Dumma Jävla BF/C

En intervju med Barish Firatli och Joel Igor Hammad Magnusson

Profet har på sistone dykt ner i Göteborgs musikliv genom intervjuer med diverse av stadens indieband. En intervju i Stockholm med Barish Firatli och Joel Igor Hammad Magnusson i BF/C kan inte skilja sig mer ifrån sådana, inte heller deras musik går att ställa i jämförelse. Profets Filip Lindström äter tapas med BF/C och får följa med in i The Shining-korridorerna på Stadsteatern, där Firatli och Magnusson skapar musiken till föreställningen »Dumma Jävla Mås«.

Duon BF/C kommer ursprungligen ifrån Göteborg, världens mest tapastäta stad, så det är föga förvånande att de föreslår att vi ska mötas på en tapasrestaurang i Stockholm. Joel Igor Hammad Magnusson, vars artistnamn Californiaman utgör C:et i BF/C, bor för närvarande i Stockholm och hans kollega Barish Firatli, vars förnamn kommer ifrån den turkiska ikonen Bariş Manço, är på besök i huvudstaden på grund av ett gemensamt projekt. BF/C är nämligen mitt i processen av att skapa musik till en nytolkning av Anton Tjechovs klassiker »Måsen« på Stadsteatern, översatt av Bengt Ohlsson. Denna nya uppsättning kommer heta »Dumma Jävla Mås« i regi av Frida Röhl och det var regissören själv som bad Joel och Barish att medverka. När tapasbeställningen är lagd hos en stressad servitör drar Kaliforniamannen igång en lång beskrivning av hur de hamnade på Stadsteatern i Stockholm.
        - Folkteatern i Göteborg har ett ställe som heter Folk, det kanske du känner till vad det är för någonting, och med den här krogen – ett helvegetariskt, modernt ställe – har de ett label. De hörde en grej som vi hade spelat in, en skiss, så ville de släppa den.
        - Det var början på allt, flikar Barish in i Joels utsagan.
        - Vi släppte singeln, det finns en liten upplaga. Det var hundra ex, signerade och numrerade. Människorna på Folk, de som jobbade på teatern, spelade vår musik i baren och så skulle de ha personalfest. Då bokade de oss som underhållning, att vi skulle spela på festen. Det var en sådan där svinhärlig Göteborgssommarkväll, solen låg sjukt lågt.
        - Utomhus, vid mynningen av Göta Kanal eller någonting, jag har ingen aning om det var det. Jag har aldrig varit där innan, säger Barish och utlöser ett skratt hos Joel som brusar upp inom honom själv också. De fnissar nästan i stämmor med varandra, deras kemi är så kompakt att när de kommenterar varandra går de in i något som roar dem båda i kvadrat. Den gamla klyschan gällande närstående människor som avslutar varandras meningar börjar göra sig påmind, men med Barish Firatli och Joel Igor Hammad Magnusson känns det inte klyschigt. Det känns som det mest naturliga i världen.
        - Är det det som är våtmark? fnissar Joel åt Firatlis funderingar om den möjliga mynningen av Göta Kanal men återgår sedan till sin berättelse: Vi spelade på deras personalfest, i deras rekvisitalager. Det var som en garageport, vi stod precis innanför och alla satt utanför och solen brände in.
        - Man kände sig som en spansk flamenco-performer, eftersom det var så varmt och man bara svettades, minns Barish och BF/C skrattar i samklang ytterligare några sekunder.
        - Men då var Frida Röhl, som är konstnärlig ledare på Folkteatern, där och hörde oss. Sedan blev hon ett sådant jävla fan av vår musik, säger Joel.
        - Betuttad! brister Barish ut.
        - Ja, betuttad, riktigt betuttad, och hon lyssnade på den [BF/C:s musik] hela sommmaren och hela hösten. Hon berättade också om sin musikaliska grej, att hon går helt in i något. Man kan ha olika flöden, hur mycket man tar in och från vad. Med turkisk psyk så söker man musik, hon verkar inte vara den som söker musik utan den som bara fastnar i någonting.
        Att Joel nämner turkisk psyk kanske kräver sin förklaring. När jag fick reda på att Barish Firatli kommer av turkisk härkomst ville jag självklart nämna Det Turkiska Musikundret, artikelserien på Profet om psykedelisk rock från Turkiet. Jag sökte väl en viss bekräftelse, precis som jag gör varje gång jag träffar någon med anknytning till Turkiet och säger att jag lyssnar på Bariş Manço, Cem Karaca och Selda Bagçan. Och visst har Joel rätt, när man lyssnar på sådan musik söker man sig aktivt bakåt och ut från den plats man själv kommer ifrån. Det är en del av tjusningen. Frida Röhl har ett musikaliskt flöde som skiljer sig från mitt, delvis. Stundtals kan jag söka med ljus och lykta efter specifik musik som ska få mig att känna på ett specifikt sätt, ibland gör jag en Röhl och fångas upp av något som styr mig.

»Helt stoisk med slickat hår bakåt och ett väl manicured face. Du sa inte så mycket, du stod mest där med stort självförtroende bakom soffan.«

Barish Firatli om sina första intryck av Joel Igor Hammad Magnusson

Enligt Joel lyssnade Frida Röhl flitigt på BF/C samtidigt som hon började jobba med »Dumma Jävla Mås«. Hon var lika inne i deras musik som hon var i manuset och hon insåg att de två skulle passa perfekt ihop.
        - Hon ringde och frågade om vi kunde göra musiken till föreställningen, om vi kunde skriva femton minuter musik, för det är låtar i den här föreställningen som ska framföras. Det är inte bara rumsmusik. Det gör vi också, men vi gör låtar för att hon ville att vi skulle tonsätta redan skriven text, som det står i manus, säger Joel.
        - Texterna har skrivits om så det ska passa. Det var sjukt dåliga rim-sim-dim-lim, säger Barish om de rimmade verser som han och Joel satt toner till för pjäsens skull.
        Jag tänker att nödrimmen som Barish pratar om kan komma ifrån att texten från början är översatt från Tjechovs gamla ryska och Joel bekräftar min tanke.
        - Det är en bearbetning, från Tjechov till engelska och sedan till svenska, så det är inte helt ruski.
        - Nu är vi nästan klara, verifierar Barish. Det blir premiär 27 januari. Vi har gjort tre låtar inom poptradition, där det finns vers och refräng.
        - Framför allt en, säger Joel. Det är ett nummer som vi såg idag på repetitionen. Det kändes mäktigt, vi har ju inte sett allting än, de håller på att repa. Det är en låt som heter »Knogar« som vi kommer släppa som singel.
        Ett soundtrack till »Dumma Jävla Mås« kommer ges ut och vi diskuterar varaktigheten hos inspelad musikkonst kontra en teaterföreställning. Föreställningen kan ses under en begränsad tidsperiod och dess ursprungliga form försvinner sedan för att aldrig återvända. Ett stycke musik som fastnat på band kan leva för evigt. Det finns något vackert hos dem båda.

Ifrån att ha läst tidigare intervjuer med BF/C har jag fått för mig att Joel är bosatt i USA, vilket ju inte stämmer. I själva verket är det Barish som bott en längre tid på andra sidan Atlanten innan han kom tillbaka till Göteborg.
        - Jag har bott i USA mesta delen av mitt vuxna liv. Jag var i San Fransisco i många år och dit kom Joel. Vi hade träffats, blivit presenterade för varann, men där började vi hänga. Vi spelade till och med på ett ställe.
        - Vi spelade »Two Friends« som är på B-sidan på den första singeln, minns Joel och vänder en fråga mot Barish: När var det här? Sju-åtta år sedan? Vi åkte på en så jävla konstig resa mot Sausalito kommer jag ihåg, vi åkte över bron till Vista Point, ställde oss där och rökte något svinstarkt och blev så jävla stenade. Barish körde och vi åkte ner för en nedförsbacke i en gyllene San Fransisco-solnedgång. Det var som om allt var air-brushed med delfiner som hoppade upp.
        Joel Igor Hammad Magnusson imiterar de inbillade delfiner som mötte honom i Kalifornien, genom att ge ifrån sig ett ljud som jag inte skulle lyckas beskriva med tusen ord.
        - Vi tog en annan väg mot Marin Headlands, det var en California-idyll. Nästan så att valarna gjorde ryggplask i Stilla Havet framför en, återger Barish med ett leende.
        - Det var good times. Jag var där i en månad och då hängde vi svinmycket, säger Joel.
        - Jag hade sett Joel lite yngre, många år innan det. Jag hade precis gått ut gymnasiet och flyttat in i ett svinkonstigt kollektiv och så kom Joel dit några gånger och stod bakom soffan. Helt stoisk med slickat hår bakåt och ett väl manicured face. Du sa inte så mycket, du stod mest där med stort självförtroende bakom soffan.
        Joel har behållit självförtroendet från tiden bakom soffan och från månaden i San Fransisco har han behållit en god vän. BF/C är så avslappnade med varandra att det känns givet att delta i deras gemenskap med tapas och spansk öl.

För Joel och Barish är aktiviteten på Stadsteatern något nytt. Redan innan bandet bildades för ett drygt år sedan har de sysslat med musik i olika former, men att göra musik till teater och att vistas i sådana lokaler är inget de gjort förut.
        - Det är ett svinstort hus, säger Joel om Stadsteatern. Det är en ibland ganska läskig labyrint, man kan komma in i helt illröda, konstiga The Shining-korridorer med en tung dörr som stängs bakom en. Så fort vi går in i huset hamnar vi i fel hiss och hamnar på fel våning.
        När de små tapasrätterna ätits upp är det dags för BF/C att återvända till studion på Stadsteatern och jag blir medbjuden för att lyssna på musiken till »Dumma Jävla Mås«. Huset är mycket riktigt enormt och trots att Joel och Barish vistats där ett tag nu så hittar vi nästan inte fram till studion. Det kan bero på att jag och Barish ger oss iväg i jakt på en rekvisitavagn han sett tidigare, innehållande berusningsdrycker. Barish öppnar massiva dörrar till repetitionssalar som får honom att se ut som en människa i miniatyr och till slut hittar han vagnen. Tyvärr är den vaktad av en dansgrupp och vi ger upp.
        Väl i studion får jag höra »Knogar« och ett stycke till. Barish sångröst gör sig jättefin på svenska och när jag berättar det för honom säger han att det är första gången han sjungit på detta språk. Musiken låter som BF/C:s självbetitlade skiva, med slick Justice-bas och vackra syntar, men det är inte svårt att höra visionen Frida Röhl fick när hon läste manus och lyssnade på musiken. BF/C kommer smälta in och förhöja dramaturgin i »Måsen«, en modern tolkning av en sådan klassiker kommer må bra av sådan här musik.
        När jag lämnar studion (efter att ha åkt med fel hiss till fel våning med Barish) kan jag knappt bärga mig tills premiären av »Dumma Jävla Mås« 27 januari.

25 Januar 2017