningen jag just genomgått. Ändå gör jag det, för att kunna le åt vetskapen om att världen inte ser ut som Helen Fielding avskriver den.

1 Oktober 2019