Den Omedvetne Gudfadern

En Intervju med Kenny Håkansson


Profets Chefsideolog Filip Lindström, fysisk och psykiskt deformerad bortom all möjlig igenkänning, intervjuar nyskaparen Kenny Håkansson om det faktum att hans banbrytande grupp Baby Grandmothers har återvänt efter 50 år med albumet »Merkurius«.

Jag har behövt ställa in en intervju med de återförenade svenska psyklegendarerna Baby Grandmothers på grund av ett olyckligt tillstånd jag försatts i, utmattad efter en natt där ett sprucket ögonbryn tvingade mig till akutmottagning och tre stygn över ögat. Morgonen efter stygnen har satts i mitt kött har jag återhämtat mig så smått, och glider så in med ett öga värdigt Ringaren i Notre Dame på ett kondis i Skärholmen, där Kenny Håkansson sitter och väntar på mig.
        För svenska musikfantaster finns det två Kenny Håkansson att hålla koll på, från två olika generationer men inte från helt olika håll. Det finns den Kenny Håkansson som tidigare spelade bas i Hellacopters och sedan finns det den Kenny Håkansson som jag tar i hand och ber om ursäkt för gårdagen till. Denne Kenny Håkansson har varit aktiv i den nordiska rockscenen i över 50 år, i band som Dag Vag, T-Boones, Kebnekajse och självklart Baby Grandmothers. Flera av dessa grupper, om inte alla, har först haft en kortare inledningsperiod som sträckt sig några år varpå de upplösts, för att decennium senare komma samman igen. Så är också fallet med Baby Grandmothers, som släpper nytt material för första gången sedan 1968, i form av skivan »Merkurius«.
        »Vi började 2011 med att åka till Silence i Koppom, och var där i nästan en vecka« berättar Kenny om hur den nya inspelningen satte igång. »Sedan åkte vi tillbaka 2016 och 2017, så vi var där i tre omgångar. Vi använder en inspelning från 2011 fortfarande, och vi gjorde nästan samma låtar men med annat stuk. De blir olika varje gång, det är inga låtar som är fast i vers/refräng, så det blir en del frispel kring ett tema.«
        »Är det nyskrivet låtmaterial ni spelar in?« undrar jag, och vrider mig diskret så mitt sargade högeröga inte riktas mot Kenny.
        »Nej, vi hade replokal i Fryshuset i början av 2000-talet, och det var där det här materialet växte fram. Vi använder oss av lite gammalt live, men inte nu på inspelningen. Vi har aldrig haft låtar.«
        Med »vi har aldrig haft låtar« syftar Kenny förstås på att strukturen i Baby Grandmothers stycken hellre går ifrån popformatet än håller sig till det. Han går tillbaka till den absoluta början och minns hur bandets första, kortvariga uppstartsfas såg ut.
        »Vi började spela på ett ställe som hette Filips, som låg på Regeringsgatan, där gallerian ligger nu« säger han och ler åt att den gamla konsertlokalens namn liknar mitt. »Det var 1967 och de skulle riva kvarteren. Det låg ett konditori där innan som hette just Hovkonditoriet Filips. Först spelade vi där som T-Boones, men sedan kom Bella (Linnarson) in på bas och då ändrade vi namn. Basisten i T-Boones var snickare och ville inte sluta med sin firma. Jag jobbade på Televerket och Pelle (Ekman, trummor) jobbade på Danderyds Sjukhus, inte som läkare utan som bårkörare. När vi då började på Filips spelade vi något bluesbaserat, ungefär som i T-Boones, men tyckte att det var ganska tråkigt. Egentligen hade vi inga låtar alls, men ändå stod vi där och spelade i två gånger en timme, och jammade.«

Affisch från Filips

Bella ska enligt Kenny tydligen ha kommit från en nästan dansbandsaktig musikkultur, men han kom väl in i det som blev Baby Grandmothers. Kenny slänger sig med uttrycket »att spräcka upp« för att detaljera vad bandet delvis sysselsatte sig med, ett jazzordspråk som jag trots en viss delaktighet i Stockholms jazzvärld aldrig har hört. Det innebär att man, som sagt, utgår från ett tema som man sedan går bortom, utom, bakom, över, under och vid alla sidor av.
        Jag, som den multidimensionellt sentimentala själ jag är, kan alltid begrava mig milsdjupt i tankar om dåtid som jag aldrig upplevt. Tanken på rockklubben Filips gör mig varm och pirrig i varenda cell som min kropp kan frammana. Tänk er, kära läsare, ett etablissemang drivet av Bill Öhrström och den ojämförbara hjälten Janne »Loffe« Carlsson, där 60-talets pyrande psykscen kunde samlas och ljuvliga akter som Hansson & Karlsson och Baby Grandmothers agerade husband. Det var med största säkerhet mycket rökigt i lokalen, man visste att den snart skulle rivas och man kunde uppleva tidens bästa musik just där och då. Kan det ha blivit bättre? Absolut inte.
        Med sin lugna stämma, färgad av ett liv i Stockholm, tänker Kenny tillbaka till de ikoner som gjorde honom till den han är idag. »När Hendrix kom var det nytt, med extra distgitarr. Han formade mitt liv rätt ordentligt från den tiden. Det var så mycket som kom i slutet av 60-talet som var omvälvande. Innan dess hade jag haft andra förebilder, som The Shadows från England. Det ledde till att jag började spela gitarr. Vi hade en akustisk gitarr med stålsträngar hemma, halsen var sprucken och det var långt att trycka men man pinade sig igenom det.«

Jag har bara antagit att Kenny är medveten om sin egen influens, och vad den musiken han i princip tog till Sverige en gång i tiden har blivit idag, men han verkar förvånad när jag berättar om hur kidsen helt och hållet har omfamnat det psykedeliska, hur det har blivit ett av vår tids mest populära musikaliska modeord. Det är inte utan sådana innovatörer som Kenny som Reine Fiske låter som han gör i Dungen, eller att Elena Wolay skriver om psykedelia i Jazz Är Farligt. Den svenska psykkulturen har djupa rötter som idag växt ur marken och blomstrat, och jag tror att Kenny inte är helt insatt i hur drivande han och hans olika projekt har varit i framfarten för rörelsen. Just det att han aldrig har slutat upp med att spela, att han alltid gett sig in på nya saker och hängett sig åt nya genrer, det gör att han aktualiserats gång på gång, kanske också det omedvetet.
        Baby Grandmothers fick till slut äran att turnera med The Jimi Hendrix Experience under 1968, innan Kenny, Bella och Pelle gick ifrån den nu återförenade gruppen. Efter inspelning av musik i Finland – med gummibollsmannen M.A. Numminen bakom spakarna – rann Baby Grandmothers ut i den sand som bland annat senare formades till Mecki Mark Men. Nytändningen av originalet blev ett gäng gamla liveinspelningar från Filips som släpptes via nationalklenoden Stefan Kérys Subliminal Sounds redan 2007.
        »Har du funderat mycket på att dra ihop Baby Grandmothers igen, under tiden ni låg nere?« frågar jag och försöker förgäves att blinka med mitt Quasimodo-öga.
        »Nej, inte förrän plattan kom ut« säger Kenny, dock med en lätt ton av eftertänksamhet över sitt svar.
        »Så du hade lämnat det bakom dig?« säger jag, och tänker att Kenny med all rätt kan ha gjort det, med tanke på allt han har företagit sig sedan 1968.
        »I stort sett« svarar Kenny, »jag hade inte så många tankar på det, för vi höll på med Kebnekajse och innan det hade jag varit med i Dag vag och hållit på med Bill Öhrströms Boogie Band, som jag fortfarande gör på Stampen lite då och då.
        »Så du slutade i varje fall på Televerket?«
        »Ja. ’67, sista oktober.«
        »Var det ditt sista ’day job’?«
        »Ja. Senare har jag haft kortare jobb. ’98 gjorde jag en turné med Riksteatern och där fick mitt liv ytterligare en ny inriktning, för där träffade jag min blivande fru. Hon jobbade bakom scen och jag framför scen, i orkesterdiket.
        »Var själva arbetet med den turnén förändrande på något sätt? Jag förstår dock självklart att mötet med din fru absolut var störst, men…«
        »Det var ’Cabaret’« säger Kenny och sjunger en kort strof ifrån den sönderspelade musikalen. »Det var ingen kul musik egentligen, och jag gillar inte ens musikaler över huvud taget. Men, det var rätt skapligt betalt, och Thorsten Flinck skulle regissera. Så var det tänkt.«
        »Men det blev inte så?«
        »Nej, det blev inte så. Stig Vig från Dag Vag skulle vara bassist, och trummisen som brukar spela med Roxette, Pelle Alsing, skulle vara trummis.«
        »Men det blev inte så heller?«
        »Nej, i och med att Thorsten Flinck blev bortplockad, eftersom han aldrig kom på repetitionerna. Då ville inte längre Stig Vig eller Pelle Alsing vara med, och inte heller Lisa Ekdahl, som skulle ha varit huvudrollsinnehavare. Men, det blev någonting annat, som funkade skapligt och jag hade inte råd att hoppa av. Och, som sagt, det ledde till en annan vändning i livet. Från och med då fick jag ordning på min ekonomi till exempel.«

Baby Grandmothers: Pelle, Kenny och Bella

Kenny är torrt rolig, skämtsam genom ett distant skimmer i ögat. Vi kommer bra överens och underhåller varandra i drygt en och en halv timme på konditoriet i Skärholmen. Hela högra halvan av mitt fejs smärtar och jag önskar att min likhet med Elefantmannen skulle komma att upphöra hastigt, när jag försöker tränga fram ett leende genom svullnaden.
        »Efter allt du gjort, alla genrer du spelat, fanns det något mellan 1968 och återstarten som du kände att du inte fick utlopp för, som du nu får i Baby Grandmothers?« frågar jag sällsamt genom svullnadens bedövande effekt på min person.
        »Inte på samma sätt. Tiden i Dag Vag var ganska nära men ändå var det formade låtar och det fanns partier i de låtarna där man fick leka lite som man ville, men inte till hundra procent. Det är ju egentligen svårt att bedöma i grad av vad som är roligast, men på en skala mellan 0 och 10 så är Baby Grandmothers 10.«
        »Och vad var Riksteatern då? En etta?«
        »En tvåa kanske, någonstans där nere. Det var egentligen ett jobb som vi inte var lämpade för, ingen utav oss musikalmusikanter, utan det var Thorsten Flincks urval. Kebnekajse ligger också högt på skalan, runt 8 eller 9, men det är klart att man tröttnar på varann.«
        »Jag undrade kanske inte vad som faktiskt är roligast, snarare om det är något med just Baby Grandmothers som du känner att du inte fått chansen att göra under tiden ni låg nere.«
        »Man kan säga så här: I Baby Grandmothers behöver jag inte ta hänsyn till någon. Pelle får göra som han vill, och Bella får göra som han vill, och även om jag kan ha åsikter om vad de ska göra så lägger de sig aldrig i vad jag gör. Vill jag spela fult så kan jag spela fult, vill jag försöka spela fint kan jag göra det också.«
        »Så det är fritt men det blir inte kaotiskt?«
        »Nej, det har det inte blivit. Vi är ju bara tre stycken också, ju fler man är desto stökigare blir det. Då blir det kaos. Det kanske blir kul att spela men inte så roligt att höra på.«
        »För det är ändå ett mål ni har, att Baby Grandmothers ska vara njutningsbart för andra också, inte bara för er?«
        »Om man tycker om sådant här ska det vara kul att lyssna på« säger Kenny självmedvetet. »Det är mycket distad gitarr.«

Jag ger inte upp på att intala Kenny hur stor roll han har spelat för psykvågen i Sverige, och vilken chans Baby Grandmothers nu har att säkra sin plats hos kidsen, när de släpper »Merkurius« och spelar på hippa ställen som är så rätt att det gör ont i blindtarmen. Då Kenny verkar ha anmärkningsvärt dålig koll på hur ballt det är att spela i Lilla Baren på Riche och på Melodybox kan jag inget annat än anta att det är Stefan Kéry som är hjärnan bakom dessa genidrag.
        Ni ser, kära läsare, spelar man på Lilla Baren garanterar man stans coolaste pottfrillor som publik. De vallfärdar vad som än erbjuds.
        Jag vallfärdar också till Lilla Baren den torsdagen då Baby Grandmothers ska stå på scen. Stället är som förväntat fullt och »Merkurius« är minuter ifrån att släppas. Stygnen i mitt öga har tagits bort, men jag ser fortfarande yrkeskriminell ut, och vänder min sunda sida mot de allra hippaste Gustav Vasa-fripporna i publiken för att undvika förnedring. Baby Grandmothers drar igång, och jag förstår bättre då vad Kenny menade när han beskrev sin frihet i bandet. Det finns en form som ligger som grund, varifrån han kan nästla sig med sin gitarr efter behag. Ungdomarna i fejkade pälsrockar gungar som vindfört sädesslag då trion går in i sina långa melankoliska trippartier, som stundtals bryts av i något inrepeterat ekvillibristbreak. En påverkad herre står lutad mot baren med en Guinness halvt uthälld över sin torso och skriker att han uppskattar sex, men också att han vill höra mer av Baby Grandmothers. Jag råkar höra en ung, rejält reko kille säga till sin lika hippa kamrat att »Fan, vi måste dra till Melodybox imorgon alltså«, för det är där och då som Kenny och hans två amigos ska spela härnäst. Stolt ser jag min profetia om Baby Grandmothers intåg i världen av de unga psykentusiasterna gå i uppfyllelse. Jag kanske borde sadla om och bli trendanalytiker.
        Natten efter kvällen på Riche möts jag av en märklig dröm, som följer mitt vanliga mönster av att kännas tillräckligt verklig för att vara sann, så att jag alltid går runt och undrar om jag drömmer eller är vaken. I denna dröm ser jag spelningen på Lilla Baren, precis som den utspelade sig framför mina vakna (om än svullna) ögon, och sedan följer jag efter Kenny in bakom scenen när de spelat klart. Där tar han sig omsorgsfullt tid att klippa av sitt axellånga hår, frisera sig till en vuxen klippning och sätta på sig en alldaglig kostym. Med sitt finurliga leende kastat mot mig går han till slut därifrån som en annan människa, genom publiken han precis spelat för, som inte alls känner igen denna omgjorda gestalt.

Ikväll, 25 November, spelar Baby Grandmothers på Folk å Rock i Malmö som avslutning på den miniturné som startade på Riche.

24 November 2018