Ligger en hund begraven i döda poeters sällskap?

En intervju med bob hund


Idag, 10 februari, skulle bob hund ha släppt sitt tillbakablickande epos till skiva, »Det allra näst bästa«, digitalt – men än får vi vänta en liten stund till. Den digitala versionen kommer nämligen ut när alla fysiska exemplar har sålts. Tills dess går det att grotta ner sig i Filip Lindströms intervju med bob hunds keyboardist Jonas Jonasson, som handlar om döden och om livet och om eventuellt inlagd fisk. Väl mött!

bob hund på det glada nittiotalet. Foto: Håkan Lindell.

I en samtid där det blida stirrandet mot en osäker framtid utgör lejonparten av befolkningens intressefält kan ett gediget rétrospectif vara på sin plats. Ett osentimentalt sådant helst, ett som visar vad som nästan hände, men inte riktigt. Är det revisionism? Är det en lögn? Är det en fågel, eller ett flygplan? Nej, det är bob hund.
        Nationalklenoderna bob hund ger inom kort ut en något eljest samlingsskiva, nämligen en kollektion av tidigare osläppta sånger från nittiotalet som av diverse anledningar inte fick komma med i bandets ordinarie utgivning från nämnda period. »Det allra näst bästa« är (den mycket passande) titeln som vakar över de mer eller mindre ratade alstren, 20 till antalet.
        »Man kan säga att det här är den förlorande sidans skiva« har bob hunds låtarkeolog och gitarrist Conny Nimmersjö sagt om albumet i ett pressmeddelande.
        Med tanke på att bob hund ofta stått på den konstige individens sida – och därmed fått en hel del kärleksfulla förlorare som beundrare – är kanske en »den förlorande sidans skiva« precis vad deras publik behöver. Som det (och de) egendomligas förkämpar och eviga helgon är det nästintill bob hunds skyldighet att visa upp det material som en gång i tiden förespråkats av förlorarna i det faktiska bandet.
        »I ett band med sex medlemmar blir det ofta interaktioner« säger tangentkittlaren och fiskrökaren Jonas Jonasson över en tidsenlig videolänk, och beskriver hur det med lätthet kan uppstå osämja över huruvida en viss melodi hör hemma i ett bob hund-verk eller ej.

»Jag är diplomaten i gänget« fortsätter den fiskrökande keyboardisten, som svar på frågan om han stod på bandets förlorande eller vinnande sida under det gyldene nittiotalet. »Jag har varit på båda sidor, så att säga. Jag är svårplacerad, men generellt har jag varit ganska nöjd med den ordning som all vår musik har kommit i.«
        Jonasson framhåller att bob hunds urvalsprocess – som resulterat i att deras diskografi ser ut som den gör och följaktligen i att »Det allra näst bästa« låter på annat vis – har följt en rätt rättfram devis:
        »Alla ska vara nöjda, eller så ska alla vara missnöjda. Så är det med demokrati.«
        bob hund är ett sådant band som verkar nära ett konstant behov av att kämpa emot någonting. Mest talande för detta är sångaren Thomas Öbergs uttalande i DN inför bob hund-musikalen på Helsingborgs stadsteater: »Det idealiska är att man tycker att man hatar teater och tycker att Bob hund är skitdåliga. Framför allt musikaler tål man inte. Så går man på den här föreställningen och går sedan därifrån och tänker: ’jag fick en present’. Det är dem jag ska nå – alla andra är givna.«
        bob hund omvandlar ledigt trösklar till stegar, och frodas i ständig motvind.
        »Går det för lätt, då blir vi misstänksamma och då har vi missat något« menar Jonasson. »Ibland är det ju ett onödigt ok att bära när man bara skulle kunna ha lite kul och spela musik, men ibland gör det även att man vässar sina vapen och sin penna ytterligare. Vi har hoppats på ständig nybörjartur, brukar Thomas säga. Så fort vi har tyckt oss kunna någonting så har vi slutat med det och börjat med något annat som vi inte kan.«

bob hund på det glada nittiotalet, med Jonas Jonasson längst till vänster. Foto: Håkan Lindell.

Jonasson delger ödmjukt sin egen personliga musiksmak, och preciserar hur den passar in i kontexten bob hund.
        »Jag är både syntig och poppig, men framför allt i kontrast till de andra i bandet. I andra sammanhang kan jag vara ganska stökig och bökig, men i den här konstellationen där jag spelar med gamla punkare som kämpar för sin sak så måste jag kämpa för min. Någonstans där emellan händer det, i det mötet.«
        Med det där »Det« som »händer« menar Jonasson troligtvis bob hunds je-ne-sais-quois, ett slags kall (i bemärkelsen kool) fusion av i sig ostoppbara krafter. Han går igenom hur ett klassiskt replokalsscenario förlöper, där hans bandkamrater visar upp en trudelutt som han sedan lägger hand på:
        »Det kan vara en traditionell punkdänga, så kommer jag in och ändrar harmonierna på ett sätt som gör det spännande. Å andra sidan kan jag komma med något syntsmetigt vackert och så kommer de andra in och förstör alltihopa. På ett härligt sätt. Det är då allting händer.«

I ljuset av det retrospektiv som »Det allra näst bästa« är ligger frågan om vad som hänt med bob hund sedan nittiotalet nära till hands. Utöver den allra mest uppenbara skillnaden – att Christian Gabel tog över trumstolen efter Mats Andersson 2009 – anser Jonasson att gruppen erövrat nya kunskaper om sig själva och sitt hantverk.
        »När vi gjorde de här låtarna visste vi inte hur man gör musik. Det är spännande, för att det gör att man prövar sig fram, och man gör saker man inte skulle göra annars. Sedan har vi förhoppningsvis lärt oss hur man lever ett liv. Det visste vi inte riktigt då heller. Nu har vi tagit tag i djupare frågor, som ’Vad ska vi bli?’, ’Vem är jag?’. Det tycker jag man hör i både musik och i text.«
        Den ordentliga ovetskap som Jonasson menar att bob hund sportade under det glada nittiotalet ledde onekligen till ett explosivt uttryck. I åldrandet och mogenheten har ensemblen behövt hitta sig själva, bortom letandet efter det egna.
        »I sökandet finns det en enorm energi, och det är den som slår igenom så kraftfullt« säger Jonas och påpekar att det efter sökandets mål har nåtts krävs av musikern att hon hittar andra vägar till den enorma energin.
        »I början handlade det mer om att göra musik, och så mynnade det ut i ett förvånat möte med en publik som faktiskt var intresserad av att lyssna på våra försök. Nu handlar det kanske om att nå publiken på ett nytt sätt, och att få publiken att reagera på musiken på ett nytt sätt. Idag är vi mer medvetna om att vi har en publik, det var vi inte när vi gjorde de här låtarna. De gjorde vi för oss själva.«
        Det framförs av undertecknad att en sådan förändring måste innebära en avsevärd skillnad för självmedvetenheten. Jonasson håller sonika med om att insikten varit fundamentalt omvälvande.
        »Absolut. Den har rent historiskt resulterat i skrivkramp och leda och skräck« skrattar han mustigt.

Martin Kanns omslag till »Det allra näst bästa«.

Samtalet glider smidigt in på ämnet skivomslag. Den krabbtårta med fiskfyllning som pryder »Det allra näst bästa« är i vanlig ordning tecknad av omslagsmästaren Martin Kann. Formgivaren själv uppger i ett pressmeddelande att omslaget skapades på nittiotalet, precis som musiken, och att det är »en skiss som blev näst bäst till förmån för ett bättre omslag.« Jonasson kommenterar det faktum att krabbtårtan verkar vara prydd av två små nunnor, alternativt helgon.
        »Ja, det finns en sakral stämning, absolut. Där finns många saker som jag gillar. Jag jobbar ju både med musik och med fisk. Jag har arbetat på ett fiskrökeri i 18 år, parallellt med mitt musicerande.«

Är fiskarna i tårtan rökta, skulle du säga?
»Nej, de är nog fortfarande färska. Möjligtvis inlagda.«

Avslutningsvis brukar döden vara en god sista refräng, och Jonasson talar glatt om hur bob hund fått spela döda versioner av sig själva i musikalen på Helsingborgs stadsteater som just spelats.
        »Jag har jobbat en del med teater tidigare, men att leda det här gänget i mål var en stor ära. Vi har ofta varit restriktiva med att dela med oss av våra personer, men nu fick vi möjlighet att skådespela och tala allihopa. Det var fantastiskt. Jag tror att det var något som publiken uppskattade, och vi kommer ta det med oss in i nya projekt.«
        Döden har blåst liv i bob hund, och kanske är det därför legendarerna grävt upp sina gamla synder på »Det allra näst bästa«. Jonas Jonasson är dödligt tacksam över den stora uppmärksamhet som skivsläppet har rönt, och ser fram emot att skörda dess frukter.
        »Alla stora artister brukar ju börja sälja skivor när de dör, så vi hoppas på bättre skivförsäljning nu. Det är bättre att ta det innan sin egen död.«

Tids nog släpps »Det allra näst bästa« digitalt. Det kommer ske när samtliga fysiska exemplar av skivan har sålts.

10 februari 2022